Min blogglista

onsdag 31 december 2014

Tidens gång & nyårsafton

"Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag" är den fjärde av Bodil Malmstens loggböcker. Loggböckerna hör ihop, inte bara för att titlarna är tagna från poeter som springer fram och tillbaks mellan böckerna, utan för att det hela är en berättelse om ett av liv, det liv som skymtar på författarens blogg. Livet på bloggen ärskärvor av privatliv och loggböckerna börjar där bloggen slutar och innehåller också texter från andra håll. Och bilder.
    Början av boken utspelar sig fortfarande i staden efter Finistère, men trots allt som är bra - Atlanten, de oumbärliga grannarna, skrivandet, läsandet, det franska språket, kulturen och sjukvården - trots allt som är bra, allt som hon kommer att uppskatta helt och fullt först när hon har lämnat det, för trots allt, är hon på väg därifrån.
    Malmsten skriver om intigheter, som överblivna tejprullar och bortkomna postpaket. Men hon kan utvinna
en dold betydelse i intigheterna  och avlyssna det skrik som finns i tillvaron och inte minst inom henne. De små händelserna avslöjar plötsligt konturen av någonting mycket större. Det är därför jag läser och läser om hennes böcker.
  Så här på nyårsafton är det dags att önsks alla mina många läsre ett riktigt gott nytt läsår - vi ses 2015!

tisdag 30 december 2014

I 30-talets Barcelona

   Den katalanska författaren Mercè Rodoreda (1908 - 83) uppmärksammas i omgångar. jag minns att jag läste henne på 80-talet när hon flitigt översattes till svenska. Sen glömdes hon bort, bara för att i år igen utges på svenska. Det är klassiker "Diamanttorget" från 1970 som kommit ut och den berättar om tiden för det spanska inbördeskriget.
  "Diamanttorget" har kallats "hemmafrontens motsvarighet till Remarques På västfronten intet nytt." Den här utgåvan har ett nyskrivet förord av Eva Ström.
   Det handlar om den unga och fattiga flickan Natàlia arbetar som butiksbiträde i  30-talets Barcelona där hon på en utom­husbal på Diamanttorget träffar snickaren och drömmaren Quimet. De förälskar sig, gifter sig och får barn. Men parets tillvaro trasas snart sönder när inbördeskriget bryter ut och Quimet, som är en rastlös själ och politiskt engagerad, ger sig ut i fält. Natàlia och barnen blir ensamma kvar i ett alltmer sargat och av nöd präglat Barcelona.
      Enkelt och gripande och i litet format berättar hon om vardagslivet: om rädslan och hungern, fattigdomen och uthärdandet. En roman i samma anda är "Kameliagatan" om ett hittebarns sligriga väg i livet.

måndag 29 december 2014

Hitta rätt, hitta fel

Tittar på reprisen av tv-serien Jerusalem, som baserar sig på Selma Lagerlöfs (bilden) klassiska roman i två band. Den handlar om bönder i Nås i Dalarna, som vill vandra den rätta vägen. om religiöst bedrägeri och om hur det kan gå när man följer sin övertygelse.Tv-serien är en tolkning i bild av romanen, mycket har utgått och det är förstås ett måste.
    Det här är en roman jag har ett förhållande till. En ambitiös bibliotekarie i Pargas satte
romanen i händerna på mig när jag ville låna någontig modernare och mer spännande. Jag var väl 13 - 14 år då och inte van vid att vuxna brydde sig om min läsning.
   Och som jag kämpade med Jerusalem I och II!  Jag tyckte den var seg och gammalmodig och svår att förstå - fast Hellgum var spännande. Men jag läste ut den - och länge hade jag svårt för namnet Selma Lagerlöf. Men, det ändrade sig. jag utökade min läsning, läste högt och lågt, och Gösta Berlings saga älskade jag. Hörde den som radioföljetong först och läste själv sen.
   Det påminner mig om hur svårt det är att hitta rätt bok till läsare. jag ser ju nu att jag var på tok för ung för Jerusalem. Herr Arnes penningar hade varit ett bättre förstaval, det är en riktigt bra spökhistoria. Min kamp med Jerusalem visar också att det är viktigt att gå utanför ramarna i sin läsning, att testa det som är annorlunda. Det hoppas jag att ni, kära bloggläsare, hittar inspiration till.

söndag 28 december 2014

Tre systrar i Österbotten

 Romanen "Tre systrar och en berättare" av Lars Sund är den första delen i en planerad trilogi om Finland under 1900-talets senare hälft ochfram till nutid.
   Den börjar 1948. Det är karg efterkrigstid  med varubrist, ransonering och osäkra framtidsutsikter. I den lilla hamnstaden vid Bottenvikens kust beslutar sig det lokala amatörteatersällskapet för en djärv satsning - de ska spela Anton Tjechovs klassiska pjäs Tre systrar. Berättelsen utspelas mot bakgrund av ett Finland som gör sitt bästa för att förtränga kriget och bygga upp ett välfärdssamhälle.
      De tre unga kvinnor som får huvudrollerna som Olga, Masja och Irina har inte mycket annat än sin ungdom och sitt teaterintresse gemensamt. Där är nyblivna folkskollärarinnan Ulla-Maj, som spelar Olga och har flytt undan sin uppväxt och en förbittrad mor i Sydösterbotten. Margit, pjäsens Masja, förväntas av sin borgerliga omgivning gifta sig och bli hemmafru. Irinas roll spelas av den drömmande Iris, som är dotter till stadens latrinkusk. Amatörerna regisseras av ett fullblodsproffs, konstnärsprofessor Mirjam Bergbom, utbildad i Moskva och f.d. teaterchef från Helsingfors.
   Men en tragedi drabbar ensemblen minuterna innan ridån går upp för Tre systrar och det som sker kastar sin skugga över Ulla-Majs, Margits och Iris liv.
   Bokens berättare, en invalidiserad bomfällare vid en järnvägskorsning i Jakobstad, för en krönika med hjälp av en borgerligt sinnad finlandssvensk kråka och stadens egen skald, författaren till den välkända dikten "Där björkarna susa". Läsaren får möte tre kvinnor och deras drömmar, förhoppningar, kärlek, äktenskap och besvikelser.
   Jag ser redan fram emot nästa del av berättelsen.

lördag 27 december 2014

Iskalla islekar

Isen lägger sig i snabbt i en åländsk vik. Också vattnet inuti den nästan sjunkna gamla båten fryser sig spegelblankt, det är där Alex tillbringar långa ensamma dagar när hon borde vara i skolan. I det stora pelarprydda huset på andra sidan viken bor Sara och under jullovet börjar de umgås. Vänskapens sötma är ny och hett åtrådd för Alex. Men tvåsamheten rubbas när Jakob dyker upp, lekarna fylls med andra känslor och gränserna överskrids.
   Som vuxen återvänder Alex till platsen. Ett besök som tar henne tillbaka till den där vintern och de hotfulla lekarna runt viken, och den där båten? Vem var det egentligen som styrde händelserna, var det någon som bar ansvaret? Hur snabbt fryser man egentligen ihjäl ute på isen?
    Har ni inte läst åländska Liselott Willéns roman "Islekar" förut, så gör det nu medan isarna lägger. Det är en stark psykologisk roman om barndom, lekar, skuld och oskuld och barndomen bär vi med oss hela livet, om vi vill det eller inte.

fredag 26 december 2014

Ett ovant helhetsgrepp

Flitige Dick Harrison har nedkommit med ännu ett mastodontverk. Den här gången om 30-åriga kriget. "Ett stort lidande har kommit över oss. Historien om trettioåriga kriget" är titel på nästan 650 sidor historielektion.
   Vanligtvis brukar vi få serverat att kriget är förknippat med Gustav II Adolfs död vid Lützen 1632 och de »fornstora dar« då Sverige blev en stormakt. Fast det är bara en liten del av krigets historia. I Tyskland framställs kriget på ett helt annat sätt. Spanjorerna har sin version, fransmännen sin liksom danskar, holländare, österrikare, schweizare, tjecker, italienare, portugiser, kroater och ungrare. Alla har sett konflikten ur sin egen synvinkel. 
    Harrisons bok  är den första på svenska som tar ett helhetsgrepp på detta väldiga krig och inte bara följer ett enda spår.  Här får läsaren följa ryttare och fotfolk, nunnor och abbotar, skomakare och bönder likaväl som kungar och kardinaler. Här finns den fattiga kvinnan som föder barn mitt i kriget och knekten som byter sida vartefter krigslyckan vänder. Det framgår dessutom att trettioåriga kriget var en global konflikt, i praktiken ett första världskrig. Han visar hur olika regionala konflikter hakar in i varandra och blir en del av det stora kriget och drivs vidare av sin egen logik. Här får man se hur krig finansierades då (och görs på olika håll än idag) med arméer som fick leva på vad landet gav, plundringar och tvångsutskrivning av skatter från än den ena och än den andra sidan.  
   Det är en fascinerande bok om ett långt och grymt som alla historieintresserade bör läsa för att bredda bilden av vad kriget var.

torsdag 25 december 2014

30 poetiska år

Barbro Lindgren är en av Sveriges mest kända barn- och ungdomsförfattare, nyligen belönads hon med Almapriset.  Men hon skriver även lyrik och prosa för vuxna. Hennes dikter har en enkel klarhet och en närhet som gör det lyriska tilltalet självklart. 
   Hon har sedan debuten 1965 gett ut en rad diktsamlingar. Denna volym "Dikter i urval 1974-2004" finns det hon skrivit under 30 år. 
Observera att omslaget är fel, det ska vara 72, inte 82. Samlingen har ett inledande förord av Madeleine Gustafsson, kritiker, översättare och medlem av Samfundet de Nio.
   Här finns den smärtsamt uppriktiga samlingen "Nu är du mitt barn" från 1988 som beskriver vad som händer med förhållandet mellan mor och dotter när mamma inte längre är den starkare. Jag minns att jag läste den och grät när min mamma hastigt gick bort 1989.
  I Hunden med rocken fin ns många lysande situationsbilder beskrivna. Hör bara hur hon beskriver Leksand:

"I Leksand
där Siljan ligger i sin skål
och alla banker är stängda
ropar svanorna uppfordrande
till varann
från den uttorkade sjön"

Här stiger också två tuppar av bussen.

  Jag säger bara: Läs och bli lycklig av formuleringarna!

onsdag 24 december 2014

Kriminellt god jul

I går kväll läste jag de första 30 sidorna i Peter Robinsons nya "Abattoir Blues". Jag har sparat den tuill jul, som man gör med godbitar, och bara kommit i stämnong med nordengelska poliser som klafasr omkring i sörjan på bondgårdar och letar spår efter en stuen, svindyr traktor.
  
Och Alan Banks, som varit på semester, rycks rakt in i utredningen.
   Nu väntar jag bara på att julnattsfriden sänker sig och att jag får gotta mig åt en kriminelt bra text.
   Så god jul till alla bokmalar och till alla trogna läsare av min bokblogg - fortsättning följer...

tisdag 23 december 2014

Att läsa om igen

Glad jul, viskade knyttet blygt.
Du är verkligen den första som tycker att julen är glad, sa muminpappan.
Jag har drömt om att få se det här på nära håll i hela mit liv, suckade knyttet.

Jo visst är det Tove Janssons underbara berättelse Granen ur Det osynliga barnet som jag citerar.
Och vad ska man tro om man aldrig firat jul och inte vet vad det är. Tove hade nos för den oväntade poängen.
Läs Granen medan ni väntar på julen!

måndag 22 december 2014

Bara lever på

"Jag bara lever på och tycker att man ska behandla var dag som om den var den enda man har", sa Astrid Lindgren som avled 2002, vid 94 års ålder. På juldagen startar en tredelad dokumentär om Astrid som åter kommer i fokus med besked.
  Orden "Denna dagen, ett liv" följde henne hela vägen genom livet, kärleken och konsten, som ett mantra och en mening med människans oförskämt korta liv. Det har också blivit titeln på danske Jens Andersens biografi över Astrid, helt nyutkommen. Han påstår att Astrid är större i Danmark än H C Andersen och mer läst.
  Det är den första nordiska Astrid Lindgren-biografin på fyrtio år och den bygger på en mängd okända och aldrig tidigare publicerade brev, dagböcker och fotografier, samt på många och långa samtal med Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman, som på nära håll följde sin berömda mors karriär och kluvenhet inför berömmelse, rikedom, ensamhet, makt - och män.

   Ett intressant avsnitt handlar om den politiska Astrid, om Pomperipossadebatten där finansminister Streng led ett gruvligt nederlag och om hennes engagemang för bättre djurhållning i Sverige.
  Minsann, högen med julläsning bara växer...
   

söndag 21 december 2014

En vinter i Madrid

 Har just läst klar skotten C J Sansoms romanserie om 1500-tals advoketen Matthew Shardlake. Fantastisk läsning! Författaren var även han verksam som advokat innan författandet tog över.
    Men han skriver också om modern tid, som "Vinter i Madrid", en tät och välskriven roman med kopplingar till spioneri. Det verkar som om böcker om spioneri kommer i min väg titt som tätt just nu.
   Den här romanen har översatts till många språk och är ytterst läsvärd. Det är den råkalla vintern 1940 i Madrid. Det spanska inbördeskriget har just tagit slut och general Franco överväger om landet ska gå med i det stora kriget som pågår.
   Harry Brett, veteran från första världskriget, skickas till  Spanien som brittisk spion. Men han är ingen cool spion. Han bär på trauman från kriget och gör motvilligt detta jobb. Genom vännen Sandy kommer han i kontakt med sjuksköterskan Barbara Clare, som letar efter sin tidigare älskare, Bernie, en glödande kommunist som slogs i de internationella brigaderna.
   Med sådana ingredienser bygger Sansom en stark historia med både tragik och kärlek som inslag i väven. Romanen finns i pocket, både på svenska och engelska.
   I slutet av boken avslöjar författaren vad som är historiskt riktigt och vad som är påhittat.


lördag 20 december 2014

Toves röst hörs i brev

"Brev från Tove Jansson", redigerade och kommenterade av Boel Westin och Helen Svensson är ett urval brev till människor som stod Tove Jansson mycket nära. Det är en av de intressantaste och mest personliga böckerna i höstutgivningen.
    Det är långa, fortlöpande brevsviter och de sträcker sig från 1930-talet till 1980-talet, inledda a v den sextonåriga Toves brev från tiden vid Tekniska skolan i Stockholm hem till familjen. De många breven till föräldrarna genom åren, framför allt till Ham, Toves kära mamma, visar den starka bindningen till familjen. 
    En stor och viktig brevsvit är till Eva Konikoff, den förtrogna, djupt saknade vännen som emigrerade till USA 1941. Till henne skriver Tove intensivt levande - "samtal" kallar hon själv sina brev, närapå dagbok kunde man också säga - om krigets vardag och vånda, om konstnärskapet och kärleken, om lust och plikt, om missmod och förhoppningar. I breven växer också bilden av arbetet med mumin fram i dess olika former och faser. Tidningsmannen, politikern och filosofen Atos Wirtanen fanns vid Toves sida från 1944 under många år, även om det planerade äktenskapet aldrig blev av. Breven till Vivica Bandler belyser den omvälvande passionen mellan dem, kort och häftig, och den långa vänskap som följde. I ett brev yill Vivica från januari 1947 gläder sig Tove åt att pappa Jansson fått statybeställning från Åland. En staty av Julius Sundblom.
   En trogen vän blev med tiden Maya Vanni som varit gift med Toves ungdomskärlek, målaren Sam Vanni. Breven till henne sträcker sig från 1950-talet till 80-talet, med återkommande, målande "ö-rapporter" från somrarnas viktiga tillvaro på Bredskär och Klovharun. Konstnären Tuulikki Pietilä, som blev Toves livskamrat skriver Tove till så fort de är åtskils. 
  Hoppas boken är inslagen i många julklappspaket. Toves livliga röst kommer att förgylla julen för läsarna.

fredag 19 december 2014

Annorlunda spänning

 Trött på slentriandeckare? Då kan "Summan av kardemumman"  av svenskindiern Zac O'Yeah, med underrubriken En fruktansvärd roman vara värd ett försök.Språket är spänstigt och fullt av osannolika liknelser. Som "Sverige var som en dokusåpa. Som ett badkar som inte skrubbats rent på åratal."

   Det är lördag eftermiddag på en svensk ambassad någonstans i Mellanöstern. Kontorsarbetet avbryts av ett brådskande telefonsamtal. En turist är skjuten. Mordell, svensk chargé d'affaires, beger sig ut på ett vanskligt räddningsuppdrag i ett farligt bergsområde där terroristnästen och flyktingläger existerar sida vid sida.
   Sju veckor tidigare. En bombattack resulterar i att en krigskorrespondent från Texas förolyckas under gåtfulla omständigheter. Var det en olyckshändelse eller hade han kommit en farlig sanning på spåren? O'Guffin, korrespondentens unga brittiska kollega tvingas fly för sitt liv efter att ha ifrågasatt den officiella sanningen.
   Under tiden, i en liten bergsby i gränstrakten mellan krigets helvete och paradiset på jorden, flyttar ett ungt svenskt biståndsarbetarpar in i ett underligt hus. Pontus och Hjärtrud har kommit för att starta en klinik för flyktingar. Men vem är deras mystiske granne?
   Alla disparata trådar löper mystiskt nog i en skrämmande riktning .Och vem ska stoppa världens undergång? Och hur? »

torsdag 18 december 2014

Hos julens goa gubbe

Mauri och Tarja Kunnas är Finlands mest framgångsrika par i barnboksbranschen och deras böcker översätts flitigt till svenska. "Hemma hos jultomten" från 1981 är en av deras verkliga klassiker och har översatts till svenska av kände  folklivsforskaren Ebbe Schön.
    I finska Lappland ligger en liten rödmålad by där jultomten bor med alla sina småtomtar. De arbetar och står i hela året i verkstäderna för att barnen ska få sina julklappar på julafton. Alla i byn är engagerade i produktionen, men man hinner med annt också, som att spela i blåsorkester, spela teater och umgås med alla djuren för tomtarna är mycket djurvänliga och det kryllar av husdjur på alla sidor. Förstås får man veta hur det är i tomtebarnens skola och hur man förbereder julmaten.
   Och visste ni att tomtarna får sina julklappar på juldagen. Hur skulle de annars hinna med?
   Visst, det här är en barnbok men den kan med fördel tjäna som högläsningsbok. Och låt för all del alla titta på de detaljrika bilderna, det finns världar att upptäcka.

onsdag 17 december 2014

Cleese hur som helst

John Cleese är en av världens mest berömda komiker och nu har han skrivit sina memoarer, "Men hur som helst" (So Anyway, på engelska) där han berättar om sin uppväxt och om vägen till teater och komik.
   Han har ju uppnått ikonisk status i världen efter framgångarna med Monty Python och Pang i bygget och med filmer som Life of Brian, Meningen med livet och En fisk som heter Wanda
   Cleese inledde sin komikerbana som medlem i Cambridge Footlights Revue då han studerade juridik vid Cambridge Han blev erbjuden arbete som manusförfattare på BBC Radio där han fick vara med som sketchförfattare för The Dick Emery Show.
   Cleese både medverkade i och skrev manus till den satiriska tv-serien The Frost Report med David Frost som programledare 1966-67 och det är nu han träffar de framtida Monty Python medlemmarna Graham Chapman, Eric Idle, Terry Jones och Michael Palin.

  Värt att veta kanske, John Cleese far hette ursprungligen "Cheese" i efternamn, men i samband med militärinryckning och för att han var trött på att mobbas för namnet bytte han till Cleese.
 John Cleese fick 2005 en art i släktet lemurer, Avahi cleesei, uppkallad efter sig som tack för hans skyddsprojekt för lemurer.
  Onekligen är det roligare att se Cleese agera på scenen än att läsa honom men hans memoarbok är småputtrigt underhållande och läsvärd.

tisdag 16 december 2014

Malala sätter exempel

Idag igen har talibanerna i Pakistan visat hur de hatar utbildning och upplysning genom att ställa till med ett blodbad i en pakistansk skola. Jag hoppas verkligen att många läser boken "Jag är Malala", skriven av årets fredspristagare tillsammans med Christina Lamb, som är en av världens främsta utrikeskorrespondenter. Hon har rapporterat om Pakistan och Afghanistan sedan 1987. Hon har skrivit fem böcker och tilldelats en rad priser, bland annat det prestigefyllda Prix Bayeux för krigskorrespondenter. I dag arbetar hon åt Sunday Times. 
    Här berättas den osannolika historien om hur en modig flicka,när talibanerna tog kontroll över Swatdalen, vägrade att låta sig tystas. Malala Yousafzai stred för alla flickors rätt till utbildning, vilket tisdagen den 9 oktober 2012 var nära att kosta henne livet. Malala var på väg hem då skolbussen stoppades av beväpnade talibaner. Hon sköts i huvudet på nära håll och det var få som trodde att hon skulle överleva. Bokens titel är svaret på den fråga talibanerna ställde då de klev på bussen: Vem är Malala?
   Malala har fortsatt att arbeta för alla barns rätt till utbildning genom The Malala Fund, en välgörenhetsorganisation som investerar i lokala utbildningsprogram och stöder personer som kämpar för rätten till utbildning runt om i världen.
  I oktober i år blev hon, med sina 17 år,den yngsta pristagaren någonsin. 

måndag 15 december 2014

Välskrivet om Philby

Kim Philby var den mest framstående spionen i historien en briljant och charmerande man som kom att leda det brittiska kontraspionaget mot ryssarna under det kalla krigets tidiga dagar. Samtidigt var han sovjetisk agent.
  "En spion bland vänner" av Ben Macintyre bygger på nytt material från MI6, en mängd personliga brev och intervjuer. McIntyre kan den här skuggvärlden mycket väl, han har tidigare utkommit med Agent ZigZag, Operation Mincemeat och Double Cross.
   Kim
Philby kom från de bästa skolorna och tillhörde de mest exklusiva klubbarna där han drack till långt in på småtimmarna med gräddan av den brittiska och amerikanske underrättelsetjänsten. Philby avslöjade samtidigt de allierades samtliga planer för Sovjetunionen under 20 års tid och sände därmed ett otal personer i döden. Och han gjorde det utan att blinka. Ett av de mest omtalade fallen var dykaren Lionel Crabb som 1956 skulle undersöka en sovjetisk farkost. Men eftersom Philby avslöjat planen väntade ryska attackdykare på honom och han fick halsen avskuren.
    Det är en mörk historia om det fullständiga sveket; om lojalitet, tillit och förräderi, klass och samvete. En ideologisk strid mellan män med prickfria accenter och skräddarsydda kostymer på bekväma klubbar och om hur manlig vänskap svetsades samman för att sedan systematiskt svikas.
    Philby´s två närmaste vänner i underrättelsevärlden, Nicholas Elliot på MI6 och CIA-chefen James Jesus Angleton trodde att de kände Philby bättre än någon annan, men upptäckte senare att de i själva verket inte kände honom alls. Boken innehåller även ett efterord av John le Carré som beskriver sin egen relation till huvudpersonerna i det drama som ligger till grund för hans bästsäljande roman Tinker, Tailor, Soldier, Spy.




söndag 14 december 2014

Kärlek och piano

   Fransyskan Véronique Olmi skildrar i romanen "Vi var skapta för lycka" en drabbande passion och undangömda sanningar i en subtil ochhögst  melodisk prosa. Det är en vacker och lågmäld berättelse om två människor som hittar varandra, och sig själva, mitt i livet.
  För vid sextio års ålder har Serge allt han någonsin drömt om: ett välbetalt jobb, två välartade barn och en vacker och betydligt yngre fru. När den jämnåriga Suzanne kommer till huset i Montmartre för att stämma sonens piano är Serge helt oförberedd på den omtumlande påverkan hon kommer att ha på hans liv. Hur kan en rätt alldaglig och dessutom redan upptagen kvinna i hans egen ålder väcka så starka känslor? Och hur kommer det sig att det är för Suzanne han berättar det som han hela sitt liv hållit hemligt, till och med för sin egen familj?   Centralt i hela boken är ett piano, som löper över flera generationer. Olmi berättar en historia som växer till så mycket mer än en trivial otrohetsaffär. Den handlar om vår ständiga jakt efter lycka och längtan efter att bli älskad. 
   Det är en poetisk bok som man inte ska snabbläsa.

lördag 13 december 2014

Älskarinnan som rollfigur

Fjolårets mest omtalade svenska roman var Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande". Och nu är Ester Nilsson är tillbaka och hon har absolut inte lärt sig någonting om kärlek.
   Fem år efter Hugo Rask träffar Ester skådespelaren Olof Sten. Redan vid det första mötet känner hon igen sin kropps reaktion: hon håller på att bli handlöst förälskad. Olof gör ingen hemlighet av att han är gift -  med Ebba Silfversköld - men han börjar samtidigt träffa Ester. De inleder en relation, som samtidigt inte är en relation enligt Olof. För han är ju gift, och säger sig inte ha några planer på att lämna Ebba. Men vad gör han då hos Ester?
    Ester köper en bil så att hon kan köra Olof kors och tvärs över landet, till teaterföreställningar och kärleksmöten. Somrarna blir outhärdliga för Ester, för på sommaren umgås gifta män med sina fruar. Ester Nilsson har blivit älskarinna,  men Olof Sten är märkligt ambivalent  som så många män som vänstrar - och hoppet om att han ska lämna frun finns där. Tror Ester. Kanske
    Lena Andersson dissekerar denna gång älskarinnans roll i vår kultur och de djupt rotade föreställningar som styr tresamheten.Men årets roman är svagare och en del går på tomgång. Och så blir jag ibland så för..ad på Esters mjäkighet. Lika bra att lämna henne här.

fredag 12 december 2014

Gotländsk sommarnatt

Det blir en dramatisk sommar i den lilla gotländska byn Kajpe Kviar när tre män dör med bara några veckors mellanrum. Hur det går till berättar Marianne Cedervall i första delen av sin serie om Mirjam och Hervor. "Svinhugg" heter den och finns i pocket.   De två kvinnor bor  i ett gammalt kapell. Den jordnära Mirjam, läkaren som nyligen återvänt till sin hemö efter många års frånvaro, och hennes väninna och raka motsats, Hervor. Ivrigt påhejad av Hervor har Mirjam aktivt använt sig av tankekraft och lite annan kvinnlig list för att hämnas på de tre männen, som gjort henne mycket illa . Men svinhugg går igen, som talesättet ju
   Svinhugg är en varm och rolig berättelse om vänskap och uppgörelse. Det är både en spännande och oväntad historia som utspelas i sköna miljöer. Och karaktärerna, den lappländska Hervor som inte spottar i glaset och svär som en borstbindare kontrasteras mot den mer eftertänksamma Mirjam.
säger.
Tyvärr har Marianne Cedervall meddelat att serien är färdig, det finns fyra delar till. Så nu får man läsa om och upptäcka nya sidor hos detta förhäxande radarpar.

torsdag 11 december 2014

Boktjuven går rakt in

"Boktjuven" (The Book Thief) av Marcus Zusak är en roman som går rakt in i läsaren, utan några omvägar. Historien kretsar kring flickan Liesel, boktjuven, och hennes uppväxt i ett sargat Nazityskland. Krigets fasor och vardagens förtretligheter och glädjeämnen skildras genom  hennes anteckningar. 
   För Liesel väcks kärleken till orden genom hennes första stöld, Dödgrävarens handbok, som hon stjäl under sin lillebrors begravning. Onekligen en udda förstabok.
   Böckerna öppnar nya världar för Liesel och snart börjar hon stjäla fler böcker från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek och var böcker än böcker finns. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen under bombningarna och med den jude som gömmer sig i familjens källare. Och till sist är det den bok hon själv skriver som räddar livet på henne.    Jag vill påstå att "Boktjuven" är ett mästerverk. En makalös skildring av vänskap och mod under andra världskriget, berättad av döden själv. Den är också en urstark plädfering för varför böcker, läsning och berättelser är viktiga för överlevnaden. Boken har översatt till mer än 40 språk och även filmats.
  Ett gott tips: Köp den, låna den eller stjäl den! Men det allra viktigaste: läs den! 
  Okej, det blev två tips men ni får dem gratis.

onsdag 10 december 2014

En ny Västerbottenskildrare

"Norrut åker man för att dö" av Ida Linde, född 1980, kan vara en roman om ett brott, men inte det man först tror. Den kan också vara en roman om Västerbotten och om vad man ärver och hur det påverkar nutiden. Den kunde också vara en översättning av Bruce Springsteens låt Nebraska. Eller så är Ida Lindes roman bara en plats där skräcken och rädslan får husera fritt.
   Platsen är Västerbotten. Sara och Benjamin har precis träffats och åker runt i en gammal Volvo. På en bensin­mack skjuter de pojken som står i kassan. Han blir det första offret på deras mordturné.   
         Làvra städar och Karim står i köket på Hotell Skellet när polisen dyker upp i jakt på mördaren. De vet vem de söker. Andreas måste lämna sin älskade Slavoj för att fara hem och begrava sin lillebror.
  Det är en mångskiftande berättelse som är lyhört skriven. Långt efteråt tänker jag på de fina formuleringarna om att tänka på döden. "Tänker man ofta på döden förhåller man sig till en överväldigande gråt...tänker man ofta på döden handlar man irrationellt..."
  Ida Linde ska man nog hålla koll på för att se vad hon skriver härnäst.

tisdag 9 december 2014

Wallins ljuva lättja

Orientalisten Georg August Wallins liv och resor i Mellanöstern på 1840-talet presenteras  i boken "Dolce far niente i Arabien" och Wallin, som var född på Åland, hade fallenhet för att göra ingenting. Han var bland annat känd för att kunna sova var och när som helst.
   Av sin samtid ansågs Wallin vara en framstående forskare, men han dog kort efter sin sju år långa resa och hann därför publicera bara en bråkdel av sitt material.Nu på senare år har Svenska litteratursällskapet i Finland gett ut hans brev och dagboksantecningar på svenska.
   I fyra artiklar presenteras hans liv och resor i Egypten, på Arabiska halvön och i Persien här av historikerna och Mellanösternforskarna Patricia Berg, Sofia Häggman, Jaakko Hämeen-Anttila och Kaj Öhrnberg. De belyser också Wallins betydelse som etnografisk iakttagare och språkforskare. 
    "Och framför allt jag älskar beduinen och hans öken och hvad man med kärlek gör det fruktar man ej, hvad slut än kärleken må taga", skrev Georg August Wallin 1846 om en av sina färder på norra Arabiska halvön. Hans brev och dagböcker från resorna ger en rik bild av livet och förhållandena i Mellanöstern under mitten av 1800-talet.
    För att få kontakt med lokalbefolkningen antog Wallin en muslimsk identitet och uppträdde bland annat som läkaren ʽAbd al-Wali från Centralasien. Han var en både nyfiken och observant iakttagare och dokumenterade vardagslivet bland både stadsbor i Kairo och beduiner på norra Arabiska halvön. Så han gillade inte bara den ljuva lättjan.


måndag 8 december 2014

Ungerns dystra verklighet

  Politiker som vill registrera judar, medier som tystas, en regering som skriver om grund- lagen lite när det passar. Vad är det som händer i Ungern? 
   I "Tystnadens triumf -. en bild av det nya Ungern" tecknar journalisten Gabriel Byström bakgrunden till det som händer i Ungern och hur det kan förstås i ett större sammanhang. Han träffar journalister, politiker, statsvetare och vanliga ungrare som ger sin syn på vad som håller på att hända.
  För när konservativa Fidesz erövrade regeringsmakten i Ungern vid valet 2010 påbörjades en förändring av det ungerska samhället som är både djupgående och dramatisk. Partiet tog makten över de statliga medierna, avskedade kritiska journalister och inrättade ett medieråd med omfattande maktbefogenheter. En ny konstitution togs fram och grundlagen förändrades.
   Ungerns romer har blivit de värst utsatta för en politik där klyftorna ökat, där gapet mellan fattig och rik nått dramatiska nivåer, allt detta trots medlemskap i Europeiska unionen där mänskliga fri- och rättigheter garanteras...
   Och trots hård kritik från vissa delar av EU fortsätter utvecklingen i Ungern. Högerextremisterna är på frammarsch och i parlamentet sitter ett av Europas mest inflytelserika fascistiska partier. "Tystnadens triumf är en rakt igenom mörk bok och om den vore det en roman skulle det vara en av de mer dystopiska på länge.Men tyvärr, detta är en faktabok.

söndag 7 december 2014

Alltid denne Strindberg

 August Strindberg, alltid denne orosande som dyker upp överallt. Idag hoppade han på mig när jag dammade hyllan med svensk litteratur. På bokstaven E, i Per Olov Enqvists bok Strindberg. Där kan man läsa hans pjäs om Strindberg och hans pjäs om Strindbergs första fru, Siri von Essen och essän "Målet mot Fröken Julie".
   Det är den sistnämnda texten jag läst om idag och den sätter in pjäset i sitt sammanhang. Den skrevs sommaren 1888 på den förfallna herrgården Skovlyst, där Strindberg med familj bodde. Det var ingen lycklig sommar, han skrev Fröken Julie och annat och han våldtog en ung "tattarflicka", det sistnämnda brukar förnekas av Strindbergbeundrare.
   Ett generellt problem med Strindberg är vad som var liv eller dikt, och vad som döljer sig bakom Strindbergs olika ansikten. I hög grad sammanflöt liv och dikt hos honom, och det har alltid skapat problem för dem som velat tolka hans texter. Somliga säger: läs enbart hans texter. Andra har hävdat att han iscensatte sitt liv, inklusive katastrofer, för att få material att skapa sin konst. Det är säkert att hårddra saken men ett uttryck för den förvirring som gärna drabbat den som velat tolka relationen mellan Strindbergs liv och dikt.
  Enqvists text är intressant, han har läst det mesta av Strindberg och satt upp Fröken Julie i Köpenhamn. En pjäs som enligt Enqvist har teaterhistoriens sämsta slut och som har ett efterord som osar av dyrkan av övermänniskan. Riktigt intressant läsning, för den jäkla Strindberg kommer man inte undan.

lördag 6 december 2014

Vinner på omläsning

Kjell Westö är en mästerlig skildrare av efterkrigstidens Helsingfors och dess framväxande förorter. Hans senaste roman, Hägring 38" har hyllats över hela Norden.
    Så här på självständighetsdagens kväll vill jag ändå lyfta fram Finlandiabelönade "Där vi en gång gått" från 2006 som skildrar Helsingfors från sekelskiftet 1900 fram till 1940-talet. Det är en stad i oro, och med ständig växtvärk. Gaslyktorna byts ut mot elektriska, i takt med levnadsstandarden stiger behovet av underhållning och nöjen. Snart kommer den första jazzorkestern från Amerika och trots att det är förbudstid hittas alltid en kanna te med stärkande innehåll. 
   Men de hårda tiderna har lämnat sina spår i människorna. Inbördeskriget upphör inte 1918 utan pågår länge till, för en del tar det aldrig slut. Westös skildring av övergreppen under kriget och upprensningsaktionerna efteråt är både kuslig och upprörande.
  Det här är en kollektivroman och i centrum står en grupp människor vars livstrådar växer in i och ifrån varandra. Flera är från den finlandssvenska medelklassen, andra har enklare bakgrund och några är bra mycket rikare. Westö väver samman enskilda livsöden och större samhällsmönster på ett sätt som är så övertygande att man känner pulsen som om den var ens egen. Samma stämning finns i "Hägring 38".
  Där vi en gång gått kan man tillgodogöra sig oavsett hur djup ens historiekunskap är. Den historiska kunskapen smygs in obemärkt eller öppnar nya perspektiv på händelserna helt beroende på läsarens beläsenhet och begåvning.
  En utmärkt historisk roman som bara blir bättre vid omläsning.

fredag 5 december 2014

Nordligaste Shetland

Del sex av Ann Cleeves serie med Shetlandsöarna som skådeplats har kommit, hittills bara på engelska. "Thin Air" heter den och handlingen börjar på nordligaste ön Unst, dit fyra engelsmän kommer för att vara med om en väns traditionella bröllop. De tycker att det hela är pittoreskt och att det ska bli någonting att berätta om hemma i London.
   Det är midsommartid och nätterna är osannolikt ljusa, även det en exotism att samla på. Men natten efter bröllopsfesten försvinner en av kvinnorna spårläst, den vackar och utmanande Eleanor ser ut att ha försvunnit rakt ut i luften. Senare hittas hon död vid en ödslig strand.
     Fallet kopliceras av berättelser om gengångare, en drunknad flicka sägs visa sig och Elaenor hade varit helt uppslukad av historien och ville göra ett tv-programm om det. Mystiken tätnar allt eftersom Jimmy Perez utreder fallet och han är övertygad om att det som hänt har djupa rötter i det förgångna.
  Cleeves beskriver med skarp blick hur engelsmännen och "infödingarna" på Unst ser på varandra med misstänksamhet. De må vara människor allihop men de är definitivt olika.
  Vill man läsa mer om författaren kan man besöka hemsidan: www.anncleeves.com
PS: Det är defintivt värt besväret att läsa på originalspråk, jag gör det ofta.

torsdag 4 december 2014

Äreräddar 1970-talet

Att "stå i bredd" kallade Märta Tikkanen 70-talsfeminismens dröm om jämlika kärleksförhållanden. Det feministiska 1970-talets tro på männens förmåga att våga stå i bredd med sina kvinnor skapade förutsättningarna för ett sannfärdigt samtal på lika villkor.
  "Stå i bredd" är också titeln på Ebba Witt-Brattströms nya bok där hon vill återupprätta kvinnolitteraturen från 70-talet. För när 70-talet klingade ut kom den könspolitiska dimensionen, som kännetecknat tidens litteratur, i vanrykte. Litteraturhistoriens dom blev hård, i bästa fall generaliserande men oftast direkt orättfärdig och hävdade att 70-talet var ideologiskt korrekt med "bekännande" kvinnor och flata män, och därför föga litterärt givande. 80-talet blev litteraturteoretikernas och männens decennium med postmodernismen och förakt för berättelsen. Vilka bataljer Ebba måtte ha haft med sin ex-man, Horace Engdahl, som hörde till dem som kritiserade 70-talet! Ekon av det finns kvar i boken.
   Witt-Brattström visar att decenniet var både livaktigt och litterärt innovativt. Upp på scenen kliver vardagskvinnan som vill vara hjältinna i sitt eget liv, men där anas också en ny manstyp som drömmer om befrielse från könskriget. Kvinnohistoria, sexuella tabun, flicksocialisering, manskris, mor-dotter­dynamiken, depressiv feminism, slaget om moderskapet och andra centrala teman kännetecknar perioden.
  Boken är tematiskt upplagd, personligt skriven litteraturhistoria som återupprättar och omtolkar 70-talet. Inte för att man behöver hålla med om alla resonemang men det är uppiggande och lite nostalgisk läsning.

onsdag 3 december 2014

En urstark debut

 Det blir mycket franskt just nu men jag bara måste tipsa om Alexis Ragougneaus debutdeckare "Madonnan i Notre-Dame" som nu finns på svenska. Författaren har tidigare skrivit för teatern och det märks i de skickliga scenväxlingarna. Han har tidigare jobbat i den parisiska katedral där boken utspelar sig.
    Det är dagen efter det årliga firandet av Jungfru Maria i Notre-Dame hittas en ung kvinna, helt klädd i vitt, sittande död på en av kyrkans bänkar. Den unga åklagaren Claire Kauffman leder utredningen, och utredaren är "Paris sämsta polis", lat och full av fördomar. Han vill att alla misstankar pekar mot en religiös ung man som kallas den blonda ängeln.
   Men en av Notre-Dames präster anar att den unge mannen är ett villospår, och påbörjar en privat utredning inom kyrkans väggar. En utredning som för honom in på farliga vägar.
   Genom målande miljöbeskrivningar av den gotiska katedralen blir Notre-Dame till en egen karaktär i denna väl genomarbetade debut. Mellan stenväggarna vävs intrigen tät kring den brokiga skara som besöker kyrkan. Alla är misstänkta: präster som städare, turister och parisbor, liksom de hemlösa som huserar i katedralens skuggor.

   Så här tycker jag att deckare ska skrivas, med personer som är trovärdiga och sannolika.

tisdag 2 december 2014

Lek med identiteter

   På svenska kom "De dunkla butikernas gata" ut 1980 för första gången och nu när Patrick Modiano tilldelats Nobelpriset ger Norstedts ut romanen igen.
   Den här berättelsen är den som lånat mest drag av kriminalromanen, tycker jag. Privatdetektiven Guy Roland plågas av minnesförlust efter en mystisk olycka för femton år sedan. När hans chef går i pension beslutar sig Roland för att hitta sin rätta identitet och spåren leder honom till andra världskriget och till en man, möjligen han själv, som arbetat på den dominikanska legationen i Paris under det tagna namnet Pedro McEvoy. Denne man hade en stor vänkrets: mannekängen Denise Coudreuse, den engelske jockeyn Dédé Wildmer, den ryska balettdansösen Gay Orloff och andra som tillsammans flydde Paris 1940 i samband med tyskarnas invasion av staden.
    Guy Rolands efterforskningar tar honom bland annat till Bora Bora där en av de före detta vännerna slagit sig ner, men förgäves. Vännen Freddie har omkommit några dagar tidigare i ett skeppsbrott. Nu återstår en sista möjlighet för Guy Roland, en adress i det judiska gettot i Rom, där han ska ha bott på 30-talet: De dunkla butikernas gata 2, via delle Botteghe. Gatan finns på riktigt men det andra i romanen är en lek med identiteter, den egna och andras. Och något svar på vem Guy Roland är ges inte.

måndag 1 december 2014

En skruvad historia

"Lejontämjaren" heter - obegripligt nog - Camilla Läckbergs nya bok, den nionde i Fjällbackaserien med Erica Falk och Patrik Hedström i huvudrollerna.Den har en krystad koppling till cirkus och är mest en historia om bortrövade flickor, hänsynslösa seriemördare och familjetragedier i det förflutna. Läckberg saftar på med psykopater, tortyr och ruggiga interiörer från förhållanden.   Det är januari och kylan har Fjällbacka i sitt grepp. En flicka irrar genom den snöiga skogen, ut på en väg. Bilen kommer som från ingenstans och hinner inte väja.När Patrik Hedström och hans kolleger får larmet om olyckan är flickan redan identifierad. För fyra månader sedan försvann hon på väg hem från ridskolan och därefter har ingen sett henne. Det visar sig att hon utsatts för ofattbara grymheter, och risken är att hon inte är ensam om sitt öde.
   Samtidigt håller Erica Falck, förstås, på att gräva i ett gammalt fall, en familjetragedi som ledde till en familjs splittring. Gång på gång besöker hon hans fru som dömdes för mord, men utan att få reda på vad som hände. Erica känner på sig att något inte stämmer. Och det verkar som om det förflutna har kontakt nuet.
  Jag känner mig tveksam till den här anrättningen. Början är trevande och spåren drar åt alla möjliga håll. Sen läggs en högre växel i och skildrar makabra scener. Klart är att boken blir en favorit för julhandeln, vad annars?

söndag 30 november 2014

Leva för att äta ?

Frågan om man ska äta för att leva eller leva för att äta är gamml. För Edward Blom är det ingen tvekan om vad som gäller. Livet är en fest och mat och dryck är det viktigaste. I fjol vann hans bok "Allting gott och alldeles för mycket" pris som  Årets Svenska Måltidslitteratur i kategorin "Årets överdådare". Boken tog silver i ”kokboks-VM”, World Gourmand Awards i Peking i år. 
   Nu har boken kommit ut i danskt band, behagligt blädderbar och med massor av matläsning. Och visst finns här recept för den som känner för att slå på stort och laga mat med massor av grädde och smör. Barocken måste vara den här kockens favoritepok. Ord som nyttigt tar han inte i sin mun.
  Genom program som Mellan skål och vägg och Edward Bloms gästabud har Blom blivit känd som en passionerad köksprofil med enorma kulturhistoriska kunskaper om det vi äter och dricker.
   Boken är en livsstilskokbok, både för gourmeter och gourmander. Men jag kan inte komma ifrån frågan att det känns aningen perverst att gå in för ätandet med sådan energi. Tack och lov så är vi människor olika.

lördag 29 november 2014

En ung Erlendur

Böckerna om den isländske kriminalpolisen Erlendur Sveinsson har gett Arnaldur Indridason internationell stjärnstatus.På 2000-talet har tio av hans böcker kommit ut på svenska och han räknas till en av de bästa nordiska kriminalförfattarna.
    Prisbelönt och översatt till många språk återvänder Indridason nu till historiens början. I "Nätter i Reykjavik" är det är dags att möta Erlendur som nyutexaminerad och naiv polis.
    Erlendur Sveinsson har precis tagit sin polisexamen och jobbet i Reykjavik är tufft. Våld, brott och misär präglar numera hans vardag. Men han kan inte släppa ett ouppklarat dödsfall. En uteliggare han ofta stötte ihop med på nätterna har hittats drunknad i ett dike. Ingen tycks bry sig om vad som har hänt.Men den dödes syster vädjar till honom att ta reda på vad som hänt och jakten på sanningen om vad som hänt kommer att föra honom djupt in i Reykjaviks mörka undre värld.

   En mörk historia, lika mörk som den isländska natten. Men det är nog vad man väntar sig av den här författaren.

fredag 28 november 2014

En drottning ur tiden

   Många deckarförfattre, i synnerhet i Sverige, hänger gärna på sig epitetet deckardrottning. Även om de knappast är på prinsessnivå.
   Men idag har den verkliga deckardrottningen, P D James dött i sitt hem i Oxford vid 94 års ålder och hon var verkligen drottningen.
  Hennes böcker om polisintendet Adam Dalgliesh är kult för många, tätvävda romaner där människor och miljöer skildras trovärdigt och där de blodiga brotten inte skildras med frossandets glädje. Balans och harmoni och en återhållen stil var viktiga för henne. Läs till exempel "Fyren" från 2005, där handlingen förlagts till ön Combe utanför Cornwalls kust, eller hennes självbiografi "Dags att bruka allvar" som kom 2000. Eller den existentiella romanen "Människors barn", en stark dystopisk roman utgiven 1993. Listan kan göras lång.
    Den som är intresserad av hennes förhållande till deckare kan läsa "Talking about Detective Fiction" där hon också berättar om sina förebilder.
  Finns det någo n som kan ta upp manteln då?
  Kanske Deborah Crombie, som också skriver återhållet och med fantastisk känsla för miljöer. Tyvätt finns hon inte översatt till svenska alls. Elle Anne Cleeves, henns svit om Shetland är mycket bra läsning.

torsdag 27 november 2014

En välmatad tidning

Måste slå ett slag för Språktidningens senaste nummer, november 14. Ett ovanligt välmatat nummer med många artiklar som intresserar mig.
   Här finns en högaktuell artikel om konflikten mellan det ukrainska och det ryska språket. En annan som handlar om nordiska ord i engelskan och arvet från vikingatiden.. Även om vikingarna var råbarkade och krigiska så har det inte legat dem till last. "Vikingen är en vilde som man älskar i Storbritannien" skriver Cecilia Christner Riad och önskar att svenskarna kunde ta efter det och bejaka vikingarnas krigarsidor - de var tots allt inga multikulturella myskillar.
  En intressant analys av Tomas Tranströmers dikt Nattboksblad görs av Anna Vogel och hon kommer ut med en bok om poetens metaforer på nyåret.
  Catharina Grünbaum reder ut skillnaderna mellan skum och skymning och översättaren Jan Stolpe skriver om hur varje ordval också är ett bortval.
  Massor av intressanta smånyheter dessutom och en del har jag sparat för senare läsning.

onsdag 26 november 2014

Svarta får blir grå?

 I "Skriver mig ut ur världen", som blev Birgitta Stenbergs sista bok, har hon samlat artiklar, noveller och dikter som hon publicerat i vitt skilda sammanhang eller som av olika skäl blivit liggande. De ämnen hon har valt är alltifrån den svenska synden, fiske och det älskade hemmet på ön Åstol till texter om skrivande och textens olika plan. Eller med hennes egna ord: "Det blev ett tufft jobb att gå igenom allt, välja och vraka, men jag hade otroligt kul under tiden eftersom jag själv glömt en del av allt jag skrivit. Jag hoppas ni som läsare får en lika rolig stund."
   Roligt hade jag när jag läste novellen "Några danssteg till Haffners ära" om en gammal kvinna som flyttat hem till Sverige. Novellen slutar med att hon konstaterar att ålder är ett sådant skydd. "Omvärlden tog tydligen för givet att mänsklighetens alla svarta får genast blev grå, bara för att de nådde pensionsåldern". Så är det inte med novellkvinnan. Och inte i verkliga livet heller.
    Boken blev den sista för författaren och hon var medveten om att tiden höll på att ta slut. Hon dog tidigt i höstas, skrev ut sig ur världen.

tisdag 25 november 2014

Brutalt rolig roman

 Caitlin Moran är älskad och fruktad för sina skoningslösa krönikor i brittiska tidningar och hon har även publicerats på svenska. Nu gör hon romandebut med "Konsten att skapa en tjej" om en tjej som nog går till historien för hon är både rolig och sorglig och välformulerad.
  Vi börjar året 1990. Johanna Morrigan, 14 år, har skämt ut sig så fullständigt på lokal-tv att hon beslutar sig för att det inte är någon idé att vara Johanna längre utan återskapar sig själv som Dolly Wilde, en snabbsnackande, hårdkrökande goth-hjältinna på heltid i Doc Martens kängor och trasiga strumpbyxor. Hon ska rädda sin fattiga familj genom att bli författare, så där som Jo i Unga kvinnor, eller systrarna Brontë, fast utan att behöva dö ung. 
    Vid 16 års ålder röker hon cigaretter, dricker sig full och jobbar för en musiktidning. Hon skriver pornografiska brev till rockstjärnor, har sex med alla sorters män och sågar band i recensioner på högst 600 ord. Men vad händer när Johanna inser att Dolly saknar något väldigt viktigt? Tänk om en låda full med skivor, en vägg full med posters och ett huvud fullt av pocketböcker inte räcker för att skapa en tjej. 
    Det här är  en uppväxtroman som ligger författaren nära. En rolig och hjärtskärande berättelse om böcker, ångest, popmusik, socialism, eyeliner och att vilja bli kysst  och förstås om att upptäcka, och uppfinna, sig själv.

måndag 24 november 2014

Bok som tidskapsel

Filmaren och fotografen Lena Einhorn har publicerat sin "gamla påse med foton". Det gjorde hon 2008 i boken "Aterblick - Jerusalem, Kairo, Addis Abeba, Bombay" och till bilderna har hon skrivit text. Bilderna från 80-talet berättar om ett landskap, om människor och om upplevelser som nu bara finns i minnet och i det förgångna.Av en händelse blev jag nyfiken på boken som stått i min hylla länge.
Det finns något mycket förföriskt i de svartvita ögonblicksbilderna. Det känns som om författaren längtar också till ett förgånget Jerusalem där hon i sina berättelser kunde röra sig fritt och slå sig i samspråk med vem hon ville.Och visst reflekterar Einhorn över sin status som turist i Konungarnas dal.
   Men det lyfter också fram det problematiska med fotografens roll, för vem har rätt att avporträttera vem? Fotografen är alltid på den säkra sidan och behöver aldrig bli utlämnad till betraktande. Alla de människor som finns på bild i den här boken har naturligtvis förändrats. Det händer mycket på 25 år. Men ingen av personerna som kan betraktas har blivit tillfrågad om sitt deltagande och få presenteras med fullständigt namn.Det skapar en distans som inte bara hör samman med tiden.

  Man bjuds  in i minnenas värld och boken är en tidskapsel till 1970-tal eller tidigt 80-tal. Mycket har förändrats under tiden som gått men jag fängslas också av det tidlösa i berättelsen. Det känns berikande att ha fått bläddra i någons gamla resebilder

söndag 23 november 2014

Aktuellt om livet i Sámpi

  Lars Pettersson bor halvårsvis i Kautokeino och debuterade 2012 med deckaren "Kautokeino, en blodig kniv", som belönades med Deckarakademins pris för bästa debut. Nu fortsätter han skildra åklagare Anna Magnusson och livet i Kautokeino i den fristående fortsättningen "Slaktmånad".
   Det är oktober 2013 och en man i en bil hittas på en avlägsen fjällväg utanför Kautokeino i Nordnorge, skjuten med ett prickskyttegevär. Det är Torben Nyhlén, statssekreterare i svenska näringsdepartementet. Omständigheterna gör att det klassas som terrordåd och säkerhetspolis i både Oslo och Stockholm kopplas in. 
   Samtidigt har kampen hårdnat om rätten till marken i Sápmi, samernas traditionella renbetesland. Till följd av ökad internationell efterfrågan har utvinning av dyrbara metaller blivit allt mer lönsamt. Det svenska Polar Gold AB vill öppna en nerlagd gruva väster om Kautokeino. Men kommunstyrelsen röstar emot. Fast alla är  inte motståndare till ny industri i trakten: fler arbetstillfällen och lönsamma bidrag lockar och Sametinget tonar ner risken för förgiftat vatten och förstörd natur.  Åklagare Anna Magnusson är numera aktiv renägare på deltid. Hennes familj dras snart in i konflikten eftersom det är på deras traditionella parnings- och kalvningsområde som gruvan ligger. När så ännu ett mord inträffar blir stämningen än mer spänd i det lilla samhället långt norr om polcirkeln.
   En dagsaktuell skildroing av hur "naturfolkens" och industins intressen krockar, inte bara i Sámpi men globalt.

lördag 22 november 2014

Söker jämt nya vägar

"Rim på liv och död" av den israeliske författaren Amos Oz är en bok om hur en bok föds och om hur en bok skrivs. Det är en bok om skrivprocessen. Även om Oz ses som en av de stora berättarna och brukar förekomma i Nobelspekulationer vägrar han är inget undantag.
konsekvent att gå i upptrampade fåror, och den här boken
   Den är en på ytan enkel historia, full av litterära och intellektuella bottnar, svår att ringa in men lätt att ta till sig. Den pendlar elegant mellan de stora frågorna - döden, kärleken och skapandets natur - till vardagliga trivialiteter som att servitrisens troskant som syns genom hennes kjol och flugans surraande över tallriken.
   Huvudpersonen är en uppburen författare som i berättelsens inledning håller ett föredrag om sin nyligen utkomna roman. Han bombarderas med de omöjliga frågor som varje författare vrider sig av olust inför: Varför skriver ni? Varför skriver ni som ni gör? Hur mycket tjänar ni? Hur bygger ni upp intrigen, romangestalterna?
   Efter föredraget vandrar han på Tel Avivs gator och väver i fantasin berättelser om människor han möter. Men vad som händer i verkligheten och vad som egentligen sker i författarens huvud, det lämnas åt läsaren att avgöra.

fredag 21 november 2014

I Carpelans rum

Jan Hellgren belyser i nyutkomna "Bo Carpelan - rummets diktare" ett av de intressanta författarskapen i finländsk samtidslitteratur. Han tar med rumslighet och arkitektur som infallsvinkel när han diskuteras olika sidor av  författarskapet: poesin och romanerna  och Carpelans syn på diktens uppgifter och möjligheter.
    Hellgren är  litteraturforskare och arbetar med frågor som rör modersmål och litteratur i  skolan och  har även publicerat två diktsamlingar. "Bo Carpelan. Rummets diktare" är en omarbetad  version  av hans doktorsavhandling och visst märks den akademiska stödkorsetten när texten ibland blir väldigt teoretiserande..
   "Det är inte tiden som förändrar oss, det är rummet", skriver Carpelan i  en  av sina dikter. Hellgren visar hur denna syn gradvis tar form i Carpelans poesi från 1950-talet och  framåt för att nå sitt främsta uttryck i romanen "Urwind" från 1993.
    Rummet är inte bara en  återkommande bild  i Carpelans lyrik och kortprosa utan också en strukturerande princip i hans romankonst. Med tiden blir det något än mer djupgående, kanske ett slags livsåskådning. Vid sidan av diktsamlingar och romaner utgår Hellgren från ett rikt material av artiklar, essäer och opublicerade anteckningar där Carpelan belyser sin syn på det egna författarskapet. Hans sätts in i sitt litteratur- och idéhistoriska sammanhang, samtidigt som viktiga inspirationskällor inom bildkonst och arkitektur lyfts fram.

torsdag 20 november 2014

Olin om spionkriget

K-G Olin är en pålitlig leverantör av välskrivna böcker i lite glömda ämnen. Hans senaste bok, "Spionkriget" är inget undantag. Boken har undertiteln "Underrättelseverksamhet, upprorsplaner och utopier under Finlands 1920- och 1930-tal". Boken är inte skriven i kronologisk ordning, han börjar med en rafflande händelse i oktober 1933 när den finländska underrättelsetjänsten Detektiva Centralpolisen får meddelande om att en bil övergivits i närheten av gränsen mot Ryssland. 
  När saken undersöks visar det sig att bilen tillhör en fotograf anställd vid generalstaben i Helsingfors. Och han är nu försvunnen. 
   Händelsen blir upptakten till avslöjandet av ett sovjetiskt spionnätverk som täcker stora delar av Europa och har förgreningar till både Nordamerika och Asien. Under uppnystandet av denna sin tids största internationella spionhärva befinner sig plötsligt en finlandssvensk kvinna i händelsernas centrum. Mer ska inte avslöjas här för att inte förstöra läsglädjen.
   Men Olin har vaskat fram glömda personer ur historien. Som "den röde pedagogen" Bertel Mattsson från Jomala på Åland, verksam i Malax. Hans idéer om undervisning utlöste en lång skolstrejk i december 1927. Mattsson bytte ut Mannerheims och Runebergs porträtt i skolsalen mot Lenin och Stalin, han förbjöd läsning av Fänrik Ståls sägner och var, till på köpet, nykterist.
     Sådana lärorika historier hittar man nästan bara hos Olin.

onsdag 19 november 2014

En historisk klassiker

  1996 kom Maja Hagermans bok "Spåren av kungens män", och boken belönades med Augustpriset i faktaboksklassen. Jag har nu läst om delar av boken och tycker, fortfarande, att det är en av de bästa sammanfattningar jag läst om när Sverige blev kristet, om den oroliga skarven mellan vikingatid och tidig medeltid.
   Omkring år 1000 talas det ibland om personer som tillhört den speciella gruppen kungsmän i samhället. De kallas för "drängar" eller "tegnar" och känns igen därför att de bär en benämning som bara tycks har använts för män i den kungliga hirden. Vilka var dessa kungens män som har lämnat spår efter sig på många runstenar i Sverige och Danmark, frågar författaren och kartlägger vilken kung tjänade de och hur  samhället där de levde och verkade såg ut.
   Hagerman har som vetenskapsjournalist  följt den flod av ny forskning om skiftet mellan vikingatid och medeltid som kommit på senare år. Utifrån de senaste rönen målar hon upp en panoramabild över ett dramatiskt skede i  historien. I Spåren av kungens män berättar hon  kunnigt om människor och företeelser i brytningstiden mellan hedendom och kristendom.Det var verkligen en bok som gjorde intryck på mig och ökade min förståelse för vikingatiden.

  Idag finns den bara tillgänglig som ljudbok och i antikvarisk handel. Dags för en ny upplaga, tycker jag, gärna med ett nytt förord.

tisdag 18 november 2014

Den tatuerade polisen

Tatueringarna på kroppen har Marnie Rome haft sedan tonåren. Besöken i tatueringsstudion som från början var en revolt mot föräldrarna blev senare en övning i självkontroll, ett sätt att maskera en smärta med en annan.Med Marnie Rome introducerar Sarah Hilary i "Någon annans skuld" (Someone else's skin)
  Som polis i London är Marnie pålitlig, hårdför och på väg spikrakt uppåt i karriären. Hon har arbetat målmedvetet för att nå sin nuvarande position, driven av ambition men också för att hantera en familjetragedi. För fem år sedan tog hennes fosterbror livet av hennes föräldrar och sitter nu i fängelse. Marnie lider av skuldkänslor och är fast besluten att tvinga brodern att berätta sanningen bakom morden.
en ny polis på arenan.
  En misshandel i ett kvinnohus väcker gamla känslor till liv hos Marnie. När Marnie och hennes kollega i ett rutinärende besöker huset ligger en man illa knivskuren på golvet. Hans hustru Hope hävdar att hon agerat i självförsvar när mannen trängde sig in. Det finns flera vittnen till händelsen som bekräftar det Hope säger men Ayana ger polisen en delvis annan version. Några dagar senare försvinner Ayana från boendet. Snart finner Marnie att hon är indragen i en våldsspiral som även väcker frågor kring hennes egna upplevelser och minnen.
  Det är det lilla förlaget Minotaur som ger ut boken och de har god näsa för författare på väg upp och ger ut klsssiker som Hill och Robinson.

måndag 17 november 2014

Galen i garn

Det är nånting med den här tiden på året... mörkret och julen som kommer som sätter fart på mina handarbetsfingrar. Annars är det genetiskt. Mamma var bra på alla slag av handarbete och lärde ut vad hon kunde. Restgarner har jag en hel del av och därför spanar jag efter små saker att göra själv.
  Massor av inspiration finns i Sania Hedengrens och Susanna Zackes bok "Galen i garn". Allt från mormorsrutor i maxiformat till virkad väska, sjal, halsduk och hatt. Plus hur man kan fiffa upp plagg genon virkade dtaljer, som påsydda fickor eller ett virkat skärp. Bara att släppa lös fantasin.
   Virkade julgransbollar kan man roa sig med eller söta små djur, japanerna kallar dem aigurumi, och de kan varieras i det oändliga.
   Den här kreativa duon har gett ut flera böcker i samma stil och de är översatta till både engelska och finska.
   PS De som tycker att det inte är seriöst att tipsa om Nobelpristagare och virkböcker i samma blogg får söka sig någon annanstans. För mig går det utmärkt att kombinera olika slag av böcker. Huvudsaken är att rätt läsare hittar rätt bok.

söndag 16 november 2014

En kroppslig Knausgård

"Själens Amerika" är en sammanställning av Karl Ove Knausgårds viktigaste essäer och artiklar. Här skriver han om Thomas Wågströms och Francesca Woodmans fotokonst, om Anders Behring Breivik och attentatet i Oslo den 22 juli 2011, om att fjällvandra, om självporträttets konst, om Cindy Shermans fotografier, om smärta och smärtlöshet, om att översätta  Bibeln, om nåd, om Søren Kierkegaard, om föränderlighet och himmel, om ansikte och kropp.
   Texter utforskar sambandet mellan konsten och livet. Precis som i ”Min kamp” gäller det också hans egna yttersta, som i essän ”Den bruna svansen”. Den handlar om att bajsa. Det är en text man kan betrakta på många sätt; som ett pikant inslag i en textsamling, som en provokation eller som en pubertalt upptagenhet av den egna kroppen.
   Kanske bör man läser den som genuint typisk för Knausgård, som är en författare som utsätter sig i sitt skrivande. Boken inleds också kroppsligt med att författaren spyr. Han måste alltid riskera någonting, annars är det inte på riktigt. Det är som om en essäsamling om konst och litteratur inget är värd om inte också författaren själv avslöjar sig i sin största utsatthet. Man kan tycka att det råa inte hör hemma här. Ändå är det på något vis författarens signum. Att han skiter i vad man bör göra.

lördag 15 november 2014

En riktig nagelbitare

  Simon Beckett har gjort sig ett namn med att berätta om rättsantropologen David Hunter i en rad thrillers som förlaget Minotaur låtit översätta till svenska. Med höstens bok, "Gården", växlar Beckett spår och ger läsarna en mångtydig och genuint oroande berättelse.
    Engelsmannen Sean är på flykt någonstans i Frankrike. Vi vet inte varför eller från vem, men vi vet att han övergav sin blodiga bil i en ödslig avkrok. Under sin flykt trampar han i en rostig rävsax.  
Nästan medvetslös av smärta och blodförlust befrias han av två systrar från en nedsliten bondgård i närheten.
   Och det är då Seans problem verkligen börjar. På gården finns en folkilsken far, ett barn och så de två udda systrarna. Snart står det klart att Sean, som är patient på gården, också skulle kunna vara det perfekta offret. I ngen vet ju att han är där och ingen vill komma nära.
   Gården är en klassisk nagelbitare som håller läsarna i ett obönhörligt grepp. Natten lider medan sidorna vänds.

fredag 14 november 2014

En lättläst pristagare

"Minst tolv år hade gått sedan man slutade kalla mig Lilla smycket och jag befann mig på metrostationen Châtelet vid rusningstid."
   Så inleder årets Nobelpristagare Patrick Modiano sin kortroman "Lilla smycket" (La Petite Bijou)  som nu finns i pocket.
  Artonåriga Thérèse, berättaren, tycker sig i en kvinna med sliten gul kappa känna igen sin mor som påstås ha dött i Marocko tio år tidigare. Hon beslutar sig för att följa efter henne. Det blir en störtdykning ned i ett smärtsamt förflutet, i minnen som hon dittills har förträngt.
   Det är en ganska typisk Modiano-roman. Kortfattad och full av stämningar. Läsaren kastas huvudstupa in i handlingen och får följa den och Modiano vet att läsaren klarar det. Inga långa förklaringar och återblickar, bara det pulserande nuet ihopflätat med tankar om det som varit.
  Sedan debuten 1968 har Modiano skrivit ett trettiotal böcker där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris. Han har sedan länge en trogen publik såväl i hemlandet som utomlands. Motiveringen till  Nobelpriset i litteratur "för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden" är mitt i prick. Och äntligen kan man rekommendera en pristagare till alla läsare. Lättläst är han i ordets bästa betydelse och på få sidor (den här är 128) skapar han romaner man inte glömmer

torsdag 13 november 2014

Hakelius älskar udda britter

   De som läst Johan Hakelius tidigare böcker, "Döda vita män" och "Ladies" vet att han älskar udda personer, ju excentriksre dess bättre. I nyutkomna "Rule, Britannia!" ligger tyngdpunkten på den viktorianska tiden och på kolonialismen. Och han drar sig inte för att påpeka att det är vi som ser på världen med snipig prydhet, redo att fördöma det som inte håller sig till måttlighet. Viktorianerna däremot älskade det grälla, burdusa, poserande och solkiga som omgav dem.
   År 1851 kunde drottning Victoria och hennes älskade Albert fira sitt imperium med den jättelika världsutställningen i London. Bland de utställda föremålen fanns den sägenomspunna diamanten Koh-i-Noor, vars historia man kan läsa om här. Men britterna blev nästan lika fängslade av tablåerna med uppstoppade igelkottar. Konservatorn Walter Potters museum med cricketspelande marsvin och tedrickande kattungar i spetsklänningar blev några år senare en stor succé, ett tema vi känner igen hos Beatrix Potter. Det viktorianska England var närmast besatt av att förvandla djur till människor.
      Den brittiska samhällssatiren var sällan omstörtande, snarare byggde den på godmodig tradition. De brittiska särdragen bestod, men imperiet började dala. När det första världskriget var över blev det allt mer uppenbart att det brittiska imperiet förlorat sin dominans.
   Hakelius är här i högform och hans formuleringskonst är imponerande.