En historia om klass

 Anneli Jordahl skriver ofta utifrån ett klassperspektiv och den nyutkomna romanen "Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona" är inget undantag.
   Berättelsens centrum är Mona, som rest från en liten ort i Dalarna till Östersund, som i hennes huvud är stort som New York. Allt känns vidunderligt stort och staden är fylld av konditorier, biografer, danspalats och stiliga militärer. Det svänger i hela den unga kroppen.
   Året är 1959 och hon har fått en tjänst som hembiträde hos ett ungt par med en liten dotter. Britt arbetar på kontor och Ove spelar i ett jazzband. De inviger Mona i musikens värld och tar med henne på dansbanor där hon får paradplatsen, längst fram vid scenens kortsida. Den blyge gitar­risten i Oves band försvarar henne i nattvimlet där kvinnornas kroppar ses som allmän manlig egendom, och Mona faller.
    Många år senare försöker mor och dotter reda ut vad som hände de där ungdomsåren. Det var en tid fylld av framtidstro. Men samtidigt färgades tillvaron av klasskill­nader och förutbestämda möjligheter. P-piller fanns inte, abort var förbjudet och samhällsmoralen slog hårt mot ensamstående tonårsmödrar. 
    Men jag skulle inte kalla det för "hederskultur", som Jordahl gör. Det leder tanken fel