Kriser och persikor

Joanne Harris roman "Choklad" blev enmegasuccé och filmatiserade av Lasse Hallström. Nu återvänder Vianne Rocher från den romanen till den lilla sydfranska byn Lansquenet. 
  I romanen "I persikoträdets skugga"

har det gått fyra år sedan Vianne och Roux återförenades i Paris. De lever tillsammans med barnen på hans husbåt som numera också hyser ett chocolaterie. Men en dag får Vianne ett brev från Lans­quenet, med bud om ett dödsfall och en gåva som gör att den lilla familjen återigen bryter upp och flyttar tillbaka till byn där allting började.
   Men ingenting är längre sig likt i den lilla byn, även om allting finns kvar. I kvarteren som kallas för Les Marauds har en koloni med invandrade marockaner slagit sig ned och plötsligt är luften i Lansquenet fylld av orientaliska dofter. Den unga muslimska kvinnan Inès Bencharki ber inte om ursäkt för sitt ursprung och konfronterar byprästen Francis Reynaud i samband med ett moskébygge.  
  Han vänder sig i sin nöd till Vianne, som en gång hans svurna fiende, för att försöka överbrygga klyftorna mellan kristna och muslimer. Är Vianne den som kan rädda freden och samförståndet i Lansquenet?
   Harris skriver underhållande men håller fingret på tidens puls. Idag ser många europeiska länder hur gamla mönster bryts och nya tvingar sig på. Hur man förhåller sig till den nya folkvandringstiden kan vara en av de viktigaste framtidsfrågorna.

Om en my(s)tisk generation

  

Varför sätter en etablerad stjärnadvokat som Claes Borgström sin karriär på spel när han kräver att det svenska fotbollslandslaget ska hoppa av VM, för de prostituerade tjejernas skull? Varför väljer en  skicklig dramatiker som Suzanne Osten att göra barnteater istället för karriär? Och varför väljer intelligenta vinnartyper som Jan Guillou och Pierre Schori dumdristigt idealistiska projekt, som att försöka få Olof Palme att be om ursäkt för IB-affären eller att kräva USA på bevis för Saddams massförstörelsevapen?
  För Guillou kostade det ett år i fängelse, för Schori en tjänst som FN-ambassadör i Kosovo.
  Och svaret på frågorna ovan är att de alla hörde till generation 1968. En generation som blev vuxen i samband med vänstervindarna -68. 
    Och trots att de nu är vithåriga så har de inte tappat den ideologiska gnistan från -68. 
Tv-journalisten Micke Leijnegard beskriver i sin intervjubok "68:orn - var blev ni av ljuva drömmar"  en tid som känns avlägsen och därför är utsatt för mytbildning.
    Leijnegard har träffat dem, och många flera ur samma generation, för att försöka förstå tiden och människorna. Det är intressant och bitvis avslöjande läsning. För nog fanns det en hel del luft i deras ideologier...

Tunn bok med tyngd

  Det är någonting speciellt med Elisabeth Rynells berättarton.
  Det vet alla vi som läst romanerna "Hohaj" och "Till Mervas". Inte ett ord är överflödigt, det måste vara som det är.
   Därför tycker jag att det är intressant när hon skriver om sitt skrivande och om svårigheterna med att skriva- och det gör hon i nyutkomna "Skrivandets sinne". Hon påpekar, vilket man naturligtvis vet, att när det gäller skrivandet kan man bara beskriva det som de egna ögonen ser. En rödhake utanför fönsterrutan är en fågel som bara ses av människan innanför. Det är den rödhaken som beskrivs. inte en generell rödhake.Bara genom att skriva subjektivt kan texten beröra läsaren.
  Hon skriver också om staden och landet och vantrivseln i kulturen, om skogen, djuren och vad det är att vara människa. Hon berättar också om betydelsefulla möten, särskilt med den nära vännen och författarkollegan Sara Lidman, och om om en viktig text av Harry Martinson, där hon känner igen sig i hans rasande fråga om människans tillåtelse att få finnas i det moderna samhällsbygget.
   Det här är en tunn bok men innehållet har tyngd. Läs den njutningsfullt!

Om ett poetiskt liv

 Under närmare ett halvt sekel har Gunnar Harding som författare, översättare och kritiker befunnit sig i centrum av det svenska kulturlivet. Avspänt och med en stor portion självironi berättar han här i "Mitt poetiska liv"om uppväxten i läkarvillan i Bromma utanför Stockholm, om de poetiska miljöerna i 60-talets swinging London och hippieerans USA och det svenska 70-talets  poesimanifestationer.
    Harding porträtterar också vänner bland  bildkonstnärer och skildrar turnéer med glada jazzbohemer, teaterexperiment med Peter Stormare liksom arbetet med den nya bibelöversättningen. Hans berättelse innehåller vänliga humor, som i anekdoterna stundtals slår över i ren uppsluppenhet,  och det gör hans memoarer till underhållande läsning. 
  " Varför skrev jag då den här boken? Hur jag än försöker kringgå frågan, så mynnar motiveringen trots allt ut i fåfänga och en gammal mans behov att tala om var han kom ifrån och den epok han levat i. "Så skriver harding i förordet.
  Och låt oss inte glömma att han är en verklig kännare av brittisk litteratur. I "En katedral av glas" berättar han om trion Keats, Shelly och Byron på ett lysande sätt. 
 

Resan mot slut - och början

 
   "Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare."
   Det är Kristian Gidlund, 29 år gammal, som berättar om sin sjukdom i "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början". En magcancer av det aggressiva slaget. I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern.
    Han började skriva en blogg, "I kroppen min". Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig.  Texterna i Kristians blogg berättar om sjukdomen och om alla de tankar som rörs upp  har nu också blivit bok.
  Det är starkt berörande text och mycket välformulerat. Ingen snyftiskänsla men ett rakt möte med det oundvikliga där Kristian Gidlund inte viker undan. Han vet att slutet är oundvikligt, för honom liksom för oss alla.
  Den här boken har fått stor, och välförtjänt uppmärksamhet.


 

Homans fyrtioetta

Johan Kristian Homan, den stillsamme antikhandlaren från Gamla stan är still going strong. I Jan Mårtenssons 41:a Homanbok, "Den grekiska hjälmen", fortsätter antikviteter att ställa till med besvär.
   Homan är på en god väns bröllop i Shakespeares födelsestad Stratford-upon-Avon, där han träffar en förmögen svensk musikproducent som  bor i Schweiz. Han är också samlare på exklusiv nivå och inriktar sig på antikviteter från Grekland och Rom. Nu finns en magnifik bronshjälm från 500-talet f.Kr. till salu på en utställning i Miami Beach. Den kunde ha burits av en grekisk krigare vid slaget vid Marathon och är ett unikt föremål av museiklass. Samlaren ber Homan köpa in hjälmen för hans räkning, priset är inte några problem.
  Homan tar uppdraget, reser till Miami och imponeras av den storslagna art déco-arkitekturen i Miami Beach. Han köper hjälmen, men det förändrar hela hans tillvaro och visar sig få dramatiska konsekvenser, inte bara för honom själv. Handlingen går från antikens Grekland via England och Florida till en idyllisk herrgård där Homan fångar gammelgäddan.. 
  Precis som vanligt blandar Mårtensson en drink av kända ingredienser. Läsaren vt precis vad som väntar men läser ändå med förtjusning. För med Homan är det så att antingen gillar man honom oreserverat eller så avskyr man honom.

En av favoriterna

Ett bytt nummer av Språktidningen - tidningen som är i en ordklass för sig - har kommit och den är som vanligt späckad med läsning.
  En intressant artikel över varför svordomar sitter så bra i hjärnan, även efter en stroke, en annan handlar om varför det är berikande att vara tvåspråkig i vardagen. Och så har man intervjuat klassiska översättaren Jan Stolpe och gjort en djupdykning i varför språkfel retar upp folk alldeles abnormt.
 Som matte blev jag intresserad av en liten artikel om att vi är dåliga på att uppfatta nyanser i hundars språk. Ett skall är inte alltid samma sak, för att inte tala om morrningar.
   Just det här numret är speciellt. Man har tillfälligt slagit ihop Språktidningen med systertidningen Modern Psykologi och gjort ett temanummer om tanke och språk.