Vackert och sorgligt

"Då kom han ut. Han gjorde det med en självklarhet som var lätt att begripa; den här världen var ju

hans. Han kom fram ur skogen lite längre bort än där skidspåret gick. Han ställde sig i myrkanten mellan en enbuske och en förkrympt tall. Han såg uppmärksamt ut över myrens lilla snövidd, vände på huvudet så att jag såg profilen med den ädla nosen, den branta pannan och öronen som stod opp." Så inleder Kerstin Ekman "Löpa varg", en berättelse om människor och djur och om hur vi förhåller oss tilldet vi har gemensamt - naturen som livsutrymme. Det är för övrigt ett ämne som Ekman återvänder till gång på gång, både i romaner och faktaböcker. Hon har ju själv tyckt om att röra sig i naturen, vara nära det vilda. Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, är den som berättar i Ekmans täta historia om en mans förändrade relation till jakten och skogen, till minnena och det egna åldrandetHan reflekterar över den vackra vargen som han i tanken kallar Högben och inser att han har lika stor rätt till skogen som människorna. Det är tankar som inte går hem hos medlemmar i jaktlaget som alla är rovdjurshatar i olika hög grad. Och naturligtvis har vargen inte en chans. Det är stilistiskt vackert beskrivet men känslan av sorg och förtvivlan vibrerar som en mörk underton genom berättelsen. En bok som alla, även jägare, borde läsa och fundera över.