Höstens bästa roman

"Snart har sommarn blommat ut" av hangöfödda Karin Collins handlar om livet i Hangö före och under vinterkriget och täcker tiden från maj 1939 till mars 1940.Collins har gjort grundlig research för romanen men den tyngs inte av det, det hjälper till att göra konturerna tydligare från den här tiden som är både nära och avlägsen. Min syster föddes hösten -39 och mamma var bara 26 år då. Sånt kan man tänka på. Romanen börjar i Hangö där Disa, föreståndarinna på pensionat Bellevue och förbereder sig inför sommarens

badgäster. Gourmetmåltider, strandliv och konserter står på programmet. Allt ska vara tipptopp och gästernas minsta lilla vink måste lydas.Nere i Kapellhamnen rensar Hjalmar sina nät och hans barnbarn Nisse leker på bryggan. Plötsligt försvinner pojken under ytan och de stunder som följer river upp gamla sår och minnen som Hjalmar försökt glömma. Skolflickan Aino längtar bort från sitt fattiga hem och sin hostande pappa. Hon är förälskad och vill inte tänka på de skrikiga tidningsrubrikerna, utan intalar sig att allt skrämmande som händer ute i världen inte har något med Hangö och henne att göra.Den sista november är Aino som vanligt i skolan när rektorn, blek och sammanbiten, uppmanar eleverna att ta sig hem så fort som möjligt för nu är det allvar. Samma dag faller de första ryska bomberna och senast nu måste Hangöborna välja mellan att lämna sin stad eller stanna kvar och invänta en mycket osäker framtid. Det är ingen krigsskildring i bemärkelse fältslag, de nämns i förbigående. Men det är en ypperlig skildring av hur krig påverkar vardagen, en sak vi har anledning att reflektera över nu när granaterna regnaröver Ukraina. Samma angripare, samma övermodiga beteende - vi tar vad vi vill ha. Under de månader vinterkriget pågår förändras människor, hus och hela kvarter bränns ner, människor är på flykt och inget blir sig likt. Man kan inte tro att det är samma stad som Georg Malmstenskrev Hangövalsen om, en rad ur den har gett romanen titeln. Jag blev glad när jag på förlagets hemsida läste att författaren tänkt sig att detta är början på en trilogi, det ser jag fram emot. Jag utnämner utan tvekan detta till höstens bästa roman. Den engagerar, upprör och förtjuser. Allt på samma gång.