En annan Mandela

Det nya Sydafrika mår inte bra. I stället för att bli det utlovade paradiset för den svarta befolkningen är nu landet ett av de  mest ojämlika på jorden. Klyftorna har växt sedan den fredliga revolutionen 1994. Den ”regnbågsnation” som det nya Sydafrika skulle bli skakas av konflikter. Många svarta militanta tycker att de vita ska lämna sina gårdar och helst alla sina egendomar. Vitas försök att hävda sig betecknas som ”rasism”.
  Hur blev det så?
  Journalisten och tidigare östeuropakorrespondenten Disa Håstad har vistats länge i det nya Sydafrika, talat med politiker, arbetslösa, sluminvånare och vanliga människor. Hennes rapport blev helt annorlunda än vad hon tänkt sig och ges ut under titeln "Brusten regnbåge - Mandelas krossade dröm"
  Hon börjar med att granska "den fredliga politiken" under Mandela. Bilden som gavs utåt var av en karismatisk Nelson Mandela vars ANC förde förhandlingar med det vita Nationalistpartiet som till slut resulterade i fria val och ett nytt demokratiskt samhälle. Men våld användes hela tiden som påtryckningar för de ”fredliga” förhandlingarna och 20.000 människor dödades. De flesta var svarta, som föll offer för andra svarta, ofta med det fruktade ”halsbandet”: ett bildäck läggs runt en människa, dränks in med bensin och tänds på.
   Sedan Nelson Mandela gick bort har bilden av den milde landsfadern börjat rämna. Mandela som själv tog initiativet till ANC:s armé, sanktionerade mellan 1990-94 ofta väpnade tillslag och vapenimport, trots att ANC officiellt gått med på att lägga ned vapnen. Ändå hyllas han, paradoxalt nog, som en fredsfurste.