Så här på självständighetsdagens kväll vill jag ändå lyfta fram Finlandiabelönade "Där vi en gång gått" från 2006 som skildrar
Helsingfors från sekelskiftet 1900 fram till 1940-talet. Det är en stad i oro, och med ständig
växtvärk. Gaslyktorna byts ut mot elektriska, i takt med
levnadsstandarden stiger behovet av underhållning och nöjen. Snart kommer den första jazzorkestern från Amerika och trots att det är
förbudstid hittas alltid en kanna te med stärkande innehåll. Men de hårda tiderna har lämnat sina spår i människorna. Inbördeskriget upphör inte 1918 utan pågår länge till, för en del tar det aldrig slut. Westös skildring av övergreppen under kriget och upprensningsaktionerna efteråt är både kuslig och upprörande.
Det här är en kollektivroman och i centrum står en grupp människor vars livstrådar växer in i och ifrån varandra. Flera är från den finlandssvenska medelklassen, andra har enklare bakgrund och några är bra mycket rikare. Westö väver samman enskilda livsöden och större samhällsmönster på ett sätt som är så övertygande att man känner pulsen som om den var ens egen. Samma stämning finns i "Hägring 38".
Där vi en gång gått kan man tillgodogöra sig oavsett hur djup ens historiekunskap är. Den historiska kunskapen smygs in obemärkt eller öppnar nya perspektiv på händelserna helt beroende på läsarens beläsenhet och begåvning.
En utmärkt historisk roman som bara blir bättre vid omläsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar