Sista Muminboken

Tänkte på titeln, "Sent i november", av Tove Jansson. Vi är ju där nu, i sena november. Det är den sista boken i berättelsen om Mumindalen och dess invånare och den kom ut 1970. Den berättar om vad som händer sedan muminfamiljen gett sig av till fyrön långt ute i havet.

    För dem som kommer till dalen ser allting annorlunda ut, inte riktigt som de hade tänkt sig. De som samlas i det tomma muminhuset får försöka bo och leva med varandra bäst de kan.

    Det är Filifjonkan och Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet och den lilla homsan Toft. Långt bortifrån kommer Snusmumriken vandrande tillbaka till dalen där han tappat något viktigt. Ute i trädgården ligger den blå glaskulan på sin pelare och speglar stora förändringar medan mörkret blir tätare omkring dem. 

   Och slutligen en kväll börjar en helt liten men stadig ljuspunkt lysa inne i glaskulan. 

   Språket i boken är underbart och boken vänder sig verkligen till alla åldrar. Så här beskriver Tove tiden som är just nu: "Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man förvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill."