Sommarens tegelsten

"Jag ska berätta lite om min hemstad. Karlstad är en stad där man kan se 24-åringar gå stavgång. Karlstad är en stad där en ljusbrun kamelhårsulster från Burberry kan hänga på en galge på Kupan i en veckas tid utan att någon köper den. Karlstad har ingen karaktär, ingen klass, ingen självinsikt – och inga klubbar. Så alla vägar bär till Blue Moon Bar, detta hån i nöjeslivet landet över. Man gråter utanför Blue Moon Bar. Man spelar bort sina pengar och dricker dåligt öl och blir så överrumplad när man ser en kille i blåvitrandig tröja att man raggar på honom för att han är ett så exotiskt inslag."
    Det är ett stilprov från en av Hanna Hellqvists krönikor. De finns nu samlade i en bamsevolym på 750 (!) sidor och är kronologiskt ordnade från 2003 till 2015. Författaren är född 1980 och uppvuxen i Karlstad, en stad hon älskar att spöa i sina texter. "En tryckare på Blue Moon Bar" heter samlingen.
   Den här boken gör mig kluven. Visst är Hellqvist en vass och rolig iakttagare och mestadels en skicklig stilist. Men bokens omfång får mig att tveka. Är det inte väl"pretto" att i så unga år ge ut sina samlade verk? Och borde man inte ha kunnat göra ett urval?
  Det är förvisso en bok som varar länge, i synnerhet som inte jag klarar av att ligga och läsa den. Men kvantitet är inte allt, kanske Hellqvist borde ha gett ut två i stället för en bok.