Malmsten samlad

Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”. I våras plockade liemannen upp även Bodil, som så många andra jämnåriga.
    Och nu ges  Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar ut, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar med titeln Samlade dikter, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
   En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
   Bodil Malmstens poesi berör för den ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.