Hon är mamma till Pippi, Ronja, Madicken, Emil, Bröderna Lejonhjärta och många, många andra - men vem var egentligen Astrid Lindgren? Den frågan söker norska duon Agnes-Margrethe Bjorvand och Lisa Aisato svar på. Resultatet är en supervacker och lättläst bok som ger fakta om en älskad berättare. Bokens titel? "Astrid Lindgren" bara.
Här får man veta att Astrid tyckte om att spela fotboll och att hon drömde om att lära
sig åka slalom och att hon gillade att klä ut sig till häxa och skoja
med små barn. Hon skrev en väldigt hemlig bok för polisen och blev inspirerad att skapa mästerdetektiven Blomqvist
och hon fortsatte att klättra i träd även när hon var gammal?
Här finns citat och kronologiska rutor, allt för att göra boken lättläst. Den ruiktar sig till unga läsare men jag håller en slant på att många vuxna smygläser den.
Boken
är rikt illustrerad, eller snarare bildsatt, av den prisbelönta illustratören och barnboksförfattaren
Lisa Aisato och bokens tilltalande form fördjupar läsupplevelsen..
Edith Södergran och Hagar Olsson hade mycket
gemensamt: De var födda ungefär samtidigt, de
var moderna nya kvinnor som talade flera språk och de var båda
lidelsefullt intresserade av den litterära modernismen. Dessutom
debuterade de samma år, 1916.
Det fanns också mycket som skiljde dem åt:
Edith var diktare, Hagar kritiker, Edith var sjuk, Hagar frisk, Hagar
var yrkeskvinna och hade en stor vänkrets, Edith levde ensam med sin mor
i Raivola. Om detta och mycket annat korresponderade de.Nu återutges Olssons bok "Ediths brev", en bok som gavs ut 1955. I förordet berättar Olsson om sin vånda att ge ut breven, de är ju skrivna utan tanke på publicering. "Allt är öppet, naket och helt utan diskretion. Tag det tillfälliga i dem för vad det är: den tunga vågens flyktiga, glittrande stänk över klippan", skriver hon.
Breven kan
läsas som en berättelse om hur två kvinnors djupa och kärleksfulla
gemenskap föds, byggs upp och gradvis upplöses. I boken återges Edith
Södergrans brev kommenterade av Hagar Olsson. Med ett modernt förord av författaren Karolina
Ramqvist där man beskriver den här relationen som "en Girl Crush på 1920-talet".
Man får lov att medge att de två som det handlar om hade bättre språkkänsla än så.Och frågan om vewm som har "rätt" till privata brev, även om de används i forskningssyfte, den är inte besvarad än. Och många författare gör sig av med sina privata papper så att litteraturens likmaskar inte smaskar i sig dem.