I år är det hundra år sen Ingmar Bergman föddes och det uppmärksammas stort i Sverige. Jan Holmberg ger ut boken "Författaren Ingmar Bergman" och det är logiskt, Bergman skrev jämt. Filmmanus, pjäser, böcker, artiklar men också
dagböcker, brev och andra slags meddelanden till omgivningen.
Från 1939
till 2000 finns till exempel närmare sextio bevarade arbetsböcker,
vilka tjänstgjorde som kladdar, dagböcker och förtrogna terapeuter under
det egentliga skrivandet. Ändå betonade han ofta hur han
misstrodde språket i allmänhet och skriften i synnerhet.
Hur kunde det
komma sig? Var han ärlig när han påstod att han över huvud taget inte
kunde skriva? Eller så är denna paradox helt grundläggande i en närmare
granskning av ett av det svenska nittonhundratalets märkvärdigaste
konstnärskap.
Detta är den första boken som
koncentrerar sig på författarskapet som verkat i skuggan av den
världsberömde och geniförklarade regissörsverksamheten. Här blir det
möjligt att för första gången se hur det var genom skrivandet som
regisserandet tog form - allt från åren i Filmstaden som "husslav"
för manusverksamheten till de sena
årens större romanprojekt, vilket
ändå skedde i lätt maskerad form då det är så tätt förknippat med
filmerna med samma namn. Varför var han så tveksam till att publicera
sina verk när han var så självbekräftande i sin övriga verksamhet?
Kanske kan vi nu äntligen få svar på dessa frågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar