Lena Andersson (f 1970) är skribent och debattör.Nyutkomna "Dottern en berättelse om folkhemmets upplösning" är hennes åttonde roman och en fortsättning på "Sveas son en berättelse om folkhemmet", som kom för ett par år sen.
"Dottern" är en uppföljare till Sveas son. Nu möter vi folkhemmets barnbarn. Inte minst får vi följa Ragnars dotter Elsa på hennes väg ut i livet, från barnets undran inför världen till den unga kvinnans konfrontation med tidens nya idéer och tänkesätt. Hon är en målmedveten och lovande längdskidare men plötsligt ger hon upp, hon sätter i sig massor av mat för att diskvalificera sig själv. Varför hon gör det är dunkelt, man får bara följa det yttre förloppet. Alltmedan folkhemmet, som hennes far såg det, sakta löses upp och dess syn på människan, samhället och tillvaron på alla sätt utmanas.Författaren vill berätta om hur idéer föds och förändrar samhället men hon klarar inte av att skapa levande personer som illustrerar hennes tes. Det blir rätt teoritungt, i synnerhet avsnittet om Elsas möte med idéer i Kalifornien.
När fadern dör i slutet av romanen så blir tankarna om döden också rätt onyanserade."Hon säger att när faderns aska nu läggs i jorden bredvid Sveas, som lades bredvid Gunnars, som lades bredvid Gunnars bröder och mor, då är han den siste av dem som kommer att ligga under en gravsten. De stannar och ser ut över vattnet. Hon säger att fadern nog tyckte om tanken på den där stenen, det solida i den. Så nära materien var han att den liksom lösgjorde sig ur det materiella och blev till idé".
Som roman håller inte den här berättelsen, det är mr resonerande essä över texten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar