Om två kära ovänner

Alldeles av en slump fick jag ögonen på Knut Ståhlbergs bok "Två kära ovänner - Churchill och De Gaulle". En bok som kom ut 2011 men den har inte åldrats alls. Ämnet, två stora och olika mäns insats i historien tål att läsas igen. Och det finns så många uppfattningar om vad de här två egentligen gjorde under kriget så jag tycker att den mer än väl fyller sin plats.

Knut Ståhlberg, journalist och i decennier bosatt i Frankrike men numer avliden, har skrivit ett antal böcker till om franska ämnen, bland annat en biografi över Charles de Gaulle.Här får man äntligen veta hur de olika turerna i kriget gick till skillnad från de kolorerade historiemagasin som bara plockar ut sensationsbitarna. De två var båda envisa och egensinniga, hade temperament så att det kokade över hela tiden. Vänner blev de 1940 när en utfattig De Gaulle dök upp i London och förklarade för Churchill att han trodde på att slå Tyskland, det gjorde Churchill också fast han nog tvivlade. Under de två följande åren fördjupades deras vänskap och de vågade lita på varandra. Men allt förändrades när USA kom med i kriget, då var plötsligt president Roosevelt den viktigaste personen och de Gaulle blev undanskuffad. Till saken hör att presidenten aldrig kunde tåla de Gaulle och ständigt talade illa om honom. I breven mellan honom och Churchill låter de ibland som två sladdertackor som försöker överbjuda varandra med snaskiga detaljer. Intressant är också att USA hade långt gångna planer på att ockupera Frankrike och ställa landet under amerikanskt förmyndarskap, man hade till och med tryckt upp en egen valuta för "kolonin"....Man kan förstå att de Gaulle inte var förtjust. I alla fall lyckades han, med hjälp av motståndsrörelsen, bli en del av den armé som befriade Frankrike och med general Eisenhower hade han ett gott samarbete. Det är en högst nyttig läsning att ta del av de planer som bara var en hårsmån från att bli förverkligade.Välskrivet och initierat!