En ganska seg Nesser

 Det har gått femton år sedan Håkan Nessers sista boken om kommissarie Van Veeteren kom ut. Det har gått sex år sedan man senast kunde läsa om inspektör Gunnar Barbarotti. I "De vänsterhäntas förening" möts de för första  gången. när de söker lösningen på en brand 1991. Ett brott so krävde fyra liv och där det visar sig att polisarbetet då var undermåligt.
   Medan Marten Winckelstroop och Rejmus Fiste ännu går i Oosterby småskola bildar de De vänsterhäntas förening. En förening som aldrig blir stor, en typisk tonårsgrej. Eller...?
    Flera årtionden senare brinner ett gammalt pensionat ner till grunden och ett antal vänsterhänta människor omkommer. Det ena hänger ihop med det andra, men det finns ingen kvar i livet som kan förklara hur. Nästan ingen.
   En av de vänsterhänta har flyttat till Kymlinge i Sverige men även döär hinner ödet ikapp henne Bokens final utspelas i Maardam, på Van Veterens hemmaplan.
   Att författaren haft roligt när han konstruerat intrigen står klart, dialogerna är fyllda av blinkningar som hans trogna författare känner igen. Men jag börjar gäspa när jag kommit 300 sidor och intrigen inte klarnat, lite för segt med 500 sidor av prat om vad som eventuellt hände då.