Min blogglista

tisdag 21 maj 2019

Vakta kulturarvet

Jag har alltid gillat Maja Hagermans sätt att berätta, det eftertänksamma och inkluderande. Att läsa henne är som att samtala med en vän, allt från "Spåren efter kungens män" till nyutkomna "Trådarna i väven",
som handlar om kulturarv, ett ibland luddigt begrepp.
   Man kan tänka på det  som ett slags mentalt universum. Ett inre landskap av berättande som ständigt förändras, från mormors läsning i folkskolans läsebok till digitalt berättande idag. Det kan tillämpas om det är svenskt, åländskt eller finskt kulturarv vi talar om.
   Hagerman har runt om i landet mött människor som berättar om sina hemtrakter. Vid kulturföreningar, bygdegårdar, bibliotek och museer har de visat mig minnen de vårdar och historier de håller vid liv. Hon har sett gåtfulla kvarnstenar i skogen i Malung i Dalarna, hur man tolkar mångtydiga hällristningar på klippor i Bohuslän eller tillverkat mekaniska räknemaskiner i Facit-fabriken i Åtvidaberg. Hon har häpnat över björnen inne på biblioteket i Dorotea i Västerbotten och hur man byker tvätt i en isvak i februari på Tvätterimuseet i Huddinge.
   Efter att ha sett allt detta har hon börjat tänka på Sverige som en väv som kommer rullande fram ur det förflutna och fortsätter mot framtiden. Till stor del handlar den om vår förmåga att föreställa oss samhället som något med gemensam riktning och idé. En samhällsväv vi fått i arv och som vi snart ska lämna vidare.Men det gäller att vara på sin vakt.
   Det pågår en dragkamp om som vad som bör räknas som kulturarv. "Min önskan är att berättandet ska fortsätta utvecklas i frihet. Och att kulturarvet ska få vara just så komplext och mångbottnat som det faktiskt är" skriver hon. Och det kan man instämma i.

måndag 20 maj 2019

Om en överlevande

Att vara en Förintelseöverlevande kallar farmor inte för en välsignelse, utan ett straff. Att tvingas leva med skulden över att hon lever, inte de.
    Helena Trus är barnbarn till en överlevare och det är inte alltid lätt. "Ett kilo socker - farmor glömmer aldrig priset på sitt liv" handlar om ett av de sista vittnena till Förintelsen som fortfarande är kvar i livet. Men vad händer när ingen av dem längre finns? När glömska och ifrågasättande suddar ut spår av omänskligt lidande.
    Vi sitter som vanligt i köket, platsen där hon till slut började berätta, skriver Trus. Om då, hur hon överlevde. Om nu, om mardrömmarna som aldrig försvinner. Minnen från kriget som rullar på näthinnan som en film hon aldrig kan pausa.
    Det är på natten hon ser konturerna av deras ansikten tydligt, som hon kan höra sin lillasysters röst. Ibland lever de igen, ibland är hon tillbaka i det polska ghettot där mamma och pappa motar ut sin tonårsdotter. Tvingar henne att återigen fly till skogen, mot fienden som satt ett pris på hennes liv, bara för att hon är judinna.
    Det är då det händer. Farmor pekar på Davidsstjärnan som hänger runt min hals och fortsätter:
"Ta av dig den där. Det som händer där ute påminner om 30-talet i Polen. Du kan råka illa ut."
   Kan det faktiskt vara så att antisemitismen frodas där ute?



söndag 19 maj 2019

Med stänk av King

Rysare "Staden" av Camilla Sten är ingen läsning vid läggdags. Det är en väl uppbyggd skräckhistoria som för tankarna till skräckmästaren Stephen King.
   Det har gått sextio år sedan hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn försvann. 900 människor spårlöst borta och ingen vet hur det gick till. Var det en olycka, ett massjälvmord eller spelade stadens fanatiska väckelserörelse en roll i försvinnandet?
    Alice är en ung dokumentärfilmare som vuxit upp med sin mormors berättelser om Silvertjärn. Nu vill hon en gång för alla ta reda på sanningen. Hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i den isolerade och övergivna staden och samla in material till filmen.
    Men så fort de anländer börjar de höra underliga ljud och se oförklarliga saker. Snart måste de fråga sig om det förflutna verkligen är förflutet, eller om staden kommer att sluka dem också...
   Detta är en klaustrofobisk nagelbitare om en ondska som inte borde finnas och en gåta som kanske aldrig borde lösas. med suggestiv miljöskildring, förfallna hus i norrländsk skog, och en tilltalande kuslig gåta som undersöks. Medges ska att jag tyckte den var otäck men så är jag ju lättskrämd också.

fredag 17 maj 2019

En stark spionroman

    "Mannen från Albanien" av Magnus Montelius fick ett mycket positivt mottagande när den kom ut. Den är så bra att man nästan inte tror det är en debutroman. Det handlar om Sverige under 1960 och 70-tal, om ideologier och svek.
   Det är hösten 1990 när romanen börjar och järnridån har nästan helt rämnat. I Stockholm faller en man ned från Erstaterrassen och omkommer. Han har ett albanskt pass på sig men hans existens förnekas av de albanska myndighetrna.
   Tre personer dyker upp på olycksplatsen. Den ene för att göra en rutinundersökning och den andre på jakt efter en story. Den tredje söker en plats att sova undan regnet. De ska alla upptäcka var och en på sitt sätt att sanningen om mannen från Albanien är mer komplicerad än den först verkar. Bakom ligger en historia om en sammansvetsad grupp människor som begravde sitt förflutna men behöll sina lojaliteter. Ett förräderi som en av dem lyckas dölja, men som långsamt och obevekligt avtäcks när mannen från Albanien dyker upp i Stockholm.
   "Mannen från Albanien" är en roman om händelser under det kalla kriget och om politiska strömningar. Om dem som trodde på en ny världsordning och om männen som övervakade dem. Och om dem som bytte sida allteftersom vindarna vände.
   Gillar man den här så finns det en ny roman att glädja sig åt, "Åtta månader" som är nyutkommen.

torsdag 16 maj 2019

Livet ska levas nu

Anna Fredriksson är en fena på relationsromaner och har vunnit många läsares hjärtan. I "Tisdagsklubben", som finns i pocket, skriver hon en berättelse om att befinna sig i övre medelåldern, när man hamnat i invanda relationer som inte så lätt låter sig förändras eller brytas upp.
    Men det är samtidigt en roman om svåra livsval och om att bli galet härligt förälskad – oavsett hur gammal man är. Karin tänker inte efter så noga när hon anmäler sig till kvällskursen i asiatisk matlagning varannan tisdag. Hon vet bara att hon behöver bryta den oro och ensamhet som uppstått efter maken Stens stroke. Även om han verkar ha klarat sig utan några fysiska skador är allt förändrat. Han har blivit sluten, vresig och likgiltig inför framtiden.
     Matlagningskursen leds av Henrik, en passionerad och framgångsrik kock, och blir ett andningshål för Karin. På kursen lär hon känna den levnadsglada Monika och de två börjar kalla sig Tisdagsklubben. Karin inser mer och mer att hennes liv inte alls har passerat något bäst före-datum. Monika får saker att hända och förmedlar nya sätt att se på världen och tillvaron.
     Ingenting är som förut i Karins liv och hon börjar ifrågasätta det hon tidigare trott var sant. Ska hon våga bejaka sina innersta önskningar och sätta sin trygga tillvaro på spe eller ska hon acceptera att alla drömmar inte slår in, särskilt inte efter sextio? Frågor av det här slaget är vanligare än man tror och beskrivs här trovärdigt.

onsdag 15 maj 2019

En flanörs anteckningar

   Författaren och kritikern Michel Ekman anknyter till den gamla finlandssvenska flanörtraditionen i "Jag tänker på nötskrikor - anteckningar"som är ett urval dagboksanteckningar från åren 2013 - 18. 
    Tema är livet i Helsingfors, människors egenheter, omgivningarnas förändringar, tidens gång. Han och frun har flyttat till det mer lantliga Drumsö och vandringarna i den nya omgivningen ger många positiva upplevelser. Eftersom författaren också är en ivrig fågelskådare så noterar han noga vilka arter han sett och om omständigheterna var speciella. Sjöfåglar som dyger upp i den råa vårdimman är ett säkert tecken på årstidsväxlingen.
   Ibland företas utflykter till föga spektakulära mål som ändå bjuder på trevliga överraskningar: Nybondas ängar, Lidls butik i Kampen eller kaféet Saray Baklava i Östra centrum.
   En del av texterna handlar om lästa böcker eller sedda filmer och tanken försöker reda ut hur de förhåller sig till tillvaron och, om det är en omläsning, hur författaren och världen förändrats.
    Boken är ett försök att finna fotfäste i en förvirrande värld. Formatet är hanterligt och sympatiskt och man kan önska sig att fler försökte sig på nedbantad form av prosa. Allt blir inte bättre av en flödande ordmassa.



tisdag 14 maj 2019

Myrdal skonar ingen

2019 fyller Jan Myrdal 92. "Om jag inte dött eller blivit dement dessförinnan arbetar jag då fortfarande vid tangentbordet som skriftställare. Men har vid det laget rimligtvis inte mycket tid kvar. I sjuttiofem år, ända sedan jag som sjuttonåring började på Värmlands Folkblad har jag vid tangentbordet verkat publikt, först som journalist under volontärtiden, sedan som skriftställare. Efter mer än sju decennier alltså tid för en summering. Ja, även just det som varit och det som ännu är kontroversiellt." Se där en deklaration som inte väjer.
  I "Ett andra anstånd" söker han att i ord och skära upp jaget ändaså långt det bara går. Ingen skonas och inget förskönas. Det handlar om rannsakanden efter det att Myrdal inte avled i blodförgiftning på Karlskoga lasarett  2015. Orden har nedtecknats allteftersom från augusti 2015 till juni 2018.
   Rannsakanden kallar han det alltså. Inte biografi och än mindre en redovisning av vad han skrivit och publicerat dessa senaste sjuttiofyra år. Om det finns skrivet i bibliografier och uppslagsverk.
    Rimligen är det Myrdals sista stora uppgörelse med sig själv. Särskilt  viktig för fiender och motståndare som aldrig förstått sig på honom. En del är onödigt elakt kan jag tycka men han vill väl bli av med allt sparat gift på det här viset. Och man behöver inte gilla författaren för att fascineras av detta offentliga avklädande.