En megaloman kungsörn luftspanar på den femåriga flickan
Aase Berg från uppväxten till vuxenlivet. Genom moderskapets och livserfarenheternas uppgång och fall skärskådar den med rovdjursblick kvinnorollen och motståndet.
”En uppblåst liten fittas memoarer” är en roman (citatet i titeln kommer från en akademiledamot )om möten med världsberömda gubbar, om våldtäkt och krigstrauman, om kvinnlig sorg och frihet och om konsten att flyga rakt in i solen och förvandlas.
Självkänslan är så monstruös att den inte går att kombinera med rollen som kvinna i patriarkatet,det är Bergs huvudämne här. Författarjaget ”skiter i vad andra tycker”, hon vet exakt vad hon gör och detta framställs som politiskt sprängstoff.
Men hos Berg blir självkänslan till en ursäkt att isolera sig,till brist på förståelse och identifikation.Det här är en utveckling av mottot för hennes förra bok ”Haggan”: ”Jag, kvinna, kommer hädanefter skita i att uppföra mig. Jag är inte behaglig.”
Om Berg skulle strunta i sina glorifierade självbilder och istället skulle försöka fånga läsarnas uppmärksamhet skulle hon kunna skriva något betydligt mycket mer berörande. Kanske är det inte alls försvagande att bry sig om vad andra tycker.
Berättarjaget tar ömsom form som en allvetande örn men genom att hela tiden skryta om sin fantastiska självkännedom blir texten till en malande svada som tröttar ut läsaren. Jaget pendlar mellan påståenden om sig själv, sin familj, sina husdjur och sina barn för att oväntat gå över i utvikningar om patriarkatet, borgerligheten och livet i allmänhet.
Memoarer och utvecklingsromaner är patriarkala former, förklarar hon. I stället ger hon oss en röra av nappt sammanhållna anteckningar och vad som ibland känns som en slapp essä. Att kalla hopknycklade papperslappar för ”verktyg” betyder faktiskt inte att de är det. Bättre än så här kan Berg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar