Inte en memoar men...

Carina Rydberg debuterade år 1987 och slog igenom stort med den självutlämnande och provocerande romanen "Den högsta kasten", 1997, där hon skildrade Stockholms nattliv och diverse kända personer. Boken var en bomb då, idag är det många som skriver så och ingen bryr sig.

Nu återkommer Rydberg till den självbiografiska formen med "Vitt slödder", som på ett brutalt ärligt sätt skildrar en barndom och en uppväxt, men också händelser från senare år. Det är bok om familj och klass, om rasism. Boken är kort, drygt 140 sidor, och hoppar i tid. Rydberg har lätt för svenska i skolan och letar sig fram till språket. Utvikningarna i berättelsen är många och till synes slumpmässiga.Men författaren verkar inte bry sig, det blev som det blev.Boken är kort, drygt 140 sidor, och hoppar i tid. Rydberg har lätt för svenska i skolan och letar sig fram till språket. Utvikningarna i berättelsen är många och till synes slumpmässiga. När hon blir vuxen stagar berättelsen upp sig. Där kan hon ägna sig åt klass och kön på det sätt som är hennes hemmaplan – rått och brutalt. Pappans självmord och mammans tilltagande psykiska sjukdom beskrivs lika sakligt som allt annat. Likaså hennes väg in i Prozac, depressioner och vin. Hon hävdar att ”inte sedan 1995 har jag skrivit en bok i nyktert tillstånd.” Säga vad man vill men Ryber har inget självmedlidande. Men ibland önsklar jag att hon kunde se på sig själv med lite mer värme. Svårt att veta vad hon vill med verket. Memoar är det inte, kanske en skärva ur ett trasigt liv som visas upp.