Israel och sent 50-tal

Ett decennium efter succén med romanen " En berättelse om kärlek och mörker" återvänder Amos Oz till romanen med den mäktiga och mångbottnade berättelse "Judas", som spänner över den unga staten Israels historia. Frågan om förräderiets natur är romanens bultande hjärta: var Judas svek i själva verket ett missförstånd som kom att utgöra förutsättningen för kristendomens spridning över världen?
     I det sena 1950-talets Jerusalem söker den unge bibelforskaren Shmuel nya vägar i livet efter att ha övergetts av sin flickvän och tappat lusten för studierna. Han tar anställning som assistent och samtalspartner hos Gershom Wald, en ärrad och sängliggande intellektuell som betalat ett högt pris för det han tror på. I huset finns även svärdottern Atalia, som mist sin man i självständighetskriget 1948.
    Atalia är lockande och avståndstagande på samma gång och Shmuel dras ohjälpligt till henne, fast ett anställningsvillkor var att han inte skulle förälska sig. Parallellt med att hans besatthet tilltar fördjupas relationen mellan honom och Gershom och Shmuel ställs inför frågor som han måste finna svar på.
   Deras samtal får honom också att återuppta sina studier om förhållandet mellan Judas, förrädaren som kanske inte var en förrädare, och Jesus, som föll offer för sin egen övertygelse – och han finner i den historien ett starkt samband med vad som händer i det samtida Israel.
 Judas är både en ömsint kärlekshistoria och en allegori över Israel. En roman som visar att Oz är en stark kandidat till Nobelpriset. Underligt är det att man översatt romanen till svenska från engelska, inte direkt från hebreiska. Med två översättningar måste texten ha förlorat nyanser är jag rädd.