Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat,
som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter
längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten
då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga
förlust som kallas döden”. I våras plockade liemannen upp även Bodil, som så många andra jämnåriga.
Och nu ges Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar ut, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu
från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom
ett par pärmar med titeln Samlade dikter, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
En
volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här,
än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare,
Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller
i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
Bodil
Malmstens poesi berör för den ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon
sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en
prydnad och en värmekälla i varje boksamling.
Man får följa årstidernas gång och läsa om allt
som ska göras i köksträdgård, växthus och rabatter. Det kan handla om
att så sommarmorötter och blomkål, samla frön, slå en äng eller driva
iskonvaljer och amaryllis till julen. Trädgårdsmästaren beskriver hur
han ympar äppelträd och anlägger en varmbänk och
blandar jord från eget recept.
Personligt delar Strömqvist
med sig av både glädjeämnen och frustration som när råbocken varit
framme och lämnat den fina buskpionen som ett plockepinn.
Men här finns
också plats för reflektioner kring själva meningen med odlandet och det
ständiga kretslopp han själv är en del av. I en trädgård börjar och
avslutas liv varje minut. Frön gror, en lök delar sig och det som
vissnar bryts ner av maskarna och blir till jord ur vilken något nytt
kan växa.