Minne läggs till minne

Först tänker jag att Viveca Lärns ”Sladdisen. En bok om min barndom” är en självbiografi som vilken som helst, rätt typisk i den genre som handlar om att se tillbaka på, och sammanfatta, de tidiga åren. Men snart inser jag att den tvärtom är rätt ovanlig, att Viveca Lärns berättartekniska metod är speciell. En stor del av de anekdotiska minnen som berättas i den här boken ser ut som rena infall. Ja, många författare skriver pratigt och associativt, men Lärn drar sina tvära kast till extremer; hugskott efter hugskott, staplade på varandra för att nå en helhet.
  Lärn är en driven stilist med gott minne och med sina berättelser från en uppväxt i västsvensk efterkrigstid skapar hon ett tidsdokument kompletterad med fotografier ur familjealbumen. Vi får lära känna en flicka född med skinn på näsan och huvudet på skaft, som inte sällan hamnar i problem just på grund av detta, men med kärleksfulla föräldrar som oftast skrattar åt alltihop.Göteborgshumorn är inte långt borta i den här boken och man skrattar sig igenom vissa avsnitt.
    ”Sladdisen” innehåller inga dystra familjehemligheter men i slutändan inser man att det är det ju alla de här, till synes meningslösa, små vardagsminnena som utgör våra liv och blir till minnen
. Genom att foga pärla till pärla på sitt band, visar Viveca Lärn det djupt meningsskapande i detta, så att också läsaren kan se och känna det.