Werner är aldrig fel

Det finns författare jag alltid återvänder till. Som Harry Martinson och Werner Aspenström (bilden).

Turligt nog skaffade jag deras samlade dikter i pocket för många år sedan, nu finns inte de utgåvorna annat än i antikvariat.

Jag gillar Aspenströms torra humor och svärtade språk som ibland krockar och skapar starka bilder.

Som inledningen på dikten Snöflingan.

O att få dö som hon, så stilla,

i anförvanters flock,

tänkte den gamla kvinnan...

Och vem, förutom Aspenström, skulle sjunga sandalens lov i en dikt?

Så tillkom när faran var som störst
och långt före nobelprisens tid
SANDALEN
den folkliga snillrikhetens sko,
de små skinnbitarnas dikt,
som fram över tistlar smyger.