Den giriga nazismen

Under krigsåren 1939-45 plundrade nazisterna systematiskt  de ockuperade länderna på guld, konst och kontanter, även den judiska befolkningens tillgångar beslagtogs och man drog sig inte för att stjäla tandguld från de avrättade. Det är en upprörande tid Marcus Wallén skriver om i nyutkomna "Naziguldet och de invigdas hemlighet".
   Det är en dokumentär berättelse som också blir en översikt av andra världskrigets förlopp och alla de ogärningar som då begicks. Det som intresserar författaren är vilka människorna bakom dessa brott var och hur de kom att bli både bödar och tjuvar, allt med ideologin som täckmantel.
   Efter 1945 saknas fortfarande  stora delar av stöldgodset. Envisa rykten säger att nazisterna gömde det i krigets slutskede. Spåren leder till bortglömda gruvor, till banker i Schweiz, och ett helt nytt spår även till Sverige och upptäcktsresande Sven Hedins gudson Hubert von Blücher. som var en av de inblandade i hur guldskatten gömdes på alpsluttningar i Sydtyskland. Vad som egentligen hände med guldet och sedelbuntarna får vi aldrig veta. Det verkar som om både nazisterna och ockupationsarmén var lika bra på att vara diskret långfingriga.
   Wallén skriver också om hur det fanns organisationer som såg till att hjälpa efterspanade nazister ut ur Tyskland för att börja ett nytt liv i Sydamerika, företrädesvis Argentina.