"Jag ville skriva en bok om en människa av det slag som gjorde
folkhemmet möjligt, som förkroppsligade det, trodde på det, tog ansvar
för det, som försvarade dess rätlinjighet och likriktning för att de
lyfte människan ur hennes mörker; någon som var folkhemmets sinnebild
utan att vara en del av politiken."
Den deklarationen gör Lena Andersson för romanen "Sveas son - en berättelse om folkhemmet".
Möbelsnickaren Ragnar Johansson,
född år noll, det vill säga 1932,
är en händernas man, men också tankens. Människans rationalitet är det
som förmått henne att skapa något sådant som staten. Ragnar ser den som
människans bättre jag.
Han dyrkar staten som idé därför att den saknar
människans godtycke. Den kan bestämma sig för att göra det rättfärdiga,
sanna och goda, och sedan hålla sig till det. Människan däremot faller
hela tiden. Hon tyngs av lidelser, drifter och svagheter. Ragnars mor
Svea kommer från en annan epok, det fattiga
bondesamhälle som moderniteten gör allt för att lämna bakom sig. Hon
bakar och lagar, syltar och saftar. För Ragnar är hon en kvarleva från
en värld som aldrig får komma åter.
Men i det tidevarv som väntar efter
hans era blir han smärtsamt främmande. Det är Ragnars dotter Elsa som
konstaterar att Ragnar är svensken och svensken är han, och Ragnar
förstår att det inte är beröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar