Lever på familjen

Efter ett uppslitande gräl med frun inser Alex Schulman att han bär på en stark vrede, ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988, och de ödesdigra händelser som kom att förändra allt.
   Han härleder ilskan tillbaka till morfadern Sven Stolpe, en kolerisk och elak man som också led av dålig hälsa hela livet. Hans fru Karin hade ett kort förhållande med den unge mannen Olof Lagercrantz, någonting som Stolpe aldrig tillät sig eller andra att glömma eller förlåta.
   I boken "Bränn alla mina brev", som kallas roman, väver han samman tre perspektiv till en berättelse som överskrider både tid och rum. Med hjälp av autentiska brev och dagboksutdrag avtäcker han inte bara en kärlekshistoria, utan även dess tragiska konsekvenser. Det är en gripande och djupt personlig skildring av passion och svartsjuka, och hur ett möte i det förflutna kan skapa svallvågor över årtionden. Fast sonsonen har ändrat i kronologin och låter en bilolycka inträffa på ett sätt den inte gjorde i verkligheten.
  Alex Schulman har definitivt gjort det till "sin grej" att leva på familjens historia genom att skriva om den. Pappa och mamma har tidigare avhandlats och bu är det generationen före som granskas. Måste säga att jag känner mig lite kluven, de döda kan inte längre förklara sig och ge sin sida av saken, det blir tolkningar. Och när det gäller Sven Stolpe så är Alex lika skoningslös som morfadern var en gång. Ett släktdrag som går igen, det med? Om nu ilska kan gå i släkten.