Håkan Nesser har en viss förkärlek för kufar och knarriga gubbar. I hans nya roman "Halvmördaren - en krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv" ger han sken av att vara en gubbe som bara har döden att vänta på. Medan han gör det skriver han ner sina minnen."Även om du tror det, så spelar du ingen som helst roll i världen", säger Adalbert Hanzons pappa till sin son. Det är inte de mest trösterika orden att ta med sig ut i livet, men Adalbert klarar sig rätt bra ändå. Ända tills kärleken och det stora vanvettet drabbar honom.
43 år och ett fängelsestraff senare är Adalbert Hanzon en överviktig och lätt alkoholiserad misantrop. Plötsligt gör sig det förflutna påmint. Och de enda som kan hjälpa honom att få veta vad som egentligen hände för nästan ett halvt sekel sedan är förtretligt nog hans småsinte granne - som vägrar trilla av pinn enbart för att reta Adalbert - samt en pratglad halvkusin som försöker tvinga honom att börja motionera. Men nöden har ingen lag.
Man skulle kunna stå ut med illusionen om inte berättelsen var så erbarmligt seg i början. Jag fick lust att lägga den åt sidan för tempot var lika med noll. Och visst kan han måla upp scener ur det vissnande folkhemmet men den här berättelsen lämnar mig kall. För mycket poserande helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar