Är Delblanc helt glömd?

 Det är en tung historia Sven Delblanc berättelse om barndomen i "Livets ax". Boken fick även Augustpriset.
   Han tvekade att ge ut den. Den  skrevs 1988 men gavs inte ut förrän 1991, då hade han fått besked om att han hade cancer.
  Det handlar om en hård uppväxt, på Kanadas prärie och på en gård i Vagnhärad, Sörmland.
  Delblanc skriver om ondskan, om våldet i familjen. Fadern som var nyckfullt och våldsamt kolerisk, kunde vara grym intill vansinne när han tog ut sina misslyckanden på andra. I korta kapitel på bara försöker han få läsaren  att förstå. Skräcken och skammen finns kvar och klarspråk förmår han inte använda. Han skildrar inte öppet hur modern misshandlas, men låter oss med omskrivningar förstå att det sker. Sonen slog han inte så ofta. Den eviga skräcken var värst.
  Men boken innehåller också mycket lantlig idyll. Här skildras det trygga arbetet med djuren och jorden, det sörmländska landskapet, skogen – ett blommande körsbärsträd som symbol för godhet och tröst.I ett förtätat, vackert avsnitt beskriver han dofterna han minns av människor och djur, maten, stallet, gödselstacken.Boken ger viktig förståelse av hans romaner.
   Det är underligt hur glömd Delblanc har blivit. Vem läser idag han romaner om Samuel och hans döttrar eller romakvaretten "Hedebyborna" om hans sörmländska barndom. fast de är riktigt stora läsupplevelser och väl värda att läsa igen ?