Georgisk roman

Det är inte ofta man kan läsa georgisk litteratur men Kéthévane Davrichewys roman "Svarta havet" är ett undantag. Det ett starkt porträtt av en kvinna som försöker göra det bästa av ett liv hon aldrig riktigt valt, och som finner sin frihet i det inre livet. En kvinna som tidigt tvingats lära sig att bära sina sorger och drömmar i ensamheten.

    Berättelsen om Tamouna är samtidigt också en fint tecknad skildring av Georgiens dramatiska 1900-talshistoria. Den åldrade Tamouna vaknar i sin Parislägenhet. Det är hennes 90-årsdag och vi får följa henne genom den; hur barn, barnbarn, släkt och vänner kommer förbi, förberedelserna för kvällens stora fest, och inte minst hennes oro ifall ungdomskärleken Tamaz ska infinna sig som han sagt.
   Men mitt bland födelsedagens bestyr rör sig minnena: barndomen i Georgien; sommarvistelserna hos morföräldrarna i det stora huset vid Svarta havets kust, där Tamouna som 15-åring möter Tamaz i en intensiv förälskelse; familjens flykt och exilen i Paris.
     Drömmen om att återvända skaver mot viljan att skapa sig ett liv i det nya landet. Och som en röd tråd genom minnena finns kärleken till Tamaz, livslång men aldrig helt förverkligad. De möts igen, med långa mellanrum, men befinner sig alltid i ofas. En kärlek som är för stor för vardagslivet, en kärlek som associeras med drömmen om det förlorade Georgien, en kärlek som lyser starkast på avstånd.
     För Tamouna blir det den hemliga kraftkälla som hjälper henne genom en rad svårigheter: den älskade systerns alltför tidiga död, det olyckliga äktenskapet, de orealiserade konstnärsdrömmarna.
Davrichewy skriver vackert men förfaller aldrig till banalitet.