Vid sidan av all prosa läser jag hela tiden lyrik, gärna en stund som avslutning på dagen. Elisabeth Rynell hör till de mer givande. Hennes "I mina hus" från 2006 kommer jag ofte tillbaka till.
Inte för att jag förstår allt - bevare mig! - men ibland ser jag skuggan av ett sammanhang, en stor och vid berätelse. Då blir jag lycklig.
Hon skriver så fint om vintern, om en hund som är död och om en saknad som förfaller gränslös. Här kommer ett citat:
i mitt hus
Veden sprätter
Att känna frid tycks nära nog förmätet
Det enkla är så exklusivt
så tömt på allmängiltighet.
Granar är retoriska figurer
Stjärnbilder mest sentiment
Ändå har jag sett
hur människor liknar landskap
när man ser dem inifrån....
Tack för den dikten. Människor som landskap är en slags verklighet att ta till sig.Absolut. Då tänker jag på blommande sommarängar, välpackad snö, en kall vinterdag, mjölkvit dimma över havsviken men även torr, terrakottafärgad ökensand med avsaknad av växter - ibland också på månlandskapet utan syre och ljus.
SvaraRaderaMen Tack för alla boktips och Ett Gott Nytt År.