Allt som oftast går jag tillbaka till den polska nobelpristagaren Wislawa Szymborskas (bilden) dikter. Min pocket med hennes samlade dikter börjar bli tummad. Så varför gillar jag henne?
Kanske för att hennes specialitet är att på ett vardagsnära vis, men med
knivskarp intelligens och lekfull ironi, visa att
tillvaron pågår hela tiden och att varje ny dag är ett underverk som man
bör försöka ta till sig. Hon är inte de stora känslornas poet. Hos henne är det måtta som gäller. Hon hetsar inte upp sig i onödan utan ser allting ur evighetens
synvinkel, ständigt ödmjukt medveten om att hon själv bara är en
budbärerska, en av dem som för den poetiska stafetten vidare. Den inställningen är inte längre så vanlig. Många vill ju förkunna svaren på livets gåtor.
Hennes
trygga förankring i den medmänskliga vardagen har säkerligen inte varit
lättköpt med tanke på vad Szymborska under sin livstid har fått uppleva i
Polen. Till skillnad från de flesta andra av landets mer framträdande
författare valde hon att hela tiden stanna i Polen, detta under
hela 1900-talet svårt prövade land.
Szymborskas poesi är en seger mot alla odds, en
seger för mänskligheten, för moralen och omtanken och omtanken mellan
människor. På det viset är hon fantastisk, aldrig en tvekan från hennes
sida. Begrunda bara slutraderna i Det slutande seklet:
Nu igen och som alltid förr
är inga frågor av sådan vikt
som de naiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar