Nedtystad katastrof

Efter inbördeskriget i Finland våren 1918 förlades omkring 10 000 röda fångar i de tidigare ryska kasernerna utanför Ekenäs. På bara ett par månader avled mer än 3 000 av dem, finländska män i sin bästa ålder.
   Om denna förvånansvärt okända och nertystade humanitära katastrof skriver Sture Lindholm, historielärare och författare, i  boken "Fånglägerhelvetet Dragsvik" Boken berättar om hur fånglägret i den tidigare ryska militärbasen etablerades, om den fasansfulla lägervardagen i fullkomligt mänskovidriga förhållanden under sommaren 1918, och hur allting utmynnade i en massdöd av aldrig tidigare skådad omfattning i Finland. Fånglägertragedin resulterade i Finlands största massgrav och gav upphov till en internationell skandal. Men tragedin glömdes snabbt, de som bodde i närheten säger att de inte visst vad som skedde inpå knutarna.
   I juni 1918 var drygt 8 500 personer internerade i Dragsvik. Inom kort började de utmärglade fångarna dö i allt snabbare takt. I juli avled i medeltal drygt 30 personer i lägret, medan myndigheter och press gjorde sitt bästa för att förneka de larmrapporter från lägret som ändå fick spridning.
Lägerhelvetet i Dragsvik resulterade i Finlands största massgrav, med omkring 3 000 finländare – män i sin bästa ålder – uppe på åsen utanför garnisonsområdet.
Boken baserar sig på gedigen arkivforskning och innehåller mängder av autentiska dagboksanteckningar och ögonvittnesskildringar från Dragsvik.
    Boken ger också ett svar på frågan varför allting urartade till en humanitär katastrof, men den  granskar också äktheten och sanningshalten i de skildringar om Dragsvik som senare spridits och som skapat vår allmänna bild av fånglägren.