Tillbaka till källorna

Umbert Eco, känd och älskad för "Rosens namn" har gjort många utvikningar i sitt författarskap. Men höstens roman "Begravningsplatsen i Prag" är på sätt och vis ett återvändande till det klassiska berättandet.

    Här är det Simone Simonini som lever ett dubbelliv. Till det yttre är han antikhandlare i Paris men bakom den  fasaden ägnar han sig åt förfalskningar av brev och andra dokument. Förfalskningar som ändrat historiens gång. Till exempel av den fasansfullt antisemitiska "Simons vises protokoll". På ålderns höst bestämmer han sig nu för att avslöja sanningen.
   Det är en vindlande roman om händelser och miljöer. Verkliga händelser och fantasi blandas. En egendomlighrt är de långa matpornografuiska avsnitten som tar en del plats. Kan inte säga än om jag gillar den eller inte, den har helt klart potential för en läsupplevelse.
   Läste ut Peter Robinsons senaste i går och blev besviken. Den höll inte spänningen till slutet. Det blev som ett pussel som skevar. Tyvärr.

Ungdomens råa värld

 Jo, det finns andra böcker om hur det är att vara ung, men alla är skrivna av de som redan ÄR vuxna även om de HAR varit unga. Det är det som är haken, man kan inte veta hur det är att vara ung nu

   Fridah Jönsson, själv ung bloggare, hjälper oss in i tonåringarnas snåriga verklighet i boken "Sex, sprit och ätstörningar - tonåringarnas handbok till föräldrarna".

Hon har i boken samlat ett tjugotal unga skribenter som naket och okommenterat ger sina tankar och erfarenheter kring sex, alkohol, nättrakasserier, depressioner, musikfestivaler, kläder, vänskap, skola och framtidsplaner, ja - hur det är att vara tonåring idag. I den bitvis kalla och hårda värld som vi omedvetet skapat för dem.

   Tonen är rakt på, man kallar eb katt för en katt, och blottlägger de vuxnas svaghet. Ja, det är en bok som många föräldrar kommer att känna igen sig i, med viss förfäran. Men det finns en ärlighet i boken som är avväpnade.

    Alla som tror att tonåringar är aliens har nytta av de här texterna.

Ordna efter färg?

   Jag har försökt plocka in ännu fler böcker i de redan fulla bokhyllorna. Då kom jag att tänka på den vilda diskussion som bröt ut när någon på Bokhora avslöjade att hon ordnat sina böcker enligt färgen på ryggarna. Hon tyckte att det blev snyggare så. Boken, en inredningsdetalj.

   Påminner om folk som köper nägra hyllmeter bokattrapper i färg som går ihop med inredningen.
   Jag begriper bara inte hur man skulle hitta böcker i ett färgmatchat bibliotek. Blanda svenska och utländska böcker, fakta och fiktion. Nej det är nog inget för mig, det är svårt nog att hitta böcker ordnade efter ämne och alfabete. Men jag kan ju ha fel, ni har kanse en anna uppfattning.
   Ska peta in Torsten Ekmans bok om Alexander I i hyllan. Frågan är om det är finländsk eller allmän historia. Han passar ju i båda. Det är en uppdaterad biografi över en man som trodde att han klädde i snäva vita byxor och ridstövlar. Det ryktades om att han blev religös grubblare på åldre dar och att han iscensatte sin egen död för att sen kunna leva som eremit. Rykten? Jo. Men envisa.
   Nu ställer jag i Alexander i hyllan allmän historia. Hoppas jag kommer ihåg rätt sen när jag ska ha tag på boken...

Falla i glömska?

En bok jag beställde bara för titeln. "Mannen som föll i glömska" av Mia Ajvide.

   Bara att komma på en sån titel gör mig lite avundsjuk. För hur gör man när man faller i glömska som person?

   Bara försvinner och bleknar bort kanske?

   Jack i den här romanen är en som faller i glömska. För att undersöka hur det gått till tar han sig till Ringeby, där det finns ett kollrektiv av bortglömda.

    Verkar lagom ruggigt så här i höstmörkret. Tur att jag har Hubbe med när vi går ut på kvällen. Han har väl nos för det som är "ramt" (med långt a) som vi säger på åländska. Det betyder spökaktigt.

Kriminella britter

   Vad skulle deckarvärlden vara utan alla dessa bnrott i brittiska miljoer? Rakt ingenting.u har vi öde hedar, enlsigt belägna hus poch små byar fulla av hemligheter.

   Jag har nu läst en tredjedel av Peter Robinsons nya roman "Before the Poison" och det är inte en Alan Baks-historia. Det handlar om en skapare av filmmusik som efter många år i USA bestämmer sig för att flytta hem. Ensam, han är nybliven änkeman. Han köper ett hus osett - och får natuligtvis en gåta på köpet. Mer säger jag inte, nu ska jag bara njuta av resten av romanen. Gud allen vet när och om den kommer på svenska.

   Idag kom en annan brittisk deckare, en debutant som vann The Golden Dagger i fjol. "Mörk jord" heter romanen och den lovprisas i alla tonarter. Författaren heter Belinda Bauer och romanen handlar om en pojke som försöker lösa det förflutnas hemligheter och hjälpa sin familj. Naturligtvis går det illa där ute på Exmoorheden.

   Klassiskt brittiskt av bästa märke. Nu längtar jag till min läshörna.

60-talsnostalgi

Tänka sig att 1960-talet blivit så gammalt att det kan skrivas om med nostalgiskt skimmer. Det gör Björn Vingård, legendarisk tidningsmakare och chefredaktör för många Bonnier-ägda tidskrifter.

    Hans roman "Drömfabriken - bakom kulisserna" berättar rakt upp och ner om en ung man från Göteborg, döpt till Astolf, som hamnar i Stockholm som sommarvikarie på Expressen först. Sen bär det av uppåt i karriären.
   Här berättas om det vackra folket, om lyxliv i svensk överklass, om kända och okända. Det är skrivet med gott humör, inte med elakhet.
   För oss som var unga på den här tiden blir boken en nostalgiresa och någon timmes nöjesläsning. För de som är unga nu så är väl boken närmast en historisk roman.
   Hu vad tiden går!

Utifrån och inifrån

Björn Wallén har gett ut ett urval av texter från 20 skrivarår på SFV, Svenska folkskolans vänner, en finlandssvensk makthavare som också ger ut böcker.

   Det som intressera mig i den här samlingen är den inledande texten som referera ett seminarium från våren 1990. Det intressanta är att det är årets Nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmer, som här får utveckla sina tankar om poesin som en tillflykt i tid och rum. Detta var det sista seminariet han kunde delta i som talande människa, han drabbades av stroke kort efteråt. På så vis är texten en tragisk påminnelse om vad vi snabbt kan förlora.

    Det finns många ingångar i texten, som talar om liv, uppväxt, inspiration och åldrande. Tranströmer liknar här livet vid ett flyttlass som till slut stannar vid dödens port. Kanske man får börja ett nytt liv utan tyngande flyttgrejer.

   Jag tycker det är en högintressant text, fast den har 20 år på nacken.