Theorin i toppform

Johan Theorin har en mycket egen berättarton i sina öländska mysterier. Del fem, "Benvittring" har just kommit ut och den är lika kusligt bra som föregångarna.

En gammal man dör i ett stenras på en ödslig öländsk strand. På marken har han hunnit lägga en krans av rosor och en bunt gamla brev. När polisen Tilda Davidsson lyfter på kransen hittar hon benrester från en man som sist sågs i livet tillsammans med hennes 86-årige släkting, skepparen Gerlof. Och Gerloff går som en sammanbindande tråd genom Theorins berättelser. Han vet vad som hänt för länge sen och hur dåtid hör ihop med ochpåverkar nutid. Gerlof är nu sjuklig och kraftlös, men måste ändå ta reda på varför en gammal tragedi ännu skapar rädsla och hat. Ett hat så starkt att mordet på stranden bara är början. Så mycket mer ska inte avslöjas om handlingen, det vore att förstöra läsupplevelsen. Men förutom egenartade intriger är Theorins språk mycket njutbart och målande. Jag minns ännu vilken fasa han målade upp i en ödslig fyr i "Nattfåk". Den berättelsen glömmer man inte. Författaren är yutterst skicklig på att väva in gammal folklore och skrönor i berättelserna, som ibland är på gränsen till skräck. Men han gör det så väldigt bra.