Är det här en roman?

Jag sitter fundersam med Karin Erlandssons nya bok, "Hem". Hon kallar det en roman men jag är tveksam. Jag läser den som elva berättelser från skilda tider och de har alla kvinnor i centrum. Tiden spänner från Saltviks järnålder till nutidens sjöfart på färjor och långfart. Berättelserna spretar och drar åt olika håll när de beskriver förhållandet mellan de som ger sig av och de som blir kvar. Så sett är boktiteln ganska flat när den bara heter Hem. Här beskrivs ju så mycket annat. Havet omsluter de hem som är åländska och sedan urminnes tider har man begett sig ut på det för

att få sitt levebröd och för att komma bort från öhemmet.Hem kallas för en kollektivroman där många olika människors livsberättelser avlöser varandra och där berättelserna blir ett oratorium med många röster om hur det är och har varit på Åland, det är förhållanden som skildrats på många olika sätt både litterärt och dokumentärt. Så sett kan man säga att temat är väl genomtröskat. Alltid är det någon som måste ut på havet och alltid någon annan som stannar kvar och är tvungna att förhålla sig till frånvaron.Oavsett tid har ålänningarna samma känslor för de är i grunden uiversella. I alla tider är hemmet och människorna själva grunden för sjöfarten och det skildrar Erlandsson med stor tydlighet. Bäst lyckas hon, enligt min åsikt, med berättelsen om Ragnhild och byggandet av Jomala kyrka där det mytiska får ta en självklar plats. Berättelsen om flickan Flör i Finström, som saknar sin pappa som är borta på krigstida hav, rör också vid djupa känslor. Så visst läggs ännu en röst till berättelserna om åländska kvinnor. Men roman? Jag är inte övertygad...