Den osynligt sjuka

I "Osynligt sjuk - medan livet passerar" berättar författaren Karin Alvtegen för

journalisten Karin Thunberg hur det är att lära sig leva med en obotlig sjukdom, hur man tvingas ompröva sina livsval och se på dem med nya ögon, något som vi alla skulle behöva göra ibland. Att drabbas av en obotlig sjukdom mitt i livet är ett hårt slag. När sjukdomen dessutom smyger sig på med diffusa och osynliga symtom blir bördan ännu tyngre. Vården misstänkliggör och ifrågasätter och omgivningen misstror. Det drabbade den framgångsrika författaren Karin Alvtegen när hon för sex år sedan insjuknade i ME, en neurologisk sjukdom som få svenska läkare har kunskap om. Karin Alvtegen beskriver hur det är att leva i "skuggan av det verkliga livet", sorgen, men också hur hon funnit nya ljuspunkter när hon väl accepterat att livet förändrats. Generöst och med värme berättar hon om sina nya vänner på nätet och hur nära relationer har förstärkts. Om hunden Selma och det lilla livets små njutningar. Och om hatkärleken till sin rullstol, som förvandlats från fiende till en möjliggörande vän. "Djupast in i varje svår sjukdom bor ensamheten. En ensamhet som inte går att värma med ord eller kramar, kärlek eller filtar. Att möta läkaren som berättar att man är svårt sjuk är som att sätta sig i en ranglig båt och ge sig rakt ut på oceanen. Man haringen aning om bart man är på väg. Om man nånsin kommer fram. Om man klarar sig." Så beskriver hon sin situation. Boken är, fast den är så allvarlig på något vis upplyftande.