Aviga och räta

I tonåren bestämde sig Karin Erlandsson för att förverkliga en dröm och sticka en tröja. Hemma fanns en massa restgarn och av det stickade hon i smyg en vacker randig tröja - utan hjälp av vare sig mönster eller modell. Tröjan beundrades och den användes länge,den var så stor så att bästisen också fick plats i den.

Känslan av tillfredsställelse och glädje var stor över att på egen hand ha lät sig stickandets mysterium byggt på aviga och räta maskor. Ett djupt och livslångt kärleksförhållande hade inletts. Under årens lopp har Karin stickat oräkneliga tröjor, mössor, sockor och vantar till sina kära och till sig själv. De flesta som stickar ingår i en lång, ofta osynlig, tradition av stickande kvinnor. Medan vi sitter med vårt handarbete kan tankarna löpa fritt och ingen skulle väl någonsin komma på tanken att en stickande kvinna kan vara farlig? För Karin Erlandsson är stickandet också ett komplement till skrivandet.I sin insiktsfulla "Det blå garnet - en bok om att sticka" lyfter Erlandsson fram stickandets historia och begrundar vad stickande och handarbete betyder för oss och vad det berättar om tiden. Lite förvånande är det att Erlandsson avslöjar att hon aldrig stickar provlapp för att beräkna storlek. Det gör att hon får repa upp gång på gång och det skulle inte jag ha tålamod med. Så är det med i alla blå nyanser som hon köpte på sin födelsedag, ännu har hon inte bestämt vad det ska bli.Stickar och repar upp, det skulle inte jag ha tålamod med. Men en sak känns torftig: det finns inga illustrationer i boken, bara text och det är synd. För alla läsare vet inte hur de olika teknikerna ser ut och då skulle illustrationer stöda texten. Det borde förlaget ha tänkt på. Det är samma sak fast tvärtom som med boken "People Knitting" som jag impulsköpte, den visar bilder av stickare från hundra år. Underbara foton - men ingen text just. Man känner sig lite lurad, varför inte visa både ock?