Marcus Groth är välkänd finlandssvensk teaterman, både skådis och regissör. När han nu debuterar som författare är det med en memoarliknade bok med en lång titel - "Om vänskap, hundar och glädjen över att kunna andas"Groth skriver om sitt liv och han gör det så uppriktigt att det nästan gör ont att läsa. Han gör det med sinne för talande detaljer och det slags humor som gör att man inser att det är på blodigt allvar. Det börjar med barndom och föräldrar i Helsingfors och på sommarstället på Karlö utanför Uleåborg, fortsätter med arbete och äktenskap , och därefter livet som pappa med egna barn – en minst lika krävande roll som de på olika teatrarna i Finland och utomlands. Marcus Groths liv ter sig både spännande och fyllt av sorg .Man håller andan när man läser,får lust att både skratta och gråta.
Han inleder så här: ”Jag har varit deprimerad under cirka en tredjedel av mitt liv. 23 år 3 månader och 19 dagar för att vara exakt. Jag började med det när jag var 9 år 4 månader och 10 dagar. Det var när min mamma dog på canceravdelningen på Mejlans sjukhus. Eller så har jag hört det berättas att hon gjorde. Jag var inte där. Jag var väl för ung.
För mig hade hon egentligen varit död sedan mitten av september1969 då hon blev intagen eftersom jag aldrig fick besöka henne efter det. Det var synd för hon var en mycket trevlig mamma.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar