Igår skrev jag om en sprillans ny thriller med teater och mord som tema. Men egentligen är den bästa romanen med den kombinationen skriven för länge sedan, 1834. Jag tänker på Carl Jonas Love Almqvists
[1793-1866] roman "Drottningens juvelsmycke". Det är ju är den stora svenska klassikern om androgynen. Tintomara, som är den svenska litteraturens Hen med stort H,
queer långt före ordet uppfanns. Dessutom "ett paradisbarn", alltså en varelse
bortom ont och gott. Både män och kvinnor dras till henne men hon är en gäckande skugga som inte kan fångas.
Det är Almqvists mest kända roman och den
utspelar sig mitt under händelserna kring Gustav III:s maskeradbal, under
vilken kungen blir mördad 1792. Boken liknar inte något annat i
litteraturen men den känns också förunderligt samt modern.
Den träffar i ett
hjärta av Sveriges historia, där konungamordet står i centrum genom dess
upprepning i ett statsministermord 1986. Fast Stockholms dåtida polischef Liljensparre var en betydligt skickligare utredare än Hans Holmér. Att många av de skyldiga inte straffades berodde på det politiska spelet kring mordet där kungens bror, hertig Karl, satt som spindeln i nätet och dirigerade utvecklingen.
Har ni inte läst romanen så gör det! Almqvist är en av svensk litteraturs mest originella författare, både romantiker som realist och tidig feminist. Drottningens
juvelsmycke var ett av flera Almqvist-verk som av kyrka och stat
ansågs farliga för deras revolutionära potential. Almqvist var radikal
och verkade aktivt för allmän rösträtt. Han slutade sitt liv i
landsflykt, anklagad för giftmordförsök; något som onekligen ger extra
udd åt den berömda repliken i Drottningens juvelsmycke: »Tintomara, två ting äro
vita: oskuld och arsenik.«
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar