Det svåra med adoption

Majgull Axelsson har kallats en svensk Joyce Carol Oates, och vissa likheter finns kanske

i ämnesval och det breda berättandet. Men Axelsson står stadigt på sina egna berättarben kan man konstatera efter att ha avnjutit romanen "Inställd resa till Sabarmati". Den handlar om att söka identitet och att överge identitet, om den latenta rasism som finns i våra samhällen och ger sig till känna när man minst anar. Det handlar om det svåra med adoption, att vara älskad men inte av sin egen mamma. Medelålders läraren Lykke och Fatima bara varandra. Lykke är en ganska bitsk gymnasielärare i Nässjö, Fatima ett hittebarn från Indien som än en gång har blivit övergiven, nu av adoptivföräldrarna. Hon vet egentligen bara en sak om sig själv: att hon inte heter Fatima. När hon som nyfödd hittades vid floden Sabarmatis strand fick hon namnet Meera. Det bär hon som en hemlighet, ända till den dag då hon som 18-åring sätter sig på ett tåg, fast besluten att aldrig komma tillbaka. Men Lykke, och hennes barndomsvän Rosmarie, blir kvar i Nässjö och försöker fortsätta sina liv, trots mycket grubblande. Var det fel av Lykke att gripa in och ta hand om Fatima? Blev hon en misslyckad mamma, eftersom hon helt enkelt inte var mamma? Vart tog flickan vägen och varför hör hon aldrig av sig? En mor som inte är en mor och en dotter som inte är en dotter - historien vindlar sig fram. En mörk eftermiddag i november, när Lykke är ute och går med sin hund, lägger en någon en behandskad hand mot hennes axel, drar henne åt sidan och slår och slår mycket hårt.Kan sånt hända i Nässjö? Jo då, det kan det.