I ett nedstängt land

Med bara ett par dagar kvar av det gamla året försker jag göra ett inlägg här på bloggen. Jag har varit sjuk sedan början av månaden och inte orkat med uppdateringar, så det får ni ursäkta. Hoppas att det nya året ger mig lite mer krafter. I alla fall, "Det låsta rummet" är den fjortonde delen i Elly Griffiths långa serie om rättsarkeologen Ruth Galloway och kriminalinspektör Nelson. Coronapandemin har stängt ner Storbritannien och Ruth och dottern Kate isolerar sig i stugan på saltängarna i Norfolk. Deras enda sällskap är den vänliga grannen Zoe – till dess Nelson bryter mot karantänsreglerna. Han ber om hjälp med utredningen av en rad misstänkta självmord med kopplingar till en arkeologisk fyndplats. Snart inser han att Ruths granne Zoe är misstänkt lik en kvinna som stod åtalad för mord några år tidigare. Men den kvinnan hette Dawn. Ledtrådarna för Nelson allt närmare Zoe. Men innan han har lösningen försvinner hon, Ruth och Kate spårlöst. Nelson inleder en förtvivlad jakt för att hitta dem innan det är för sent. Som vanligt är det spännande svängningar in i det sista och slutet överraskar. Gillar ni Ruth så kommer ni att gilla den här.

Snurrigt i juletid

Camilla Davidsson nu aktuell med en fristående julroman," En storm i juletid" som utspelar sig mest på Söders höjder och innehåller spår av romantik, svek, julmys och författardrömmar. Första advent står för dörren och hela Stockholm förbereder sig för den stundande högtiden. Vanligtvis älskar

Alice, tidigare framgångsrik förlagsredaktör, allt gnistrande pynt och alla ljusdekorationer, men inte i år. Hon har svårt att komma över det stora svek hon utsattes för julen innan, när hon förlorade både jobb och fästman. Hon har dragit sig undan till en liten andrahandslägenhet på Mariaberget på Södermalm. För att hanka sig fram hjälper hon aspirerande författare med deras bokmanus, fjärran från den lysande framtid hon en gång varit spådd. När Alice kontaktas av Samuel Engman, en omtalad deckarförfattare, angående hans nya manus, tackar Alice mot sin vilja ja till uppdraget, eftersom bankkontot är tomt.Men Samuel är någonting annat än hon trott och de har roligt tillsammans när de mejslar ut manuset Samarbetet går trögt till en början, och till råga på allt blir Alice hela tiden störd - av den lilla flickan Poppy och av katten Confucius, vars excentriska ägarinna gör allt för att locka ut Alice ur ensamheten.Idén, att skriva en julroman om en julroman som kärvar är ett roligt grepp och som lättsam underhållning för en sjukling var den perfekt. I takt med att julen närmar sig veknar Alice, men klarar hon att lägga förra vinterns svek åt sidan och börja lita på människor igen? Det ärmånga turer i ringdansen innan julfriden sänker sig över söders höjder.

Tredje gången gilt för Osman

Med "Kulan som inte träffade" år tillbaka med den tredje fristående boken som inleddes med "Torsdagsmordklubben". Vi möter än en gång pensionärerna i lyxiga åldringsboendet Cooper Chase när de snubblar på en ny mordgåta. Det är en vanlig torsdag, om det nu finns vanliga dagar för gänget i Torsdagsmordklubben, när de blir indragna i förvecklingarna kring de mystiska omständigheterna kring journalisten Bethany Whites död för tio år sen. Hennes

bil hade puttats utför ett sup men av Bethany fanns inga spår. Forna agenten Elizabeth har dessutom ett besök som tvingar henne att välja mellan att döda eller bli dödad. Här finns en mystisk viking som handlar med kryptovalutor, en väldigt välvillig polischef, en avlagd brittisk maffiaboss som vill spela snooker och en före detta KGB-agent som bara vill ha lugn och ro - hur nu det skulle vara möjligt. Udda existenser är bara förnanet om man vill beskriva den här samlingen. Medan pensionärerna i Torsdagsmordklubben finner nya vänner i en tv-stjärna kämpar de för att hindra mördaren från att slå till igen.Osman tar ut svängarna rejält här och intrigen är, nästan sannolik. Annars kan man bara njuta av berättandet och den brittuska stilen.

Sekelskiftets Mariehamn

I boken "Intill" tar författaren Liv Wentzel upp tråden där den förra boken," Tillhanda", slutade. Läsaren får uppleva Mariehamn runt år 1900 då staden var ung och badhuslivet blomstrade, vardagsbestyr i början av förra seklet blandas med lika delar lycka och vånda. Amanda med den röda flätan har svårt att finna sig tillrätta som nygift husmor på Seffers i Vårdö och seder och

traditioner skaver mot huden. Väninnan Alva Sofia, som hon var förälskad i, har flyttat hem till Kumlinge och blivit mamma och det svider. Det gör även de blåmärken och skrubbsår som Sammels händer lämnar efter sig på hennes kropp, Sammel är hatisk och hårdhänt och vill bara ha sin vilja fram.En dag får Amanda nog och rymmer från våldet och det inrutade livet på Vårdö.På vägen dit, som sker i störtsta hemlighet, träffar hon pojkfickan Leo och i den nya staden Mariehamn finns Leo, den orädda pojkflickan som sjunger så Amanda får rysningar. Leo bor och arbetar hos fru Branér i en stor villa. Sommaren 1907 korsas deras vägar och ingenting kommer någonsin att bli som förut och snart öppnas Amandas ögon för vad det är för arbete som görs de kvällar i villan när man tar emot inbjudna manliga gäster. Det är högst sannolikt att en turiststad som Mariehamn med internationella besökare också bjöd på sällskap av det intima slaget och Amanda är på väg att dras in i det hela. Hon måste ju desperat tjäna pengar. Men så en het sommardag kommer Sammel till staden för att föra hem sin förlupna hustru och det slutar på ett sätt som ingen tänkt sig med final i Stava-Mosters trädgård. Det blir spännande att se om och hur Wentzell går vidare med sin åländska kvinnoberättelse, som har en egen ton och ett intressant persongalleri.

Botulf gör entré

Gotland är många författares favoritplats när det gäller att icensätta mord. Nu kommer en författare till som gilla gutarnas ö, Anders H Blomström. Hans debutroman "Eldskytten" utnämndes till en av årets bästa debutronmaner.

Blomström valde, efter en karriär som lärare, att bli författare på heltid. Eldskytten är hans första bok och första delen i hans serie medeltidsdeckare - Kattlundsdeckare - med Botulf Kattlund i centrum. Allt tar sin början under en blöt kväll på krogen i Lübeck 1359, då råkar Visbys stadsfogde Botulf Kattlund slå ner en mäktig man, det kungliga sändebudet Bo Jonsson Grip. Botulf skickas tillbaka till Visby och räknar med avsked. På vägen hem träffar han på ett lik som flutit i land. Kanske en drunknad sjöman? När Botulf väl är framme och står inför Visbys borgmästare visar det sig att han inte alls ska få sparken. I stället blir han befordrad och får i uppdrag att sätta fast mördaren. Den döde på stranden visar sig vara en eldskytt, tidens namn på de som skjuter med nymodigheten stångbössa. En dramatisk mördarjakt tar sin början, där Botulfs alla förmågor ska sättas på prov. Att Gotland mitt i alltihop blir invaderat av dansken Valdemar Atterdag gör inte uppdraget enklare...

Musikalisk julsaga

Jag kan inte komma ihåg när julromaner blev en genre för sig, men nu är det i alla fall. Kanske för att förlagen vet att jul och lustläsning hör ihop. i Amanda Hellbergs

tredje roman i Ulltunasviten handlar det om romantik och musik i juletid. Det är vintern 1902: Harriet Hjort är en begåvad ung sångerska som uppträder i folkliga ölhallar tillsammans med pianisten Isak. Ingen av dem vågar erkänna att deras vänskap övergått i kärlek. Isak är blind och delvis beroende av Harriet, och hon sjunger aldrig lika bra med någon annan. Men när den mäktige teaterdirektören Josef Ståhl utlyser en tävling om huvudrollen som Snöprinsessan på hans stora scen i Göteborg trotsar Harriet sin tilltagande rampfeber och deltar. Både pengar och framtid står på spel. Men medan julsnön faller över den glittrande staden inser Harriet att hon slungats in i en teatervärld fylld av hårda krav, oönskad uppvaktning och farliga lockelser. Naturligtvis måste läsaren ta sig fram till berättelsens slut. För hon skriver bra, Amanda HEllberg.

Om förmödrarnas vandringar

Vetenskapsjournalisten Karin Bojs bestämde sig för ett antal år sedan för att släktforska på djupet och låta DNA-trådarna knyta ihop henne själv med forntidens människor. Hon läste studier, intervjuade forskare och reste i ett tiotal länder för att följa spåren bakåt.Resultatet blev den banbrytande boken "Min europeiska familj".Resultatet av hennes arbete blev en bok om hennes ursprung och hennes familj. Men också om oss andra. Vi är ju släkt! Följde så boken "Svenskarna och deras fäder" 2017 och i år kommer den tredje bokwen om genernas vägar "Europas mödrar - de senaste 43000 åren"

Sedan 1980-talet har DNA-tekniken genomgått en enastående utveckling. Den har revolutionerat såväl kriminalteknikers arbete som biologisk och medicinsk forskning, och har på senare år börjat bidra till ny kunskap inom arkeologi och historia. Till och med släktforskande privatpersoner har börjat använda DNA som verktyg! Med hjälp av små variationer i DNA-sekvensen går det numera att hitta kusiner, sysslingar och bryllingar, och även släktingar som levde för mycket länge sedan – under den senaste istiden och ännu längre tillbaka. Bland annat börjar forskare kunna urskilja hur vandringsmönstren har skilt sig åt för Europas fäder och mödrar. Bojs borrar i äldre påståenden om folkvandringar och könsroller, och visar vad den allra senaste vetenskapen kan säga. Resan går från regnskogens schimpanser till Nordens sköldmör. Via bland annat neandertal-sex, de första hundarna, den första metallen, de första tama hästarna och ett 5000 år gammalt incestfall på Irland. En vindlande resa som man ibland läser med gapande mun. Kan det vara så att...?

Skånska brott och hemligheter

"Svartfågel" av skånskan Frida Skybäck, som tidigare mest skrivit feel-good, är välskriven glesbygdsnoir, där relationer snarare än våldsamheter och mord bygger upp spänningen. Karaktärerna är originella, komplexa och

trovärdiga även om de ibland är väl många och virrar in sig i varandra. En kall vintermorgon jagas en ung kvinna ut på isen på Vombsjön där hon går igenom och drunknar. Hon är nyinflyttad i skånska Harlösa och ingen verkar veta vem hon är eller varför hon kommit dit. Polisutredaren Fredrika Storm, ännu en av deåtervändare som fiktionen är full av just nu, är uppvuxen i den lilla byn,tilldelas fallet tillsammans med sin nya kollega Henry Calment, en udda och snobbig fågel i miljön. Men utredningen blir komplicerad när det visar sig att flera av spåren leder till mörka hemligheter i Fredrikas egen familjehistoria. Vad har den drunknade kvinnan för koppling till Tobias Falk som lämnade byn tjugo år tidigare, och hur hänger fallet samman med Fredrikas mamma som försvann spårlöst samma sommar? Svartfågel är en kriminalroman som utspelar sig i kontrastrika Skåne och rör sig mellan Lunds fina kvarter och den mer utsatta glesbygden. Det är den första boken i en serie om utredarna Fredrika Storm och Henry Calment. En sak som är udda är titeln "Svaerfågel", har inte hört uttrycket förr men nog "vitfågel" för måsar. Svartfåglar är antagliken korpar, kråkor och kajor som uppträder i flock.Men Skybäck hade gott kunnat göra dem mer kusliga och olycksbådande, nu är de nästan bortglömda i handlingen.

En skotsk ö om vintern

"Den skotska vinterön" är berättelsen om en vacker och avlägsen ö i Skottland, ett gammalt hus utan moderniteter men fyllt av familjehemligheter.Temat är vikten av att hitta sina rötter för att veta vem man verkligen är. Jo Thomas har arbetat som reporter och producent för BBC radio. Hon skriver underhållande böcker om mat, familj, vänskap och kärlek och tror på lyckliga slut så naturligtvis skriver hon feel-good poch i centrum finns alltid någon vilsen ung kvinna som halkar runt i livet.

Som Ruby, hennes karriär som sångerska är äntligen på väg att ta fart när rösten plötsligt sviker henne. En retreat på Teneriffa lockar med välbehövlig återhämtning och hon bestämmer sig för att omedelbart åka dit. Men ett oväntat samtal sätter stopp för hennes planer. Istället för att resa söderut tvingas hon resa till en avlägsen ö i Skottland, för att möta sin farfar, som hon aldrig träffat. Stadstjejen Ruby, som inte är rustad fö5r det kärva klimatet, tänker göra vistelsen på den karga och vindpinade ön så kort som möjligt, särskilt eftersom en familjekonflikt resulterat i att hon egentligen inte är välkommen på Teach Mhor hennes pappas föräldrahem. Snart efter att hon anlänt till det stora huset med utsikt över havet står det dock klart att situationen är mer komplicerad än hon trott. Dessutom har huset fått en oväntad inneboende, som inte verkar ha några planer på att flytta ut

Det viktiga minnet

"För mig handlar det inte om en längtan efter det förflutna - utan om en önskan att framtiden inte ska tappa bort historien utan ha den med sig." Det deklarerar Maja Hagerman, som kallats den svenska humanismens lysande

stjärna, i nyutkomna boken "Minnesbrunnen". Med underrubriken "Om helgon, skallmätare och hotet mot demokratin". Maja Hagerman har en unik förmåga att se den udda detaljen och stanna kvar vid den när andra rusar vidare. Hon vrider och vänder på händelser och fenomen i historien och frågar sig om vi verkligen sett allt. Är det inte något vi glömt eller missat? Till exempel i fråga om gamla fotografier. Har de inte mer att säga oss? Fem texter belyser här teman som glömska, spårtydning och minnets återkomst. Det kan handla om det medeltida helgonet S:t Botvid, om antropologen Gustaf Retzius märkliga resa på den finska landsbygden, om trädgårdsväxternas och fotografins historia och arvet efter arbetarrörelsen. De historiska nedslagen blir också en språngbräda ut i samtiden och framtiden. De visar hur vårt sätt att minnas, av flera olika skäl, nu håller på att förändras. "Det pågår en kamp om minnen just nu. Vi lever med ett försåtligt men reellt hot, där kulturarv riskerar att kidnappas för politiska syften. Så det gäller att vara på sin vakt. Se till att berättelserna om de minnen vi delar förblir så komplexa och mångbottnade som de faktiskt är." Det har hon oerhört rätt i, i synnerhet i en tid där minnet av det förflutna inte skattas högt. Äh, sånt där gammalt skrot! säger många. Aningslöst.

Affärer till döds i fjällen

”Botgöraren” är tredje delen i serien Åremorden, där Viveca Sten väver samman den storslagna fjällnaturen med starka karaktärer. Strax före påsk hittas den hårdföra affärskvinnan Charlotte Wretlind brutalt mördad i sin svit på Copperhill Mountain Lodge i Åre. Paniken sprider sig i trakten och Daniel Lindskog och hans kollega Hanna Ahlander tar sig

omedelbart an fallet. Det visar sig att offret har kopplingar till Storliens berömda högfjällshotell, en anrik men nergången skidanläggning som sedan många år förlorat sin forna glans.Men nu ska Charlotte med stöd av sponsorer bygga upp hotellet igen och planerna är storslagna. Polisen Daniel har börjat gå i terapi för att hantera ilskan som ställer till det i hans relationer och kollegan Hanna försöker förgäves hålla reda på sitt känsloliv. Tillsammans leds de in i en vindlande utredning kantad av trasiga relationer, svåra konflikter och plågsamma barndomsminnen. Naturligtvis är det det förflutna som spökar, familjen Wretlind styrde sitt imperium med hårda nypo, så hårda att en del skadades för lvet. Och hämnden är, som man säger, en rätt som helst serveras kall. Och kallt är det inne på den gamla anläggningen i Storlien.

Mycket att dölja

"Något att dölja" är den 21:a romanen om Elizabeth Georges välkända karaktärer Thomas Lynley och Barbara Havers vid Scotland Yard. En kvinna med nigerianskt påbrå hittas medvetslös i sin lägenhet i London och hamnar i koma. När hon sedan dör blir det ett fall för Scotland Yard, eftersom Teodora "Teo" Bontempi var polis.

Kriminalkommissarie Thomas Lynley ansvarar för utredningen. Snart får de veta att Teo varit en del av en grupp som utrett fall av kvinnlig könsstympning, något som fortfarande tillämpas i vissa nigerianska och somaliska grupper i staden.Som så ofta hos GEorge så är berättelsens startsträcka lång, det tar mer än 100 sidor innan lynley och Haverssläppsin i handlingen.I stället tecknas ett minutiöst porträtt av allade invandrarområden där människor av olika etnicitet lever som om de var kvar i sin ursprungsmiljö. Naturligtviskrockar derasregler med den brittiska lagen. Boken är en tegelsten på 600 sidor och förfataren behållerdet sävliga berättartempot rakt av. Ibland får jag lust att hoppa framåt utan att läsa allt. Men så gör man ju inte... I jakten på en lösning tar Lynley hjälp av sina kollegor Barbara Havers och Winston Nkata. Tillsammans måste de lyckas reda ut alla lögner och hitta en mördare som är fast besluten att hålla sig gömd. Naturligtvis är romanens tema sorgligt aktuell, men jag skulle gärna ha sett ett raskare berättartempo, nu hålls man på sträckbänken. Inte får man veta mycket mer om Havers italienska romans heller, och med det här sävliga tempot hinner man väl ramla av pinnen innan nåt händer. Suck!

Överträffar dikten

I "Sekreterarklubben - en dokumentär spionberättelse" skildrar filmaren och författaren Jan Bergman en del av den moderna historia som hamnat i skymundan. Möt de unga kvinnor som riskerade livet i sitt arbete inom den

svenska underrättelsetjänsten mellan 1939 och 1945, kvinnor som gjorde stora insatser för sitt land i det tysta. Vilka var de? Varifrån kom de? Och varför fick de aldrig något erkännande? Jan Bergman berättar den osminkade sanningen om kvinnorna i underrättelsetjänsten under andra världskriget. Han ger röst åt dem som var med - och en av dem var hans egen mor. Det här är historien om Stockholm som "Nordens Casablanca" och den hemligaste delen av den svenska militära underrättelsetjänsten - C-byrån - och de kvinnor som jobbade som kurirer, infiltratörer, informanter, och "eskortflickor".I mer än 30 år har författaren samlat material för boken och det är en annan sida av det som Denise Rudberg beskriver i sin romanserie. Några av kvinnorna kallades för "svalor" och stod lägst i rang inom underrättelsearbetet, men var de som oftast tog de största riskerna, offrade sina kroppar, sin framtid och ibland även sina liv. Utan "svalorna" hade man inte lyckats knäcka de nya tyska kodsystemen, eller fått tillgång till information som var direkt avgörande för Sverige under krigsåren. Jan Bergman harforskat om detta nedtystade kapitel i svensk nutidshistoria, intervjuat gamla spionchefer och agenter, läst brev, dagböcker, protokoll, samtalsnedteckningar, gått igenom arkiv och plöjt spionrapporter. Fram träder en mörk historia, mycket mörkare än vi kunnat ana, av svek, förräderi, brutna lojaliteter, maktkamper, attentat och mord.

Nutida klasskildring

"Lyckostigen" är en av Anna Fredrikssons tidiga feel-goodromaner, den k0m för tio år sen och finns i pocket. Det är en samtida klasskildring om familjerelationer och kärlek, och om tre individer med varsitt själsligt utanförskap. Johanna bor på Lyckostigen men så särskilt lycklig är hon inte. Som ensamstående mamma till två tonårsdöttrar

kämpar hon för att få ekonomin att gå ihop och kan inte låta bli att känna sig avundsjuk på exmaken Calle som har startat ett nytt liv. Calle har lämnat småstaden för Stockholm. Han har gjort karriär och flyttat ihop med den välutbildade Fanny. Men hur han än försöker känns det inte riktigt som om han passar in i sin nya miljö.Fanny får ständigt försvara sitt val av pojkvän inför sina vänner. De anser att hon och Calle inte passar ihop. Hon blir allt mer osäker. Har de rätt i sin omtanke, borde hon lämna honom? Eller är de bara avundsjuka? När Johanna vinner en storvinst på lotto förändras livet för dem alla. På ren impuls köper hon en exklusiv vindsvåning i samma fastighet som Calle och Fanny bor i. Nu är det Calles tur att ta mer ansvar för barnen. Hennes beslut rubbar allas tillvaro i grunden. De tre tvingas se på sig själva och varandra med helt nya ögon.Och det är inte alltid de tycker om det de får syn på. Som vanligt beskriver författaren med värme sina mer eller mindre lyckade huvudpersoner.

Tredje om Strindberg

Efter ”Stormvakt” och ”Isbrytare” är Kristina Ohlsson tillbaka med den tredje boken i den så kalladeStrindbergserien. "Skuggläge" heter den och går lös på drygt 500 sidor. Sommaren står i blom, havet glittrar och August har dragit i gång en stor bakningstävling på Hovenäset.

Men så rullar plötsligt dimman in, och samtidigt skakas idyllen av att en man hittas hängd i ett hopptorn vid badplatsen. Dödsfallet väcker snabbt misstankar hos kriminalinspektören Maria Martinsson och hennes kollegor inom polisen. Vem är mannen och vad har fört honom till Hovenäset? Utredningen leder dem bakåt i tiden till den förfärliga sommaren 1989 då Lydia Broman hittades mördad och styckad i sitt hem på Hovenäset. Dömdes verkligen rätt gärningsman den gången? Och hur långt är de som vill att det förflutnas hemligheter ska få vara i fred beredda att gå? Det här är alltså den tredje boken om det märkliga gamla mordet och äntligen ser det ut som om gåtan fått sin lösning, verkligen på tiden efter så många döda. Frågan är vad Ohlsson ska låta Augustr Strindberg halka in på nu, om han ska det? Kanske der är slut på serien om Strindberg i Hovenäset. Synd i så fall men författare kan vara hjärtlösa mot sina skapelser. Så vi får väl se....

Aviga och räta

I tonåren bestämde sig Karin Erlandsson för att förverkliga en dröm och sticka en tröja. Hemma fanns en massa restgarn och av det stickade hon i smyg en vacker randig tröja - utan hjälp av vare sig mönster eller modell. Tröjan beundrades och den användes länge,den var så stor så att bästisen också fick plats i den.

Känslan av tillfredsställelse och glädje var stor över att på egen hand ha lät sig stickandets mysterium byggt på aviga och räta maskor. Ett djupt och livslångt kärleksförhållande hade inletts. Under årens lopp har Karin stickat oräkneliga tröjor, mössor, sockor och vantar till sina kära och till sig själv. De flesta som stickar ingår i en lång, ofta osynlig, tradition av stickande kvinnor. Medan vi sitter med vårt handarbete kan tankarna löpa fritt och ingen skulle väl någonsin komma på tanken att en stickande kvinna kan vara farlig? För Karin Erlandsson är stickandet också ett komplement till skrivandet.I sin insiktsfulla "Det blå garnet - en bok om att sticka" lyfter Erlandsson fram stickandets historia och begrundar vad stickande och handarbete betyder för oss och vad det berättar om tiden. Lite förvånande är det att Erlandsson avslöjar att hon aldrig stickar provlapp för att beräkna storlek. Det gör att hon får repa upp gång på gång och det skulle inte jag ha tålamod med. Så är det med i alla blå nyanser som hon köpte på sin födelsedag, ännu har hon inte bestämt vad det ska bli.Stickar och repar upp, det skulle inte jag ha tålamod med. Men en sak känns torftig: det finns inga illustrationer i boken, bara text och det är synd. För alla läsare vet inte hur de olika teknikerna ser ut och då skulle illustrationer stöda texten. Det borde förlaget ha tänkt på. Det är samma sak fast tvärtom som med boken "People Knitting" som jag impulsköpte, den visar bilder av stickare från hundra år. Underbara foton - men ingen text just. Man känner sig lite lurad, varför inte visa både ock?

Smygande obehag

Sarah Moss, född 1975, är en stigande stjärna på den brittiska författarhimlen. Hon har nominerats till ett flertal priser och Sommarregn är den andra romanen av henne som ges ut på svenska. Det är sommarens längsta dag, men regnet faller tungt över den lilla stugbyn i skotska höglandet.

emesterfirare från olika delar av landet, i olika åldrar och konstellationer, försöker på olika sätt att besegra tristessen som regnet bär med sig: en utflykt med bil, en löptur, sex och städning. En familj i byn tycks dock vara annorlunda och börjar snart att gå de andra på nerverna. Vilka är de egentligen och varifrån kommer de? I takt med att sommarregnet och dagen fortlöper ökar spänningarna, och med mörkret kommer en oåterkallelig vändning. Moss har en god förmåga att med små medel skapa en smygande känsla av obehag. Trots sin enkla handling är den här lilla romanen (200 sidor) en nagelbitare där man redan från början anar att det lurar något riktigt otrevligt just under ytan. Vill man veta vad det är?

Höstens bästa roman

"Snart har sommarn blommat ut" av hangöfödda Karin Collins handlar om livet i Hangö före och under vinterkriget och täcker tiden från maj 1939 till mars 1940.Collins har gjort grundlig research för romanen men den tyngs inte av det, det hjälper till att göra konturerna tydligare från den här tiden som är både nära och avlägsen. Min syster föddes hösten -39 och mamma var bara 26 år då. Sånt kan man tänka på. Romanen börjar i Hangö där Disa, föreståndarinna på pensionat Bellevue och förbereder sig inför sommarens

badgäster. Gourmetmåltider, strandliv och konserter står på programmet. Allt ska vara tipptopp och gästernas minsta lilla vink måste lydas.Nere i Kapellhamnen rensar Hjalmar sina nät och hans barnbarn Nisse leker på bryggan. Plötsligt försvinner pojken under ytan och de stunder som följer river upp gamla sår och minnen som Hjalmar försökt glömma. Skolflickan Aino längtar bort från sitt fattiga hem och sin hostande pappa. Hon är förälskad och vill inte tänka på de skrikiga tidningsrubrikerna, utan intalar sig att allt skrämmande som händer ute i världen inte har något med Hangö och henne att göra.Den sista november är Aino som vanligt i skolan när rektorn, blek och sammanbiten, uppmanar eleverna att ta sig hem så fort som möjligt för nu är det allvar. Samma dag faller de första ryska bomberna och senast nu måste Hangöborna välja mellan att lämna sin stad eller stanna kvar och invänta en mycket osäker framtid. Det är ingen krigsskildring i bemärkelse fältslag, de nämns i förbigående. Men det är en ypperlig skildring av hur krig påverkar vardagen, en sak vi har anledning att reflektera över nu när granaterna regnaröver Ukraina. Samma angripare, samma övermodiga beteende - vi tar vad vi vill ha. Under de månader vinterkriget pågår förändras människor, hus och hela kvarter bränns ner, människor är på flykt och inget blir sig likt. Man kan inte tro att det är samma stad som Georg Malmstenskrev Hangövalsen om, en rad ur den har gett romanen titeln. Jag blev glad när jag på förlagets hemsida läste att författaren tänkt sig att detta är början på en trilogi, det ser jag fram emot. Jag utnämner utan tvekan detta till höstens bästa roman. Den engagerar, upprör och förtjuser. Allt på samma gång.

Leon söker brottens kärna

Ju längre Donna Leons serie om venedig blir dess mer söker sig författaren inåt, mot gåtornas kärna för att se vad som orsakat brott. "Det glömda barnet", som är del 22 i seien om kommissarie Brunetti, blir det väldigt tydligt.

Kommissarie Brunetti mitt uppe i ett känsligt ärende när han får ett upprört samtal från sin fru Paola. En dövstum man, som har hjälpt till på kemtvätten i hemkvarteret, har hittats död. Men när Paola får höra att han skulle ha överdoserat sömnmedel kan hon inte smälta förklaringen. När Brunetti undersöker saken förvånas han över hur lite man vet om den döde. Ingen känner till hans namn, han finns inte i några register, det är som om han aldrig existerat. Vid samtal med mamman får han dessutom en tydlig känsla av att hon döljer något viktigt. Brunetti inser att han måste gå vidare med fallet och en obehaglig historia börjar snart rullas upp. Den handlar om girighet, cynism och behovet av att dölja de verkliga motiven. Många venezianare iboken framstår i en ganska ofördelaktig dager när de, till varje pris, vill dölja sjabbigheter som hör det förflutna till. Men Brunettis envisa frågande ger resultat och han får fram hela historien om ett negligerat barn som blev en missbrukad vuxen.Mycket välskrivet är det också.

Om brittiska killars vänskap

Britten Richard Ropers roman "Hundra skäl att leva" kom ut för ett par år sedan och blev en internationell succé. Nu kommer hans andra rpman på svenska, "Vänner från förr" och temat liknar det i första

boken. Hur bryter man medelålderns tristess och hittar inspiration. Och i Ropers romaner är det män i medelåldern som är huvudpersoner. Det känns fräscht för hur många romaner om krisande kvinnor mitt i livet kommer det ur varje år? Lite för många, tycker jag. Även om en del av dem är bra. I romanens centrum finns Joel och Theo, som inte har pratat med varandra sedan tonåren då deras vänskap gick i kras. Joel gör succé som manusförfattare och är i en lycklig relation med tonårskärleken Amber. Men han bär på en stor hemlighet som bryter ner honom. Theo ältar sitt ex och känner sig misslyckad över att han slarvat bort sin karriär. När trettioårsdagen knackar på dörren blir han dessutom vräkt . Nu möts de två för första gången på över ett decennium och ger sig i väg på en trettio mil lång vandring längs Themsen. Kan de hitta tillbaka till varandra eller kommer deras hemligheter och lögner förstöra vänskapen ännu en gång? Ingen som vet men försöka duger. Det blir till en underhållande och ömsint berättelse om vänskap och om att hitta tillbaka till det som verkligen betyder något i livet.

Ännu en återvändare

En nervkittlande suggestiv spänningsroman av prisbelönta Lina Bengtsdotter, författare till trilogin om Charlie Lager i Gulspång, kommer Linda Bengtsdotter nu med en fristående kriminalromqan "Lågorna". Hon skriver i den just nu starka trenden återvändarroman, där någon - ofta en ung kvinna - återvänder till barndomstrakterna för att ställa någonting till rätta. Så är det här, efter ett desperat samtal från barndomsvännen Katja återvänder Vega till Silverbro, det

lilla samhället hon lämnade för London tio år tidigare. Under uppväxten var de två oskiljaktiga, Katja med sin trasiga barndom och Vega med saknaden efter sin mamma. Men när Vega kommer hem till Silverbro är Katja spårlöst försvunnen och tankarna går oundvikligen till Katjas moster, Sofia Lo, tonåringen som försvann för mer än trettio år sedan. Vad har hänt Katja? Har de två försvinnandena någonting gemensamt och kommer Vega hitta Katja i tid, eller riskerar deras mörka hemlighet att avslöjas? "Lågorna" handlar om vänskap och svek och hur lite man känner sina barndomsvänner. Det handlar också om hur ett oförklarligt försvinnande påverkar människor och hela trakten.

Står på gårdagens sida

Det börjar med en begravning. På Gamla kyrkogården i Malmö samlas några åldrade klasskamrater från småskolan för att ta avsked av sin första skolfröken, Anna Jensen. Bland dem finns författaren Björn Ranelid, han som minns hur Anna lärde honom att hålla pennan och forma bokstäverna. Där han står vid graven, irriterad över

prästens bleka griftetal, bestämmer han sig för att själv skriva om Annas liv. Romanfigurer med tydliga yrkesroller kryllar det av i litteraturen. Varför, frågar sig Björn Ranelid i nya romanen ”Min skolfröken skall vara ett frimärke”, finns det då inga skönlitterära verk om den gamla sortens lärarinnor? Betraktad genom Ranelids ögon blir hon huvudpersonen i en saga där folkhemmet gestaltat i 1960-talets Malmö kommer till liv, med arbetarkvarter, torgmadamer och damfriseringar. Vardagen beskriver Ranelid som hård men rättvis. Barn kan drabbas av polio och får gå i hjälpklass med stort H. Deras föräldrar hankar sig fram som hunsade arbetare Men Ranelid står som en stor del av svenska folket just nu, odelat på gårdagens sida. På boksidorna förekommer mycket snyftande över ”allt som gått förlorat” samtidigt som ”disciplin i skolan” är den snuttefilt som halas fram i alla lägen.Mina minnen av tiden är andra, skolan var ingen tygg hamn för alla. ”Min skolfröken skall vara ett frimärke” handlar, som så många andra av Ranelids romaner, i grund och botten mest om författaren själv – och glimrar till först i de ögonblick den vågar stå för det. Hans berättelse blir en skildring av skolan, Malmö och landet Sverige speglad genom Anna Jensen under nästan hundra år.En subjektiv bild förstås men som hittad för den som tycker allt var bättre förr.

Dramatik i havsbandet

"En hamn i stormen" är en relationsroman med spänningsinslag, där Birgitta Berginåter visar hur skickligt hon skildrar mänskliga relationer.

Sju gäster anländer en helg i oktobe till Hamneskär, en liten klippö långt ut i Västerhavet där det finns en Pater Noster-fyr. På den lilla ön finns bara karga klippor, ett hotell samt fyren från 1800-talet och hav så långt ögat kan nå.Väderutsikterna har varit oroande och varnat för storm men ingen har förutsett att en envis orkan ska hålla hela västkusten i sitt grepp. Ön blir som ett fängelse för gästerna, det går inte att ta sig därifrån. Strömmen går och ön hotas av havets raseri. Kenneth och Marina, som driver hotellet, känner direkt att något ligger i luften. Detta är inga sorglösa weekendgäster, utan människor som av olika skäl kommit för att lösa knutar i sina liv.En författare med skrivkramp, en jurist som vantrivs med livet, ett vilset ungt par som trott på en romantisk weekend.Här finns ett äldre par med relationsproblem och så den avvikande och oborstade Elvis som skrämmer sina medgäster Nya förbindelser uppstår, gamla löses upp och när orkanen slår till med full kraft finns inte längre någon återvändo.Utsattheten på ön gör att många upptäcker nya sidor hos sig själva och de är inte alltid bättre sidor. Konceptet är klassiskt med människor isolerade i grupp men Bergin lyckas genomföra en intrig som nästan är trovärdig. Fast jag undrar om en orkan håller i sig i mer än två dygn.

I de stora djupen

2019 fick Patrik Svensson Augustpriset för fackboken "Ålevangeliet", en bok om den gåtfulla långvandraren i havet. Boket fick också stor uppmärksamhet internationellt och har översatts till ett antal språk.

I nyutkomna "Den lodande människan" tar sig författaren än en gång rejält med vatten över huvudet när han utforskar hur människan lärde sig att hitta på havet. Var Magellan verkligen den förste världsomseglaren och hur bidrog kaskelotvalen till upplysningen? Ett par av deteman som undersöks. På vilket sätt förändrade den skotske bagaren Robert Dick synen på livets historia? Och hur vet vi egentligen hur djupt havet är? Svaret vär att det vet vi inte, det vi har är kvalificerade spekulationer baserade på punktundersökningar av havsdjupen. ”Den lodande människan” handlar om havets lockelse, om den där uråldriga drivkraften som i alla tider fått människor att söka sig ut på öppet hav. Det är en bok, kort sagt, om nyfikenheten. Men också en bok om lusten att erövra, att dra nytta av det man får veta. Det är en annan, mindre smickrande, aspekt på utforskandet.

Ebba i stormens öga

Anu Lahtinen är biträdande professor i Finlands och Nordens historia vid Helsingfors universitet. Hon är expert på 1500-talets historia och har publicerat många böcker och artiklar om kvinnornas roll i historien.Nu har hon gett ut biografin "Ebba Stenbock - i maktspelets skugga" Här möter vi Ebba Stenbock som dotter, syster, maka och mor i en politiskt turbulent tid. Kampen om den svenska kronan rasar för fullt.I september 1597 befinner sig Ebba Stenbock på Åbo slott, mitt i stormens

öga, när en väpnad sammandrabbning mellan hertig Karl och kung Sigismund inte längre går att undvika. Ebba Stenbock, med starka band till sin mäktiga adelssläkt, blir plötsligt änka efter ståthållaren Klas Fleming - den hårdföre krigaren som kallades Perkele-Klas under klubbekriget. När sammandrabbningen i Åbo är ett faktum hösten 1597 väljer Ebba att försvara sin mans ära mot sin egen kusin, hertig Karl.Men kommer kung Sigismunds hjälptrupper att hinna fram innan hertigens soldater stormar slottet? Det visar sig att ingen hjälp står att få och Ebba går inte ostraffad ur kampen, men det hårdaste straffet tilldelas hennes unge son som halshuggs bara för att han är sin fars son. Hon får kapitulera för övermakten och för att den svaga garnisonen börjar överge slottet och hon blir fånge hos hertig Karl i många år. Den utdragna maktkampen får tragiska följder för många familjer, inte minst för Ebba själv och hennes barn.De så kallade "finska fruarna" flyttades från hus till hus i Sverige så de inte skulle kunna etablera kontakter. Fast Ebba lyckades med det ändå och levde fram till 1614. Historikern Lahtinen lägger ett omsorgsfullt pussel där källmaterialet ger oss inblickar i Ebba Stenbocks vardag och livet som adelskvinna i 1500-talets svenska rike. Trots att Ebba drabbades av svåra motgångar, och sjukdomar och död utgjorde ett ständigt hot, fanns det också många glädjeämnen. Brevväxlingen med hennes systrar visar att de kvinnliga släktingarna stödde varandra och hjälptes åt vid födslar och under barnsängstiden, och att festliga tillfällen som bröllop och dop samlade släkten. Systrarna utbytte också praktiska råd som gällde skötseln av slott och gårdar. Var hon då en "stark kvinna"? Ja och nej. Hon var tvungen att visa sig stark, hon hade uppfostrats till att stå upp för släkt, familj och make. Det krävde släktens heder. Men visst var honbådeseg och stark som överlevde så många av ödets hårda slag.

Inte dåligt alls

”En av de sista gångerna Kristina Lugn och Eva Bonnier sågs över te och scones berättade hon om en pärm med dikter och diktutkast som hon inte sett i på mycket länge. ’Det var inte alls dåligt’, var hennes kommentar. Den kommentaren blewv också titel på den nu utgivna boken med textfragment och skisser. En del verkarhelt färdiga medan andra är lite lösa i kanterna. Men ton är Lugns oefterhärmliga som blandrae allvar, humor, ångest och hopp. Det är väl inte säkert att författaren själv skulle vara nöjd med boken , hon var pedantoch ville ha total koll på språket. Men samlingen duger bra, det är vemodigt att veta att det här blir hennes sista rader. Och modern, den hotfulla, är med in i det sista: "Jag hade en mor, hon var med sorg beväpnad." Samlingens sista rader vill man minnas: "Förfäras ej. Det är bara kärlek som susar över gravarna.

Resa i yttre och inre rum

Alltid intressant när Elisabeth Nemert kommer med en ny roman. Hon tar alltd läsaren med på långa resor och de flesta av dem går inåt, in till de själens rum vi ofta håller låsta. I somras kom "Drömmarnas flod" som handlar om flod och en båt, ett annat liv. Noha, en mycket framgångsrik

affärsman, har lämnat det flotta kontoret på Wall Street i New York för Amazonas regnskog. På flykt från den person han själv blivit och inte längre vill kännas vid eller vara. Kassandra, kvinnan han älskar, har gått ifrån honom och i hemlighet rest till Sverige där hon har sina rötter. Under färden på floden möter Noha utsatthet, fattigdom och vilda djur – och en gammal kvinna som guidar honom längs förunderliga vägar. Parallellt, i Blekinge, upplever Kassandra sitt livs mest omtumlande tid. Det är ett vackert äventyr där de trådarna skickligt vävs samman till ett oanat mönster och den inre och yttre resan fullbordas till slut på ett överraskande vis. Att mer i detalj beskriva handlingen skulle vara att förstöra läsningen, man måste hitta tolkningen själv - annars är det inte värt besväret.

Robinson gick ur tiden

De minskar i antal, de läsvärda författarna. Nyligen dog Hilary Mantel, mästaren på historiska romaner. I går dog en annan mästare, Peter Robinson, vid 72 års ålder. För alla vänner av Alan Banks-serien ärdett sorgligt, Robinson skriver så levade och nära att de (ofta) nordengelska miljöerna får liv. Och Banks kärlek till musiken är ett annat glädjeämne. Men det är det slut

på nu. Omläsning får det lov att bli. Under sensommaren läste jag om "Bad Boy", den19 i serien om Banks, för den är så bra. Visar hur våldet i samhället smyger sig in överallt, också i Banks familj. Alan Banks är på semester när en kvinna söker honom hemma på polisstationen. Hon är mycket upprörd och för Banks kollega Annie Cabbot berättar hon att ett vapen har hittats i dotterns rum, ett vapen som kan ha kopplingar till den undre världen. En polisstyrka skickas till huset för att undersöka saken. Men situationen utvecklas i fel riktning, och innan man vet ordet av har en person dödats. När massmedia får nys om saken blir det stora rubriker. Så inleds en utredning som snabbt går i helt oväntad riktning. Det framkommer att Alan Banks dotter Tracy är inblandad, och att hon just nu svävar i stor fara eftersom hon gömt Jaff i pappa Banks semestertoma hus. Vapnet som man fann hos väninnan tillhör Tracys pojkvän Jaff, en ung man med farlig charm.

Minnet helt borta

Anna Fredriksson har tidigare skrivit psykologiska romaner med kvinnor i huvudrollen. Själv tyckte jag mycket om trilogin Pensionat Pomona somutspelas på Österlen.

I sin nya eoman "Minnesförlusten" har hon bytt till ett mörkare spår som handlar om identitet och sökande efter minnen och så en resa som leder Klara till farliga avgrunder, sådana hon inte visste fanns. Och vad vethon om det trevliga paret Jonathan och Sandra som bor ensligt på en udde på Södertörn.När minnena kommer tillbaka blir det ett kärvt uppvaknande. Klara vaknar upp på sjukhus utan ett enda minne. Körkortet visar att hon heter Klara och är 37 år, men ingenting förklarar varför hon har hittats skadad och livlös långt ute till havs. Tillsammans med psykologen Tim försöker hon nå fram till sanningen om sig själv, men ju mer hon får reda på, desto mer inser hon att någon är ute efter henne. Det mest omskakande med romanen är hyur den beskriver detta med att inte känna igen någonting. Inte hemmet eller grannarna, hon har tydligen haft en hund men vet imget om den. Klara befinner sig på ett gungfly och vet inte om hon vågar lita på någon. Skickligt skildrat - och kusligt.

En läsvärd pristagare

Så var då årets nobelpris i litteratur avslöjat. Franska författaren Annie Ernaux (född 1940) är årets vinnare. Och för en gångs skull är det en begriplig och översatt författare som lyfts fram. Allt hon skriver har självbiografisk botten men det som känns befriande med de här porträtten av föräldrarna,

fattig arbetarklass från Normandie, är att dottern inte skuldbelägger föräldrarna, vilket ju är mer än vanligt i många barndomsskildringar. Hon sätter in dem i det större tipsperspektivet och ser vad klass gör med människor och hur det påverkar deras självbilder. Båda två var mycket stolta över att dottern lyckades klättra på klasstegen och blev akademiker. Något som de aldrig vågat drömma om. "Åren" är en berättelse om tiden mellan 1941 till 2006, från författaren Annie Ernaux uppväxt i en i Yvetot, Normandie, via katolsk privatskola, till tiden som lärare i litteratur i Paris, förortslivet, de två sönerna och slutligen skilsmässan. Men det är inte en genomsnittlig självbiografi, utan ett slags kollektivt minne av tiden. Ernaux uppfinner en ny stil som är subjektiv och opersonlig, privat och allmän - den kollektiva självbiografin - för att på så sätt fånga tidens gång. Ernaux behandlar teman som den katolska prydhetens kollaps, sekulariseringens framfart, studentrörelsen 1968, p-pillret, abortfriheten och kvinnans frigörelse. Ett annat viktigt tema är hur vi lämnat skammen bakom oss och gått in i ett allt extremare konsumtionssamhälle. Man kan läsa Annie Ernaux oslagbart träffsäkra essä över samtiden, efterkrigstidens Europa, närmast som ett kvitto över var vi befinner oss idag: i en tid av klasskillnader, populism, sönderfallande landsbygd och alienering. "Åren" har jämförts med Marcel Prousts stora minnesarbete "På spaning efter den tid som flytt" , men ur ett folkligt, kvinnligt och samtida perspektiv. Och inte på långa vägar så mångsidigt, "Åren" tecknar en epok på 280 sidor för att "rädda någonting från tiden där man aldrig mer kommer att vara". Boken finns som pocket och Ernaux´författarskap fick luft under vingarna igen när Norstedts började översätta och utge henne på nytt. Åren kom 2020.

Ebb på inspiration

"Skrivkramp" är den andra fristående romanen i serien Skrivsystrar, del ett heter "Utloggad" och kom i fjol. Lilly Emme blandar humor med ett mer allvarsamt tema och hon placerarsin berättelse i

Storbritannien, där författaren själv bott många år. Fast nu är hon bosatt i Skåne. Berättelsen tar vid där "Utloggad" slutade.Emma Singh är den nya stjärnan på den brittiska författarhimlen. Hennes debutbok slog säljrekord och förväntningarna på uppföljaren är skyhöga. Med tanke på Emmas bakgrund tar förläggaren för givet att även nästa bok ska utspela sig i Indien. Problemet är bara att hon känner sig lika brittisk som drottningen och inte ens är måttligt intresserad av landet där hon har sina rötter. Inspirationen uteblir, skrivlusten är närapå obefintlig och orden lossnar inte, hur mycket Emma än försöker. Hon har drabbats av skrivkramp medan hennes deadline obevekligt närmar sig. När Emma blir erbjuden tjänsten som husmor på en internatskola packar hon väskorna och lämnar London. Kanske vaknar kreativiteten till liv om hon byter miljö? Hon föreställer sig att arbetet kan skötas med vänsterhanden och att hon ska få mycket tid till sitt manus. Men livet som husmor är krävande och intensivt. Då hon möter eleven Mira inser Emma att det finns fler som har kommit på villovägar i livet. Kan de två kanske hjälpa varandra att hitta vägen framåt?

En sann historia

Jenny Lecoat växte upp på den lilla ön Jersey väster om den franska kusten.Under andra världskriget deporterades några av hennes släktingar till koncentrationsläger för att de var med i motståndrörelsen. I hennes debutroman "Ingen väg hem" berättar hon historien om Hedy Bercu, en österrikisk kvinna av judisk

härkomst som råkar befinna sig på Jersey. Det är sommaren 1940 och två år har gått sedan Hedy Bercu flydde sin hemstad Wien och nazisterna. Nu blickar hon upp mot himlen över den lilla brittiska ön Jersey där tyska flygplan dånar. Hon är övertygad om att en invasion är att vänta. När tyskarna slutligen går iland avstår de allierade styrkorna från en motattack, och öbor och ockupanter hittar ett sätt att leva sida vid sida. Utan möjlighet att fly gör Hedy vad hon kan för att dölja sin judiska bakgrund. Hon tar arbete som översättare åt tyskarna samtidigt som hon använder sin befattning till att motarbeta dem. I hopp om att komma över information börjar Hedy umgås med en ung tysk officer. Känslorna mellan dem djupnar och hon väntar in i det längsta med att berätta om sin bakgrund. När kriget intensifieras blir Jersey en livsfarlig plats för Hedy. Snart ligger hennes liv i händerna på mannen hon älskar - en man som också borde vara hennes fiende. Det är en oförglömlig historia om motståndskraft och djärvhet som påminner om att "vanliga människor" allt som oftast är de sanna hjältarna.Nu som då.

Inget för veklingar

Ulrika Norbergs debutroman "Tvekan är för veklingar" är en rapp berättelse som inleder en planerad serie om de omaka kvinnorna Lilian, Vera och Sally och deras äventyr i tidningsvärlden. Författaren har ett förflutet inom mediavärlden och har arbetat som chefredaktör för bland annat Elle och Femina.Att hon känner till redaktionsmiljön med alla intriger är alldeles tydligt.

En gång levde Lilian Oxenborn ett liv i sus och dus. Exotiska resor, överdådiga middagar och en garderob bestående av drömkreationer från de stora modehusen. Nu är Lilian sedan länge pensionerad och förutom besöken på gymmet och engagemanget i kvällskursen för nyanlända händer det inte så mycket.På mig verkar det som om Sveriges äldsta bloggare, Dagny Carlsson delvis stått modell för Lilian. Fast Lilian är mer mondän med en tjusig garderob hemma.. Men så stöter hon på chefredaktören Vera Claesson, de bor i samma hus, och plötsligt tar vardagen fart. Vera, som tampas med besparingar, rationaliseringar och odrägliga konsulter på tidningsredaktionen, vägrar bli överkörd och behöver all hjälp hon kan få. Hon finner i Lilian en osannolik vapendragare och snart har hon även den uppsagda vd-sekreteraren Sally på sin sida. Olikheter och generationsklyftor till trots enas den oväntade trion i kampen för tidningens framtid.Ska bli spännande att se hur kvinnornas tidningsmakeri utvecklas.

En rasande uppgörelse

Arkadij Babtjenko, född 1977 i Moskva, skickades till kriget i Tjetjenien som nittonårig värnpliktig. Hans bok om den tiden," Krigets färger" betraktas som en av de stora krigsskildringarna och är ett unikt vittnesmål inifrån den ryska armén. Babtjenko lever i exil sedan 2017, efter upprepade mordhot. Hans nya bok "Rysslands förlorade seger" är en fullständigt rasande och klarsynt uppgörelse med putinismen och hur

den har förstört hela landet. Alla de stora berättelserna om "det stora fosterländska kriget som det skryts om, " ni fattar väl att ni kan stoppa upp allt det där i röven nu? Ni lever i ett fascistiskt land, i Fjärde riket, som redan helt öppet bedriver en fascistisk politik med koncentrationsläger och tortyr i det egna landet och startar ett aggressivt, fascistiskt angreppskrig mot ett främmande territorium. Fattar ni inte vilka pundare ni är?" utropar Babtjenko. Han skriver om åren som lett fram till dagens situation men huvuddelen av texten handlar om tiden efter invasionen av Ukraina.Han skriver med eftertryck så det är omöjligt att missa hans poäng. Putin har inlett ett krig han inte kan vinna och försöker med alla medel att vända den utvrcklingen. Men Babtjenko tvivlar inte om vem som blir vinnare, det går inte att erövra ett land som är så fast beslutet att försvara sin frihet. Däremot tror han att Ryssland kommer till ett uppvaknande. "Undergången blir kort men total" som han skriver. Han skildrar också närgånget hur folket manipuleras med en ström av lögner varje dag."Zombietelevisionens galna lögnmaskineri arbetar med att driva hela folket till vansinne" skriver han och konstaterar att de fyra grundpelare som det putinistiska samhället vilar på är:fattigdom, krig, fängelse och dumburken.Med dessa verktyg har han lockat fram människornas sämsta och giftigaste sidor. Man kastas mellan förtvivlan och skratt, på grund av de vassa formuleringarna, inte minst när han beskriver hur fascistiska ideal bär upp putinismen. Fast man säger sig vilja rädda Ukraina från fascismen! Visst är detta en partsinlaga. Vem kan stå objektiv inför det som händer öppet inför våra ögon.Men författaren är full av trotsig livsvilja:"Jag ska överleva. Jag ska överleva alla satans krig" försäkrar han. Hoppas innerligen att han gör det.

Om att hitta och tappa minnen

"Kattjakten" av Jona Elings knutsson är en roman om åldrande, ensamhet och utanförskap. Det är författarens andra roman och hon skriver också låttexter och krönikor. Här skriver hon om arbete och kvinnoliv i skuggan av det

svenska folkhemmet - och om att skipa rättvisa med de medel som står till buds.Författaren skriver engagerat om ökade samhällsklyftor och utanförskap. Den politiska historien går som en röd tråd genom romanen, med nittonhundratalets stora samhällsomvandlingar som bakgrund till berättelsen. Huvudpersonen Eva Jansson är så gammal att hon tappat räkningen, och ingen räknar längre med henne. Som en vindpinad fjällbjörk vilse huvudstadens ädlare träd kämpar hon sig igenom de ensamma dagarna. I ett desperat försök att få mänsklig kontakt tar hon upp jakten på en bortsprungen katt.Men ingenting är längre som det brukade. Medan kattjakten tar allt vildare vägar börjar Eva glömma sådant hon borde komma ihåg. I stället tränger sig de minnen på som hon jämt gjort allt för att hålla ifrån sig. Det är fint beskrivet för minnen kommer ofta till oss som ett ord eller en bild, oavsett om man är gammal eller ung.

Tillbaka i Fjällbacka

Camilla Läckberg är tillbaka i Fjällbacka efter en paus på fem år. Jag trodde faktiskt att hon efter tio utgivna Fjällbacka-titlar hade lagt ner serien. Men så är det inte. Med "Gökungen" återknyter hon till den bohusländska idyllen som drar till sig så mycket kriminalitet.

Två fruktansvärda händelser, utan synbart samband, skakar Fjällbacka. En känd fotograf hittas brutalt mördad i en utställningslokal. Henning Bauer, påtänkt som nobelpristagare i litteratur, drabbas av ett våldsdåd på den lilla ö där han håller till för att skriva den tionde delen i sin romansvit. Patrik Hedström och kollegorna på Tanumshede polisstation kommer ingenvart med utredningen av fallen, samtidigt som Erica Falck gräver i ett tragiskt mord i 1980-talets Stockholm. Hon inser snart att det förflutnas trådar sträcker sig långt in i nutiden och att gamla synder lämnar långa skuggor. Jag ska villigt erkänna att det tog lite tid att koppla ihop bilden av vem som är vem i Fjällbackasviten. Fem år är lång tid för paus och jag tror nog att fler än jag får leta i minnet.Skildringen av de blodiga brotten ges utrymme, både de i nutid och i gången tid. Men Läckberg brukar juinte rygga för det råa. Lite extra bonus är det att kretsen kring Bauer hör till landets litterära elit med försänkningar och vänner i Svenska akademien. Naturligtvis har de också att göra med skandalerna på klubben Blanche och den tafsande verksamhetsledaren Ole. Det märks att föärfattaren haft roligt när hon skildrar de olika kulturvärldarna. För hjältinnan Erika är inte finkuturell eftersom hon skriver om "true crie" och har många läsare. Så jo, det var på det stora hela kul att återknyta kontakten med Fjällbacka.

Inte vad jag trodde

Det har sina sidor att satsa på okända debutanter. Det blir jag snart varse när jag börjar läsa Victoria Dowds "Den smarta kvinnans handbok i mord". Den marknadsförs som " lika spännande som smart och rolig perfekt läsning för alla som gillar allt ifrån Agatha Christie till Liane Moriarty". Det är nog att ta i. Visst, miljön är mysrysligt brittisk men sen tar det stopp. I sitt försök att beskriva personerna med

distans så far Fowd ut i långa, syrliga och elaka beskrivnngar. Finns inte en enda som verkar normal här. Och det som skulle bli en mysig helg på landet för Pandora Smarts bokklubb blir i stället något helt annat när en kvinna hittas död. Och kort därpå hittas ytterligare ett lik. Som om inte det vore nog drar ett oväder in och alla gäster blir insnöade i det ödsligt belägna huset där debokat sig för helgen. Är mördaren ute efter någon annat? Eller är det rent av så att den som dödat är någon bland dem? Nu måste de samarbeta för att ta reda på vem mördaren är och se till så att inte fler offer skördas. Vad kvinnorna i bokklubben skulle behöva är en handbok i mord ... "Den smarta kvinnans handbok i mord" är en ryslig historia inte minst när det gäller berättarstilen. Så gå inte på vad förlagsreklamen lovar.

Om exilens våndor

Isabel Allendes roman "Långt bortom havet" - som nu finns som pocket - börjar i Spanien mitt i inbördeskriget på 1930-talet. Poeten och senare Nobelpristagaren Pablo Neruda var chilensk konsul i Paris på 30-talet och fick efter

Francos seger i det spanska inbördeskriget i uppdrag att arrangera en flyktingtransport så att 2 200 spanska flyktingar kunde få en fristad i Chile 1939. "Mitt vackraste poem, som ingen kunde sudda ut förklarade Neruda senare i livet,." En av dessa tusentals spanska flyktingar som i Allendes roman stiger i land i Valparaiso är Roser, en gravid ung änka och pianist. Roser tvingas ingå ett konvenansäktenskap med sin avlidne makes bror för att kunna invandra till Chile. Hennes nye make, Victor Dalmau, är en ung medicinstuderande som varit fältläkare i det blodiga inbördeskriget och under den tiden utvecklat en speciell operationsmetod, som han så småningom ska bli berömd för. Detta omaka par inleder tillsammans med Victors föräldrar ett nytt liv i Chile med allt vad det innebär av flyktingens umbäranden och prövningar, ständigt i förhoppning om att kunna återvända till Spanien. Men drömmen om ett hem och ett hemland utvecklas till något annat än det de från början trott när deras barn föds och en ny generation i familjen Dalmau växer upp. Det var länge sedan jag läste nåt av Allende men den här romanen visar att hon har kvar lejonklon som berättare.

Sista delen om Värnamo

Ewa Klingberg har mutat in småländska småstäder som sitt litterära revir. Nu har hon kommittill den avslutande delen om Värnamo. I serien Värnamorden låter hon journalisten Niklas gå till botten med konstiga historier i stadens närhistoria. Till sin hjälp har han anteckningar som hans far, också han journalist, har lämnat efter sig. I "Offervilja" får journalisten Niklas allt fler frilansjobb från lokaltidningen i Värnamo, vissa mer spännande än

andra. Motvilligt bevakar han ett trädgårdsfynd i form av en nedgrävd pistol. Men när vapnet tycks höra ihop med det sista kalla fall som hans pappa lämnade efter sig - ett ouppklarat bankrån - blir han nyfiken. Han börjar nysta i fallet. År 1967 skedde ett våldsamt rån i stadens största bank och en kund blev skjuten till döds. Än idag vet ingen vem som avlossade det dödande skottet. I sina efterforskningar stöter Niklas på stadens livliga frikyrkoliv och han börjar misstänka att det innanför kyrkans väggar döljer sig en och annan hemlighet. Vem var den karismatiske pastorn som hade rykte om sig att charma stadens kvinnor? Och vad hade bankdirektörens hustru med pastorn att göra? Klingberg pendlar mellan nutid och 1960-tal och återger tidsandan på ett övertygande vis, det ser vi som var med då. Och det är ju aldrig fel att nysta i kalla fall, även om de hettar till ibland.

Osannolikt populär

"Färskt vatten till blommorna" av Valerie Perrin låg länge etta på franska och italienska bästsäljarlistor och utnämndes till italiens mest populära "lockdown-roman". "Färskt vatten till blommorna" är en innerlig roman om en kvinna som envisas att tro på lycka mot alla odds fast livet och männen behandlar henne omilt. Violette Toussaint är vaktmästare på en kyrkogård i en liten by i Bourgogne.

Tillfälliga besökare och lokala invånare samlas gärna i hennes kök för en kopp kaffe, en pratstund, en gråtstund eller ett förlösande skratt. Violette är en tystlåten kvinna som föredrar att lyssna på andra. Få vet egentligen varför hon lever så här, ensam, mellan sin vackra trädgård och den välskötta kyrkogården, bara att hon verkar vara tillfreds och sprider lugn och värme omkring sig. Sent en kväll får Violette ett ovanligt besök. En förbryllad man, polis till yrket, förklarar att hans nyligen avlidna mor har önskat att få bli begravd på just denna kyrkogård, långt borta från hemmet och bredvid en för honom helt främmande man. I takt med att Violette hjälper honom att reda ut mysteriet kring hans mor, fattar kommissarien tycke för Violette men börjar även att gräva i hennes förflutna. Det blir slutet på Violettes stillsamma tillvaro och hennes brokiga förflutna rörs upp. Det är välskrivet och överraskande, flera gånger tar romanen oväntade vändningar. Och så ska det ju vara.

Lågar rätt måttligt

Värme och ljus är förutsättningar för att klara vintrarna i Norden och på det viset ska man väl förstå Ulla-Lena Lundbergs nya roman, "Lyser och lågar". Romanen spänner över 70 år i Finlands historia, från Vasa brand vid 1800-talets mitt till tiden efter inbördeskriget.

I Lundbergs roman får vi följa tre kärlekspar ur tre generationer från analfabetism via fruntimmersskolor och universitet till barn som skolvägrar. I centrum står Finns folkhögskola, en historisk institution. Själva grundandet är en triumf, och här utspelar sig under åren livgivande samtal och diskussioner. Under förryskningsperioden är avvägningen mellan aktivism och laglydighet ett konfliktämne. Långa perioder måste Finlands öden stå tillbaka för det enskilda livet. På samma sätt är det den brinnande idealismen och hänförelsens eld som åstadkommer förändring i Finland under slutet av 1800-talet och de stora folkrörelsernas tid. Romanen påminner också om hur viktigt det är med bildning och utbildning, där har vi idag kommit långt bort från eldsjälarnas tid. Nu är det korvstoppning och poängsamlande som gäller om man vill bli något. En inte helt lyckad väg för pedagogiken. Författaren är, som så många andra författare, kanibalistisk till sin läggning. I tidigare romaner har hon sugit musten ur sin släkt på farssidan och livet på Kökar. Här är det släkten på moderns sida som används som stoff till romanen, även om en del förstås friserats till. Men det är en del som skaver i den här berättelsen. I sin strävan att skriva en dokumentärroman har Lundberg tagit in stora mängder av material som protokoll och mötesreferat, utskrivna i dialogform som i ett teaterstycke.Det här berättargreppet slår sönder berättandet, man får gå tillbaka för att se var man befinner sig i berättelsen. Och det är inte speciellt roligt att läsa dialog, replik för replik. Det gör att berättelsens låga fladdrar betänkligt och att det inte heller lyser om personskildringarna som det brukar göra hos Lundberg. Personerna blir endimensionella, som silhuetterna på omslaget. Och det är en förlust.

Mina kan man lita på

Denise Mina är en skotsk kriminalförfattare och ingen bygger upp spänning och en känsla av krypande obehag som hon. Idag är hon etablerad som ett av de största namnen i moderna kriminallitteraturen. "De mindre döda" är hennes nya, fristående kriminalroman efter förra årets hyllade "Verkliga brott".

Vi får träffa Margo Dunlop, som befinner sig vid ett vägskäl. Hennes adoptivmamma har precis dött och Margos sorg gör henne närmast paralyserad. Hon är dessutom nybliven singel, i hemlighet gravid och orolig över sin bästa väns destruktiva relation. I ett försök att rycka upp sig åker hon iväg för att försöka leta upp sin biologiska mamma. Men i stället hittar hon Nikki, sin mammas syster. Nikki är inte vad Margo förväntat sig. Hon har också ett upprörande besked: Margos mamma är död. Och än värre: hon hittades mördad för ett antal år sedan och mördaren är fortfarande på fri fot - och skickar hotfulla brev till Nikki. Margo är förfärad och kluven. Ska hon hålla sig borta - eller ska hon försöka skipa rättvisa? Men så får även Margo ett brev. Någon har väntat och betraktat. Någon som i Margo ser hennes mammas exakta spegelbild... Som vanligt har Mina skapat en beröättelse man inte kan eller vill lägga ifrån sig, hennes berättargrepp kan man lita på.

Mord i idyllen

Det är en ovanligt varm och solig midsommarafton på Norröra i Stockholms skärgård.Ön där Astrid Lindgrens Saltkråkan-berättelser filmades. Men nu har Magnus Abrahamsson, tidigare manusförfattare och producent för tv-serier, bestämt sig för att ön ska bli brottsplats i han tänkta serie Mord på Norröra.Första delen,

"Underström" kom ut lagom till sommaren. Det börjar med att öns traditionella firande avbryts när en kvinna hittats mördad på en ödslig strand. Polisinspektör Elsa Kahn, som är på semester och försöker vila ut efter en utmattningsdepression dras på gott och ont in i en komplicerad utredning där hennes sommargrannar på ön både misstänker och misstänks. För allt är inte frid och fröjd i sommaridyllen, det finns hemligheter som till varje pris måste bevaras. Bakom syrenhäckar och rödmålade skärgårdshemman döljer sig såväl avundsjuka och bitterhet som otrohet och kriminalitet. När ytterligare ett mord inträffar växer paniken, och Elsa måste tillsammans med den märkligt överengagerade åklagaren Matti Lark hitta gärningspersonen innan ön töms helt på folk - eller mördaren slår till igen.

Andra boken om Betty

Stockholm 1942 - 1944 är tidsramen för Katarina Widolms andra bok om hembiträdet Betty. I "Värma händer" är den unga Betty från Hudiksvall är numera gift med sonen i doktorsfamiljen Molander där hon tidigare arbetade som hembiträde. Det är beredskapstider och ransonering men Betty tycks ha allt hon kan önska sig: en rar dotter, ett vackert hem i en av Stockholms nya villaförorter, tjusiga kläder och ett givande arbete på Småtrycksförlaget.

Men hon är inte lycklig. Äktenskapet med Carl-Axel knakar i fogarna och hon oroas över makens oförmåga att handskas med pengar och alkohol. Och hon grubblar också över vad som egentligen hände med dotterns verklige far, den judiska universitetslektorn Martin Fischer, som är spårlöst försvunnen. En dag är Carl-Axel också borta och Betty måste reda ut hans trassliga affärer. Oron är stor över att hon och dottern Martina ska ställas på bar backe. Att kombinera modersrollen med yrkesarbete är inte heller lätt, särskilt som Betty har svårt att förlika sig med tanken på att själv ha ett hembiträde i hushållet. Hennes vän Olof Morin hjälper henne att ta reda på att Martin lever - och bor i Gävle. Bara några timmars tågresa från Stockholm. Hennes ilska över hans svek är fortfarande stark, men ännu starkare är hennes önskan att återse honom.Men återseendet blir inte som hon föreställt sig. I den uppföljaren till den kritikerrosade "Räkna hjärtslag" får man återigen möta den levnadsglada Viola, doktorsparet Molander, den rekorderlige Birger och journalisten Olof Morin. Katarina Widholm skildrar livet i 1940-talets Stockholm på ett övertygande vis och med ett berättardriv som gör det svårt att lägga boken ifrån sig

Inte en memoar men...

Carina Rydberg debuterade år 1987 och slog igenom stort med den självutlämnande och provocerande romanen "Den högsta kasten", 1997, där hon skildrade Stockholms nattliv och diverse kända personer. Boken var en bomb då, idag är det många som skriver så och ingen bryr sig.

Nu återkommer Rydberg till den självbiografiska formen med "Vitt slödder", som på ett brutalt ärligt sätt skildrar en barndom och en uppväxt, men också händelser från senare år. Det är bok om familj och klass, om rasism. Boken är kort, drygt 140 sidor, och hoppar i tid. Rydberg har lätt för svenska i skolan och letar sig fram till språket. Utvikningarna i berättelsen är många och till synes slumpmässiga.Men författaren verkar inte bry sig, det blev som det blev.Boken är kort, drygt 140 sidor, och hoppar i tid. Rydberg har lätt för svenska i skolan och letar sig fram till språket. Utvikningarna i berättelsen är många och till synes slumpmässiga. När hon blir vuxen stagar berättelsen upp sig. Där kan hon ägna sig åt klass och kön på det sätt som är hennes hemmaplan – rått och brutalt. Pappans självmord och mammans tilltagande psykiska sjukdom beskrivs lika sakligt som allt annat. Likaså hennes väg in i Prozac, depressioner och vin. Hon hävdar att ”inte sedan 1995 har jag skrivit en bok i nyktert tillstånd.” Säga vad man vill men Ryber har inget självmedlidande. Men ibland önsklar jag att hon kunde se på sig själv med lite mer värme. Svårt att veta vad hon vill med verket. Memoar är det inte, kanske en skärva ur ett trasigt liv som visas upp.