Längtan till odling

Författaren Jamaica Kincaids första trädgård bestod av en liten plätt i gräsmattan

framför familjens hus i Vermont. Hon hade fått ett par fröpåsar och några trädgårdsredskap i morsdagspresent, av en familj som inte kunde ana att de satt igång ett intresse som snart skulle överskugga allt annat. På platsen där hon föddes, den karibiska ön Antigua, anlade man inte trädgårdar för njutningens skull. Där var växtligheten antingen vild eller förknippad med arbete, en påminnelse om slaveriet. Men så har Kincaid inte heller anlagt sina trädgårdar som andra. För henne är trädgården tätt förknippad med historien och hennes sätt att se på världen: hon intresserar sig för växternas ursprung och ser likheter mellan hur människor och växter flyttats från platser där de hör hemma och fått nya namn. Att namnge är att äga, menar Kincaid, och ger oss ett bland annat ett nytt perspektiv på Carl von Linnés gärning. Jamaica Kincaids "Min trädgård" är till lika delar essä, memoar och en entusiastisk odlares anteckningar. Precis vad man behöver läsa nu när de ljusnande dagarna ger hopp om vår och liv. Med ett vindlande vackert språk, som känns igen från hennes romaner, berättar hon om sina passioner och sina misslyckanden. Hon läser frökataloger och biografier över trädgårdsmästare, hon besöker Monets trädgård och Chelsea Flower Show, och hon åker till Kina för att samla fröer och hon sätter själva idén om trädgården i ett större perspektiv. »En trädgård, oavsett hur bra den är, får aldrig vara helt tillfredsställande. Världen som vi känner den började trots allt i en mycket bra trädgård, den fullständigt tillfredsställande trädgården Paradiset, men efter ett tag ville ägaren och de som bodde där ha mer« konstaterar hon.