Jag har en svaghet för irländska epiker.
OK, James Joyce är lite för mycket av allt, men bra är han. En annan irländare som är bra, inte minst språkligt sett, är Joseph O'Connor. I nyutkomna "Spökljus" berättar han en makalös och vemodig kärlekshistoria. Den om irländske dramatikern John Millington Synge och skådespelerskan Molly Allgood, en historia baserad på verklighet.
Romanen början en oktobermorgon 1952. Den nu utblottade och alkoholiserade skådespelerskan Molly Allgood vaknar i London. Precis som Leopold Bloom i Joyces Odysseus, ger hon sig ut på vandring genom den sönderbombade engelska huvudstaden. Hennes sällskap är förbifladdrande minnesbilder.
Molly har levt ett hårt liv, två gånger har hon förlorat de män hon älskade. Hennes starka personlighet har gett henne en framgångsrik teater- och filmkarriär i USA men samtidigt den lett henne in i alkoholism.
Under den här vandringen på Mollys sista dag i livet sätts den vemodiga kärlekshistorien med Synge i blixtbelysning. Det är en historia om avsked och återföreningar, om försoningar och om modet att inte leva på någon annans villkor.
En roman som stannar länge i minnet.
Molly har levt ett hårt liv, två gånger har hon förlorat de män hon älskade. Hennes starka personlighet har gett henne en framgångsrik teater- och filmkarriär i USA men samtidigt den lett henne in i alkoholism.
Under den här vandringen på Mollys sista dag i livet sätts den vemodiga kärlekshistorien med Synge i blixtbelysning. Det är en historia om avsked och återföreningar, om försoningar och om modet att inte leva på någon annans villkor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar