Vargas är skrämmande bra

 Denna kväll med snöstorm är det bra att kura inomhus, tända en brasa och dra för gardinerna. Nå, det senare behövs inte, rutorna är igensnöade. All man ser är vitt.
   Just nu ska jag börja läsa "Okänd kontinent" av Fred Vargas (bilden), deckardrottning i den franska republiken. Hon är dessutom historiker och arkeolog med medeltiden som specialområde. Hon är trefaldig vinnare av Storbritanniens främsta deckarpris, har översatts till ett stort antal språk och sålt mer än 10 miljoner böcker världen över.
   Tre av hennes böcker har tidigare kommit ut på svenska hos Wahlström & Widstrand men från och med hösten 2012 tar Sekwa förlag, specialister på fransk litteratur, över utgivningen av Vargas böcker.
  Här är det kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg som förväntar sig en lugn tredagarskonferens i London. Men så dyker det upp ett stort antal skor, arrangerade i en ordentlig rad, utanför den gamla barocka kyrkogården Highgate Cemetary. Det hade inte varit så konstigt - om det inte funnits avhuggna fötter kvar i skorna. Tillbaks i Frankrike hamnar Adamsberg i en utredning av ett bestialiskt mord i en finare förort. Därifrån leder de vindlande spåren vidare mot en gammal legend om vampyrer och vampyrjägare, och mot en okänd kontinent där ingenting längre är som man trodde...

Moral i Lappmarken

 "Kautokeino, en blodig kniv" är Lars Petterssons debutbok och den fick ett hedersomnämnade när Svenska deckarakademin delade ut pris nyligen.
   Det är en  thriller om motsättningarna mellan tradition och modernitet och om moral i ett minoritetssamhälle. Vilka rättsbegrepp ska råda på Finnmarksvidda och kan det traditionella samiska samhället ha samma moral som det svenska Sverige? Det är ju fortfarande svårt att se samerna och deras traditionella näringar som en del av det moderna samhället.
 Genom att  Anna Magnusson, som arbetar som biträdande åklagare, reser till Kautokeino efter flera års frånvaro sätts denna konflikt i ljuset. Hennes mormor har ringt och bett henne komma och rentvå kusinen Nils Mattis, som är anklagad för våldtäkt. Mormodern är desperat, familjen kan inte klara sig utan Nils arbetsinsats på fjället. 
  Men när Anna läser polisutredningen blir hon fundersam. Hur ska hon ställa sig i konflikterna? Hon har ju svårt att avläsa den främmande omgivningen. Vem ligger bakom de dödsfall som inträffar medan hon är där och vilka är det som vill röja henne själv ur vägen?
  Boken var först skriven som filmmanus, och det märks på berättarstilen. Snabba klipp för handlingen framåt.

Alltid samma snö..

Herta Müllers nya bok "Alltid samma snö och alltid samma farbror" är en essäsamling med budskap och skärpa. Müller är en av få brinnande och passionerade Nobelpristagare på senare år. Just i dagarna har hon kritiserat årets litteraturpristagare Mo Yan i skarpa ordalag. Och hon vet vad hon talar om när hon skriver om diktaur och tvång i totalitära stater, uppvuxen som hon är i diktaturen Rumänien.
  Man kan säkert tycka att det är opassande att en pristagare kritiserar en annan. Jag för min del tror att hon inte kan låta bli, hon sitter inne med för smärtsam kunskap.
  I den här boken finns artiklar, föredrag och tal som har tillkommit under de senaste femton åren. Här finns texter från tiden före, men också efter det att hon tilldelades nobelpriset i litteratur. Berättelsen om hur det gick till att smuggla ut manuskriptet till debutromanen, liksom ett hyllningstal till författaren  DDR-dissidenten Jürgen Fuchs. Dessutom ett antal tidigare aldrig publicerade texter, bland annat en som tar upp det faktum att även den av henne så beundrade Oskar Pastior under en period tvingades verka som informant åt den rumänska säkerhetstjänsten Securitate.
   Mycket bra är hennes invigningstal från bokmässan i Göteborg i fjol. Müllers stränga och klara blick ser igenom alla diktatorsfasader, från Mubarak till Lukasjenka och kinesiska ledare "med hamsterblick". En mycket läsvärd bok, även om den inte är "glad".

Emmas debutroman

   En intressant debut gör drygt 20-åriga Emma Pemberton från Helsingfors med romanen "Kom". En roman hon vann Söderströms "intrigromantävling" med.
  Inte för att jag riktigt vet vad en sådan roman är, jag tycker att det här är en roman om relationer, en med mycket dialog. Men intrig, tja. Romanen förs fram genom träffsäker dialog.
  Det handlar om Erika, Katja, Thomas, Martin, Not. Fem unga människor i dagens Helsingfors som genom försök och misstag kämpar för att stå nära en annan människa. De inser det svåra i att kombinera människors viljor och känslor, och att det enkla ordet "kom" kunde hjälpa dem avsevärt. Men det kan vara så otroligt svårt att säga.
  Vissa av dem går ännu kvar i gymnasiet, andra läser på inträdesförhör, en jobbar i kassa. De dricker, röker, går på skrivarkurs, har sex, skvallrar - men vad lever de för och vad går allt ut på?
  Pemberton lyckas väl med att beskriva livet på knivens egg, de där åren när alla val verkar vara ödesbestämda. Ska bli spännande att se hur hon går vidare med sitt skrivande.

Det är min typ!

 Har ni någonsin tänkt på hur viktiga typsnitten, alltså bokstävernas utseende i tryck är?
Nej, kunde just tro det. Det är inte det första man tänker på. Ändå är de en företeelse vi alla kommer i kontakt med och använder dagligen men som få verkligen vet hur man hanterar. Typsnitten är själva verktyget för att vi ska kunna ta del av andras tankar på tryckt papper eller på dator- eller smartphone-skärmen. Utan typsnitt hade du inte kunnat läsa det här, skrivet i Times.
   Och efter att ha följt med Simon Garfields resa genom typsnittens historia tycker man annorlunda. Han låter oss möta skaparna bakom klassiska typsnitt som Futura, Helvetica och Verdana, och berättar om hur Times New Roman, Garamond och Courier kom till. Han låter oss till och med ta del av den inte helt rumsrena historien om stilen Comic Sans.
 I kväll är det ju utdelning av Augustprisen, får se vilka som vinner och vilka som försvinner. Genuint underlig är nomineringen av Zlatan-boken, hoppas verkligen att inte den vinner.
  Deckarakademin, som delade ut pris i helgen belönade två av mina favoriter, Åsa Larsson och Peter Robinson. Vackert så. Men jag tycker nog att det varit rättvisare att belöna Tove Alsterdahl för hennes urstarka norrbottenskildring "I tystnaden begravd". DEN är bra.

Helt tidlös historia

 Kortromanen "En lång vinter" är en av irländaren Colm Tóibíns starkaste berättelse.Den utspelas i en
utspelas i en liten bergsby i Pyrenéerna på 50-talet. Men det skulle lika gärna kunna vara i fjol eller för hundra år sedan. Historien är helt tidlös och handlar om människor som lever i den kargaste av miljöer, utlämnade åt naturen och den egna kraften att klara sig. Varför kommer jag att tänka på Kökar, som det var på 50-talet?
  Unge Miquel har återvänt efter värnplikten och nu är det dags att vinka av den yngre brodern. Pappan säger inte så mycket men håller ordning på fåren som precis vallats ner från bergssluttningarna inför den stundande vintern. Det är modern som håller samman familjen och ser till att alla får mat och att det blir städat.Men en dag märker Miquel att modern tycks smyga iväg när de är nere i byn och handlar.
   Snart blir också han varse det som alla tycks ha vetat länge men ingen talar om, att modern är alkoholist. Kort därefter uppstår ett våldsamt gräl mellan föräldrarna och dagen efter är modern försvunnen och den första snön faller. 
  Det tar bara någon timme, sedan råder full snöstorm och det är frågan om liv och död. Vädret i Pyrenérna är både våldsamt och snabbt växlande.

En flodvåg av sprit

   1919 infördes förbudslagen införs i Finland med målsättningen att torrlägga samhället på all sprit. De styrande hoppades på så sätt få bukt med alkoholproblemen och räknar med att fängelserna skall börja tömmas.Men effekten blir den motsatta. Under de 13 år som lagen upprätthölls, till 1932, dränktes landet i en våg av sprit, våghalsiga uppköpare tog sig ut till de estniska båtarna som låg på internationellt vatten och förde i land sprit som snabbt hittade köplystna kunder.
  I kölvatten följde sociala  problem med våldsdåd, kriminalitet, korruption och samhällsförfall.
Våldet trappades upp mellan de internationella smugglarligorna och de finländska myndigheterna, båda sidor var skarpt beväpnade och båda sidor skaffade sig snabbgående farkoster.Längs hela den långa kusten och på Åland pågick den lönsamma men farliga smugglingen.
  Om den dystra epoken har K-G Olin skrivit en väldokumenterad bok som defintivt tvättar bort bilden av smugglare som romantiska gentlemän. "Brännvinskriget. Sprit, smuggling och samhällsförfall under Finlands förbudstid 1919 - 1932" heter boken.
  Den är informativ och lättläst, innehåller massor av foton från tiden och förstås finns här många smugglarhistorier.

Sniglar och rabarber..

   Karin Brunk Holmqvist är en berättare som folk hittar utan reklam. Man pratar om henne och hennes jordnära människor och  humoristiska berättelseroch det har gjort henne till en av Sveriges mest lästa  författare. 
  I  höstens bok "Surt sa räven om rabarberna"får vi träffa ett nytt persongalleri på Österlen. Berta och Gunnar, som fått en kolonilott i Simrishamn, står i centrum liksom deras nya vänner Hjördis och Konrad.


  Men samtidigt som Berta och Hjördis odlar sin vänskap genom trädgårdsplanering, saftstunder och hemliga planer så trasslar Gunnar in sig i ett nät av onödiga lögner.  Men det är klart, utan missförstånd skulle det inte bli någon intrig.
   En tantmysbok förstås och det är en genre som växer från år till år. Några timmars lättsam underhållning är knappast fel i novembermörkret.

Winter är tillbaka

  Det fanns en tid när jag alltid läste Åke Edwardsons böcker så fort de kom ut. Sedan mattades intresset och det är ganska länge sedan jag läst  honom.

 När hans hjälte Erik Winter nu kommer tillbaka har han varit tvungen att vila upp sig ett par år efter drunkningsolyckan som nästan kostade honom livet.
  När "Hus vid världens ände" börjar är Winter tillbaka i tjänst, någorlunda återställd men med en obotlig tinnitus som ständigt sällskap. Aneta Djanali är där, Fredrik Halders är där, Bertil Ringmar är där, allt är nästan som vanligt. Men knappt har han hunnit börja jobba igen förrän det där alltför bekanta obehaget kryper sig in i hans tankar. Det första fall han får är ett  obehagligt mordfall nära Stora Amundön i södra Göteborg. En kvinna och hennes två små barn hittas brutalt mördade i ett hus på ön, i ett hus vid världens ände. Mirakulöst nog hittar man också ett spädbarn vid liv i ett av rummen i husen, medtaget men oskadat.
  Men vem mördade familjen och varför skonades babyn?
  Inga enkla frågor att hitta svar på men en bra utgångspunkt för en berättelse. Och Edwarsons språkbehandling är precis så bra som jag minns den.

Ödödliga Madame Bovary

  Gustave Flauberts roman "Madame Bovary" är en av de bästa  böckerna som finns om läsning och hur kraftfullt läsning kan påverka livet.
 I berättelsen om Emma Bovarys äktenskap,besvikelse, upprepade otrohet, romantiska drömmar och slutliga tragedi ryms både läsningens himmel och helvete. Läsningen som flykt, som dröm, som bättre version av verkligheten.Men läsning kan inte vara i stället för liv, läsning är ett sätt att göra livet mer uthärdligt. Men både Emma B och riddaren Don Quijote tror att läsning är liv.
   Flauberts klassiker, som kom ut 1865 åtalades för osedlighet, men friades, ges nu ut i ny översättning av Anders Bodegård och med ett nyskrivet och intressant förord av Sara Danius.
Jag ska läsa romanen genast för det är länge sedan jag läste den. Då var det på franska och inför ett litteraturseminarium.
  Men böcker man gillar ska man läsa vid olika tidpunkter i livet. Både jag och romanen kommer att vara på ett annat vis. Men nu som då gäller Flauberts försäkran: Madame Bovary, c'est moi. Det svarade han när han fick frågan om vem som var förebilden för Emma.

Ruggiga Stonehenge

    Sam Christer heter en brittisk dokumentärfilmare och producent som numer också är thrillerförfattare i bästa Dan Brown-stil. Hans första bok återknyter till platsen Stonehenge, en plats som satt mångas fantasi i rörelse. De lärde strider ännu om platsens funktion. Tempel, offerplats eller astronomiskt observatorium? Eller kanske alltihop?
   Här blir en man, en vecka före sommarsolståndet, slaktad på det mest brutala sätt inför en grupp troende, som iförda prästkappor deltar i en offerceremoni. Bara några timmar senare begår en av världens främsta skattjägare självmord och efterlämnar ett kryptiskt brev till sin son, arkeologen Gideon Chase. Gideon allierar sig med en orädd kvinnlig polis på orten och snart upptäcker de ett hemligt samfund - en urgammal internationell sekt som i tusentals år har dyrkat Stonehenge.
   Gruppen har en karismatisk och ledare och praktiserar en rituell offerrit där människor offras för att avslöja stenarnas hemlighet.
  Det är spännande och välkomponerat, som om man korsat Indiana Jones med Ian Rankin ungefär. En bitvis ruggig men också spännade thriller. Författren lär ha siktet inställt på att skriva om fler historiskt märkliga platser.

Ett bortglömt mord

   Carin Hjulström har skrivit två romaner tidigare, om den unga journalisten Frida Fors och om hur det är att slå sig in på en allt tuffare arbetsmarknad.

   Hennes tredje roman "Kajas resa" handlar också den om journalister. Dels om hur journalisten Kaja Asklund efter första världskriget blir indragen bolsjevikiska konspirationer och dels om nutida frilansjournalisten Helena Åkerström.
  En dag levererar ett bud en låda från en anonym avsändare till Helena. Lådan är fylld med gamla tidningsartiklar, foton, rättegångshandlingar och dagböcker. Överst ligger ett osignerat brev. Avsändaren förklarar att hon är svårt sjuk och vädjar till Helena att i egenskap av journalist gå igenom materialet och se om hon kan göra något av det.
   Det handlar om de mest brutala politiska mord som ägt rum i Sverige i modern tid - en grupp tsartrogna ryssar som torterade och mördade ett flertal bolsjeviker i exil och sänkte dem i en sjö norr om Stockholm. Romanen bygger på en sann historia och skildrar såväl brotten som hur journalisten Kaja av en slump blev indragen i Ryssligans verksamhet i Stockholm. Enligt den anonyme brevskrivaren var Kaja väl insatt i historien om och hon kände flera av förövarna.
   Genom brevet får Helena också veta att hon inte är släktens första journalist. Det var Kaja Asklund, på 1910-talet en välkänd signatur i Stockholms-Tidningen. Helena är först skeptisk, men blir alltmer fascinerad ju mer hon läser. Då hon dessutom får veta att Kaja försvann spårlöst i september 1919 ökar naturligtvis hennes intresse.  Hon gör omfattande research och mycket snart väcks historien och  till liv i hennes text.
  En riktigt spännande historia som tar tag i läsaren med en gång. Läs den!

Porträtt av Tikkanen

  De var svågrar och vänner, Henrik Tikkanen och Johan Wrede.
Nu har Wrede gett ut boken "Tikkanens blick", en bok han kallar essä. En lång sådan på drygt 300 sidor.
  Tikkanen ville som författare gripa in i sina egna och samtidens trauman - kriget spelar en stor roll - och livsvillkor. Olyckliga uppväxtförhållanden satte också djupa spår i författarskapet.
   Men också samtidens borgerliga tvångströja angrep han med frenesi i den så kallade adressviten, som gjorde skandal då den kom ut och fick ankdammens vågor att gå höga. Äktenskapet Med Märta Tikkanen tar också plats här. Jämställdhet och feministisk syn var på inget vis självklarheter för Tikkanen.
  Johan Wredes mångåriga vänskap med Tikkanen bildargrunden för analysen och tillför också unik kunskap om författarskapet. Man får se hur nära liv och skrivande hör ihop för författaren.
  En av Tikkanens aforismer citeras på bakpärmen: Författare borde inte skriva om sig själva utom om något de förstår sig på.
  Så Wrede har gjort den forna svågern en väntjänst.

Snart är det jul - igen

  Ingen idé att blunda för det längre. Om fem veckor är det jul.
  Och tecknen hopar sig. Alla artiklar om julmat och julpynt, om julens kläder och tipsen om hur man får en lyckad jul. Jag säger: Tack bara, Jag tror det nog blir bra. Julen kommer när den kommer, antingen vi stressar upp oss eller inte. Det gäller också årets jul. Ta det lugnt så blir det jul!
   Den första julboken har också kommit. "Sjung stjärnor" heter en och har underrubriken Dikter om vinter och jul.
  Här finns texter av finlandssvenska klassiker som Topelius och Runeberg, Viola Renvall, Tove Jansson och Lars Huldén. Tua Forsström är med liksom Katarina Gäddnäs och Carina Karlsson.
  Alla pekar de på de många möjligheter den här midvintertiden ger oss.

Det börjar snöa långsamt och
underbart, så som jag minns
att det snöade över det vita
huset en gång. Vi måste returnera
allt som blev vår glädje, men inte 
dess förvandlingar till bild....

Så skriver Tua Forsström i en av många fina vinterdikter som den här volymen innehåller.

För alla mellan 3 och 99 år

  Idag ska jag avslöja min barnsliga sida. Jag älskar att läsa om gubben Pettson och katten Findus. Och jo, jag vet att åldersrekommendationen är barn mellan tre och sex år. Men det struntar väl jag i, det är knappast mitt fel att inte de här böckerna fanns när jag var liten.
  Och de här böckerna med sin kluriga stil är till för alla åldrar. Inte tror jag att många barn ser att hönorna här är individer, liksom Mucklorna. Skulle vilja sätta den övre åldersgränsen för boken till 99+.
   Författaren och tecknaren Sven Nordqvist har ju haft en lång paus i utgivningen. Vi var många som trodde att det inte skulle bli fler böcker. Och så kommer "Findus flyttar ut."
  Lycka!
  Findus är i trotsåldern och finner sig inte i Petsons regler. Så bygger de om det gamla utedasset till hus åt Findus och allt är bra till en början. Men friheten har sina sidor, upptäcker Findus. Och läsaren.

Om lyckan i alla tider

  Bland samtida nordiska författare är Fredrik Lång en främmande fågel. Han är också filosof och det märks i hans ämnesval. I höst har han gett ut romanen "Av vad är lycka" som tar läsaren med till Mindre Asien på 400-talet före kristus. 
   När romanen börjar står Eutykios och långleds i sin farbrors handelshus i Efesos, som är erövrat av lydierna. Han hamnar ir i Sardes och  siktar på att bli tolk vid kungens hov för han har en hämnd att utkräva i en ouppklarad affär med kungen.
   Ock kungen är ingen mindre än den asrike Krösus, illa känd för sin girighet.
  Som i alla äventyrsberättelser handlar det om krig, kärlek och svek men också den eviga frågan hur lycka bäst kan uppnås och behållas. Men historien är en sträng lärare, allt kan tas ifrån oss även om vi äger makt och rikedom.
  I slutet av romanen har Eukytios slutat tala. "Jag klandrar honom inte. Jag förebrår inte den som talar mindre. Den har mer tid att tänka".
  Men hur mycket människan än tänker, lyckan lyckas hon inte ringa in, den rinner iväg.
   En vemodig och lärorik roman som också fräschar upp historiekunskapen.

En liten klassiker

"Dagarnas skum" råkade jag få i handen när jag stuvade in och om i bokhyllan.

  En riktigt läsvärd liten fransk roman av Boris Vian.(bilden) En roman om parisiskt liv på 50-talet, om den lättjefulle Colin som lever bekvämt och utan bekymmer. Han träffar den vackra Chloé, de gifter sig och far på bröllopsresa.
  Men så tar lyckan slut och Colin är ensam kvar, det enda som är kvar är "dagarnas skum", minnen man aldrig återfår.
   En lite sorglig roman som är mycket välskriven. Vian var ju också poet och musiker och vem har inte hört hans chanson "Le deserteur",  den som på svenska börjar "Jag står här på ett torg..."
   Vian dog med stil,under förhandsvisningen av en film baserad på hans "Jag ska spotta på era gravar". Han blev bara 39 år.

Netsuker och historia

  En samling japanska miniatyrfigurer, så kallade netsuker, ärvda av en farmors bror, blev keramikern Edmund de Waals nyckel till den egna släktens historia.
  Den judiska familjen Ephrussi, som kom från Odessa, var lika förmögen som inflytelserik i 1800-talets europeiska societet. De japanska figurerna av elfenben eller trä var högsta mode i Paris i slutet av 1800-talet. De Waals samling hade en gång köpts av mecenaten Charles Ephrussi, god vän med både konstnärer och författare och modell för Charles Swann i Marcel Prousts "På spaning"-svit.
   Men två världskrig förändrade allt och vid andra världskrigets slut återstod bara en samling japanska figurer, var och en mindre än en tändsticksask, 264 netsuker gömda i en madrass av en trogen hemhjälp.De kom med tidens att återbördas till sitt hemland.
   Det är den helt osannolika historien om netsukerna som historiens markörer som berättas i "Haren med bärnstensögonenen". En bok som av brittiska recensenter hyllats som ett mästerverk.
   Den ger en djup bild av 1900-talets Europa, både av förfining och av förfall, krig, förföljerser och svek finns det gottom. Men också närhet till tiden och tingen. 330 sidor ren läsglädje, jag lovar.

Kulturen i finkläder

  De flesta håller nog med om jag säger att Svenska Akademien med alla ritualer är kultur uppklädd i finkläder. Vi tänker Nobelpris och Nobelfest, de högtidliga årssammankomsterna 20 december varje år.
  Om allt det och mycket därtill ger nu akademien ut en bok med foton av Helena Paulin-Strömberg och text av Carl Otto Werkelid."Akademien sammanträder! Ettår med de aderton" heter den. En vacker och genomarbetad bok som ger de intresserade en chans att glutta lite bakom fasaden.
Efter 225 år som mer eller mindre hemlig skildras här vardagen och arbetet med ordboken, detta evighetsarbete, och skaran av ledamöter under de drygt två seklerna presenteras.  En bok som ger svar på många frågor från varför en ständig sekreterare till varför just arton ledamöter. En berättelse om akademien som en levande kulturinstitution som instiftaren, Gustav III, hade skisserat.
   Boken avslutas med samtal med de tre ständiga sekreterare som i dag finns i akademien. Utan minsta tvekan vet de allt som är värt att veta om akademien. Fast allt berättar de inte. Och varför skulle de göra det? Alla har ju behov av att vakta hemligheter, stora som små.
   Hur skulle vi kunna spekulera, om vi verkligen visste hur allting är?

Vasatidens intriger

   I fjol kom Tomas Bloms roman "Uppkomlingen" ut. En historisk roman placerad i Vasatidens turbulens och intriger. Nu kommer fortsättningen, "Stjärnskådaren " och även den är en medryckande skildring som fördjupar synen på 1500-talet.
  I centrum är pojken Johannes, som kommer till Gustav Vasas hov som uppvaktande småsven till prinsarna Erik och Johan. Dit kommer även hans halvbror Henrik och båda tjänar de senare under den nyblivne kung Erik. Den vackra Cecilia Vasa, brödernas lillasyster, är en farlig bekantskap. Brödernas liv kantas av dramatiska händelser, som med tiden kommer att göra dem till fiender. Som offer för makthungriga härskares ambitioner försöker de behålla sin värdighet  och helt enkelt överleva.
   Det här är förstås en historisk fantasi där verklighetens historiska namn lever sida vid sida med fiktiva personer. Som sällskap i fåtöljen i svarta  novemberkvällen passar den utmärkt.

Postorderbrudarna

   Det är en till formatet liten roman som Julie Otsuka skrivit. "Vi kom över haven" heter den
och den ger liv åt de japanska kvinnor som kom till Kalifornien som" postorderbrudar" på 1920-talet och berättar om kvinnornas öden, från den mödosamma båtresan över Stilla havet fram till den dag i december 1941 då de tillsammans med sina familjer på grund av kriget pekas ut som förrädare.
   Berättelsen börjar 1919 då ett fartyg är på väg över havet. Nere på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras väskor är packade med allt som behövs för det nya livet på andra sidan havet: sidenkimonor, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd.
   I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som lovat att möta dem på kajen i San Francisco. De drömmer om framtiden. Men framme i det nya landet väntar män de inte känner igen från fotografierna, prövningar de inte har kunnat föreställa sig och en kultur som de kämpar för att förstå sig på.
   Otsuka lyfter fram en del av den lilla historien, den som oftast blir glömd när männen skriver den stora historien om krig. Men den lilla historien berör oss alla, det är värt att minnas.
 

Religion för ateister ?

 Visst är titeln på schweizaren Alain de Botton en provokation - åt båda hållen.
  Ateister vill inte ha med religon att göra och de troende tar illa upp för ateisternas hånfulla attacker. Läget är definitivt låst mellan grupperna, tänker till exempel på de svenska humanisternas debattartiklar. Inget under av saklighet precis.
  Men måste det vara så här?
  Det tycker inte de Botton. Han menar att den sekulära världen har mycket att lära av religionen och dess utövare och tycker att ateister och agnostiker borde plocka russinen ur den religiösa kakan. Genom att låna det bästa från alla religioner kan man lära sig vikten av att samlas runt en måltid eller att ha speciella byggnader dit alla är välkomna och hur vissa riter kan vara till stöd i livet olika skeden.
"Religion för ateister" har den långa underrubriken En icke-troendes handbok i religionens användningsområde. de Botton skriver för människor som är som han själv, som inte bryr sig om Gud men ändå är i behov av tröst och vägledning.Den attityden är betydligt mer konstruktiv än det ilskna förnekandet.

Om mammors vånda

  En ren underhållningsroman om de bekymmer och katastrofer som drabbar familjer med tonårsbarn. Så kan man sammanfatta Kristin Hannahs senaste roman, "Nattvägen".
  Jude Farraday har alltid satt sina barnen i första rummet och tvillingarna Mia och Zach är skötsamma, populära och duktiga i skolan. Men första dagen i high school lär Mia känna Lexi Baill, en tjej med ett trassligt förflutet. De blir snart bästa vänner och mamma Jude tar emot Lexi med öppen famn.
   Men det som måste hända händer,  Lexi och Zach  förälskar sig i varandra och har smugit med förhållandet bakom föräldrarnas ryggar. Kontrollmamman Jude oroar sig allt mer för tonåringarnas framtid och för att någonting hemskt ska hända dem och sommarnatt i slutet av skolterminen besannas Judes värsta farhågor. De tre ungdomarna tar ett beslut som slår sönder de två familjerna.
  Hannah skriver trovärdigt om det kaos som skapas av starka tonårskänslor. Och vill man läsa om annat än mord och vampyrer så är det här ett alternativ.

Om valet som var

Nu är det historia, nästan, det amerikanska presidetvalet och Obama sitter kvar en period till. Kvar är kommentarerna, beskyllningarna och spekulationer.
  I går kväll läste jag Nils Erik Forsgårds långa essä "Himlar över Alabama - en essä om USA år 2012".
   Med avstamp i delstaten Alabama, som bara har 9 elektorer i presidentvalet, sätter han denna bit under lupp för att se om det lilla speglar det stora. Och det gör det, till viss del. Men Alabama är också djupa södern med dåligt rykte i fråga om rasistisk särbehandling, ett rykte som inte är obefogat idag heller. Så klart vann Mitt Romney den här delstaten.
  Forsgård för också ett intressant resonemang kring vad "den amerikanska drömmen" är och har varit. det är inte bara rätten till god levnadsstandard, i drömmen ingår också illusionen att alla är lika värda och kan nå samma mål. Fast det är inte sant, alla kan inte bli lika framgångsrika annat än i teorin.
 "Den amerikanska drömmen ser man alltid bäst när man sover" enligt en amerikansk komiker.

Från osäkra källor

 Hösten 2010 kom boken om  Carl XVI Gustaf " Den motvillige monarken" ut och den orsakade, som avsikten var, en kraftig mediestorm. I boken anklagades kungen bland annat för att ha utgjort en säkerhetsrisk för Sverige, då han påstods ha besökt svartklubbar och rört sig i kriminella kretsar en allvarlig anklagelse att rikta mot en statschef. Plötsligt var det fritt fram för vem som helst att påstå vad som helst om kungafamiljen, den försvarar sig ju inte.
   Och så har det fortsatt, avslöjanden, angrepp och förlöjliganden. Man behöver inte vara rojalist för att skämmas över de skamgrepp som tas för att egga på kungahatet. Om det gällde vilken annan familj som helst i Sverige skulle detta vara hets mot enskilda.
   Men vilka bevis hade författarna för sina påståenden och hur trovärdiga var uppgifterna som blixtsnabbt fick spridning?Den saken granskas i nyutkomna "Från säker källa" skriven av Dick Harrison och Desirée A Schein. Källgranskningen gör tydligt att kungens närvaro på Mille Markovics klubb eller på porrklubb i Atlanta inte kan bevisas på det sätt som gjordes i "Den motvillige monarken." Man ställer sig onekligen  fråga om hur mycket annat det är som är falskt i boken om de bärande elementen bara är "hitte-på-saker".
  Det finns alla anledning för journalister och ansvariga författare att se sig i spegeln med kritiska ögon och fundera över i vems ledband man går. Men i stället är det väl de här författarna som blir mål för nästa drev, det skulle vara helt logiskt...

Bodils känsla för tid

När vi är barn söker vi oss till det meningsfulla. Längre fram i livet får vi för oss att vi har ont om tid och då håller vi mest på med det kortsiktigt "nödvändiga". När så pensioneringen kommer och vi borde ha all tid i världen för det meningsfulla, då finns inte alltid nyfikenheten kvar.
   Om den utvecklingen skriver Bodil Jönsson i "Tid för det meningsfulla" som just kommit ut. Hon har intresserat sig mycket för vad vi gör med tiden. Hennes "Tio tankar om tid" är en modern klassiker.
  Att ha tid för det meningsfulla berör individer i alla åldrar. Samspelet mellan generationer behöver utvecklas och bli ett annat nu när det oftare är fyra generationer snarare än tre som lever samtidigt. De flesta lever nu längre än förr och har en ålderdom kännetecknad av mer utveckling än nedgång. Detta innebär inte självklart att det enbart är medelåldersperioden som ska förlängas så att vi exempelvis bara arbetar längre.
   Mycket av det Jönsson skriver om här har hon talat om vid föreläsningar och på bloggen: www.bodiljonsson.se/blog som man med fördel kan läsa om man är intresserad av frågor kopplade till tid.

Dylan - som roman

  Jo då, den håller i sig. Tendensen att bygga roman på verkliga personer.
  Nu har svenske författaren och skrivläraren Arne Sundelin tagit sig an en av vår tids musikikoner - Bob Dylan. Eller Robert Zimmerman som han egentligen heter.
  Hans tonårstid och tiden när han slog igenom på 60-talet, hans karriär och hans misstag, hans framgångar och hans irrvägar skildras i romanen "Allt ska bli ditt".
  Ändå är jag inte övertygad. Visst har jag som så många andra i min generation haft Dylan-perioder. Men man har aldrig kommit honom in på livet. Förrän nu, när en författare vågar sig på att lägga repliker i hans mun.
  Och nej, jag är inte förtjust. Jag tycker man kränker en levande människas integritet. Jag vill inte heller läsa en roman om Leonard Cohen eller andra ikoner.
  De måste ha rätt till ett eget utrymme, ett som fansen kan gissa om men inte beträda. Så egentligen gillar jag inte idén och nu är det sagt. Det blir för kletigt nära.

Inga stjärnor i natt

  Lars Huldén, född 1826, ger nu ut diktsamlingen "Inga stjärnor i natt, sir", sena dikter om den höga ålderdomen, om framtiden och kärleken.
  Huldén har alltid umgåtts ledigt med tankarna på döden - jag tänker på hans Läsning för vandrare med tänkta gravskrifter. Rolig och vemodig på samma gång. Den här samlingen är lillasyster till den.
Det passar bra att läsa dikterna idag, på Allhelgona, när vi minns dem som gått ifrån oss.

Man ska aldrig säga aldrig.
Kanske återkommer jag en dag.
Glöm mig inte.
Känn igen mig när du ser mig.
Vi sågs inte tillräckligt
på den tiden. Så
säg aldrig aldrig.

Så låter en dikt. I en annan liknar han livet vid en kryssning, den enda kryssning vi får. Och man måste lyda kaptenen när han ber oss stiga av.
  Men leva i evighet vill inte poeten:

Bara leva lite längre
än det ser ut att bli.

Det är hans ödmjuka önskan. Det här är en samling att återvända till, ingen av oss blir ju yngre.

Lynleys egna värld

Elizabeth George är tillbaka med en ny berättelse om Thomas Lynley och hans värld. Han har så smått börjat repa sig efter förlusten av sin mördade hustru Helen.
  I "En lögn att lita på" skickas han  på hemligt uppdrag till Lake District för att utreda om Ian Creswell verkligen dog i en drunkningsolycka.
  Creswells morbror och arbetsgivare är den välkände och nyligen adlade industrimagnaten Bernard Fairclough, vars son Nicholas, gjort sig känd i den brittiska skandalpressen för sitt missbruk. Snabbt kryper det fram att den rika och hemlighetsfulla familjen har mer än ett skelett i garderoben. Och om man börjar rassla med den kan oväntade saker hända.
  Eftersom Lynley  måste undvika att bli igenkänd ber han sina två vänner Simon och Deborah St James att hjälpa till.Tillsammans  gräver allt djupare i familjen Faircloughs historia till dess att den fina fasaden spricker. Fram kommer bilden av en familj där ingen drar sig för att utnyttja de andra genom svek, lögner och utpressning.
   George målar skickligt upp scenariot i ett höstregnigt sjödistrikt. Hon låter scenerna avlösa varann i snabb takt på ett nästan filmiskt vis. De drygt 600 sidorna känns inte långa, men visst domnar händerna när man ligger och läser en tegelsten.

45 år av murvelliv

  Om Jan Mosanders mamma hade fått bestämma hade Jan blivit banktjänsteman i Helsingfors. Turligt nog valde han inte den banan utan blev journalist med hela Europa som bevakningsområde.
   Han har bott i Tyskland och vet allt om kalla krigets konsekvenser, han har druckit te med Albert Speer och träffat spionen Stig Bergling på tåget, han har skrivit om svenskt biståndsfusk och om Bofors solkiga affärer.
   Han har också tur när det gäller att vara på rätt plats, det bevisar han genom att vara på kryssning på Costa Concordia när hon rände på grund utanför Gigli. Givetvis var han förste man att rapportera om händelsen. 
   Jan Mosander har i nyutkomna "Bland spioner, kommunister och vapenhandlare" samlat några av de viktiga händelserna från ett 45-årigt murvelliv. Han lånar Piratens devis för boken: Det finns ingenting som inte hänt, men mycket som inte har berättats."
  Som fri journalist kan han nu välja sina vinklar, och de är intressanta. Om spionen Bergling, som också svepte förbi Åland, har jag nu läst Mosanders berättelse. Historien fördjupas.