Som en romanfigur?

   De senaste dagarna har det funnits anledning att fundera över finländska nationaldrag. En tanke slog mig, Sannfinländarnas nya ordförande Jussi Halla-aho skulle kunna vara på rymmen från en roman av Arto Paasilinna. De absurda dragen, motsägelserna och de snabba kasten, jo det skulle kunna passa. Tog fram pocketversionen av hans "Prosten Huuskonens bestialiska betjänt" från 1999.
  Den handlar om prosten Oskari Huuskonen som är verksam i ett samhälle på finska landsbygden. Karln är känd för sina svavelosande predikningar, och är något av en nagel i ögat på den kyrkliga överheten. Av sin församling får han en björnunge i femtioårspresent.
    Dessutom mister han strax därefter sin tjänst. Och sin hustru. Och så börjar den egentliga berättelsen, som fortsätter med att Huuskonen och hans allt tamare och synnerligen skådespelarbegåvade björn reser Europa runt och råkar ut för allehanda äventyr. Någon egentlig röd tråd finns inte, utan de olika äventyren fogas till varandra, allteftersom prosten och björnen tar sig fram genom världen.
   Prosten Huuskonen själv skildras som en präst som mister tron och börjar ägna sig alltmer åt att söka utomjordiskt liv när han kommer i närheten av en radiomast. Björnforskaren Sonja, som tidvis gör prosten sällskap som älskarinna, drabbas av personlig väckelse och kommer till tro. Därigenom blir den religiösa hänryckningens mer löjliga dimensioner träffande beskrivna.
    Men visst, ibland överträffar verkligheten dikten....