Glömska eller minne?

   Haruki Murakamis nya roman, "Den färglöse herr Tazaki", visar både på  på en återgång till den lyriska realism han visade prov på i romanen Norwegian Wood från 1987.
   Tillsammans med fyra vänner, två pojkar och två flickor, ingår Tsukuru Tazaki i en grupp som bestämt sig för att vara nära vänner livet ut. Men när han kommer hem från universitetet är han inte längre är välkommen i gruppen. Något har förändrats i grunden men ingen vill eller kan berätta vad som har hänt.
    Uteslutningen ur gruppen blir ett trauma som följer honom genom livet. När han många år senare möter Sara och förälskar sig i henne berättar han om sveket och hur det alltid plågat honom. Hon ber honom att söka upp vännerna från skoltiden för att ta reda på vad som faktiskt hände den gången. Han lyder hennes råd men ju mer han får reda på, desto mörkare blir sanningen om gruppen. Frågan är om Tsukurus uppgörelse blir något han ångrar eller något som leder till att han äntligen kan lägga det förflutna bakom sig.
   Frågor som ställs är hur nära kan man komma en annan människa och om man faktiskt kan tvinga sig att glömma obehagliga saker. Tydligt är att en del saker skulle må bättre av glömska än av minne.
  Murakami skriver om ett tema som de flesta människor tvingas ta ställning till; vad vi vill glömma och vad vi måste minnas.