Vid midsommartid 1523 red den nyvalde kungen Gustav Eriksson in i det befriade Stockholm och att det i år är 500 år sedan händelsen har uppmärksammats stort. Herman Lindqvist, den flitige populärhistorikern, har naturligtvis kommit ut med en bok om ämnet, "Varför just han?" och den ställer den relevanta frågan om varför en ung och okänd adelsman från Roslagen kom att bli landsfader med tiden. För självklart var det ingalunda även om traditionalistiska historieskrivare under 1800-talet älskade att beskriva Gustavs äventyr i Dalarna och kungen själv satte de vassaste pennorna på att skriva om hans hjältedåd. Gustav Eriksson blev Gustav Vasa, tyrannen som blev landsfader, för oss 500 år senare verkar allt så självklart.
Men
konkurrensen om makten var stenhård. Landet kunde ha splittrats. Med en
kombination av tur, makthunger, girighet och grymhet segrade Gustav. Men
det kunde ha slutat annorlunda. Herman Lindqvist berättar levande inte
bara om maktkampen utan även om Gustavs tid och hans folk. Och passar på att sticka hål på myten att kungen var "en lustig och lättsinnig" herre som släktingar påstod.Mer var han lättretlig, sarkastisk och elak och just ingen skrivare stannade länge i det kungliga kansliet eftersom de dagligen kritiserades. Så Gustav Vasa var riksbyggare och rikshushållare men han vände folket ryggen så snart han blev kung och behöll makten genom att slugt spela ut de adliga ätterna mot varandra. Lustigt nog har Vasa ändå varit ett ideal för den politiska vänstern och det har varit smickrande att som sosseminister jämföras med Vasa. Kanske nya tider rand
as, också för en tjurig landsfader....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar