Mina kan man lita på

Denise Mina är en skotsk kriminalförfattare och ingen bygger upp spänning och en känsla av krypande obehag som hon. Idag är hon etablerad som ett av de största namnen i moderna kriminallitteraturen. "De mindre döda" är hennes nya, fristående kriminalroman efter förra årets hyllade "Verkliga brott".

Vi får träffa Margo Dunlop, som befinner sig vid ett vägskäl. Hennes adoptivmamma har precis dött och Margos sorg gör henne närmast paralyserad. Hon är dessutom nybliven singel, i hemlighet gravid och orolig över sin bästa väns destruktiva relation. I ett försök att rycka upp sig åker hon iväg för att försöka leta upp sin biologiska mamma. Men i stället hittar hon Nikki, sin mammas syster. Nikki är inte vad Margo förväntat sig. Hon har också ett upprörande besked: Margos mamma är död. Och än värre: hon hittades mördad för ett antal år sedan och mördaren är fortfarande på fri fot - och skickar hotfulla brev till Nikki. Margo är förfärad och kluven. Ska hon hålla sig borta - eller ska hon försöka skipa rättvisa? Men så får även Margo ett brev. Någon har väntat och betraktat. Någon som i Margo ser hennes mammas exakta spegelbild... Som vanligt har Mina skapat en beröättelse man inte kan eller vill lägga ifrån sig, hennes berättargrepp kan man lita på.

Mord i idyllen

Det är en ovanligt varm och solig midsommarafton på Norröra i Stockholms skärgård.Ön där Astrid Lindgrens Saltkråkan-berättelser filmades. Men nu har Magnus Abrahamsson, tidigare manusförfattare och producent för tv-serier, bestämt sig för att ön ska bli brottsplats i han tänkta serie Mord på Norröra.Första delen,

"Underström" kom ut lagom till sommaren. Det börjar med att öns traditionella firande avbryts när en kvinna hittats mördad på en ödslig strand. Polisinspektör Elsa Kahn, som är på semester och försöker vila ut efter en utmattningsdepression dras på gott och ont in i en komplicerad utredning där hennes sommargrannar på ön både misstänker och misstänks. För allt är inte frid och fröjd i sommaridyllen, det finns hemligheter som till varje pris måste bevaras. Bakom syrenhäckar och rödmålade skärgårdshemman döljer sig såväl avundsjuka och bitterhet som otrohet och kriminalitet. När ytterligare ett mord inträffar växer paniken, och Elsa måste tillsammans med den märkligt överengagerade åklagaren Matti Lark hitta gärningspersonen innan ön töms helt på folk - eller mördaren slår till igen.

Andra boken om Betty

Stockholm 1942 - 1944 är tidsramen för Katarina Widolms andra bok om hembiträdet Betty. I "Värma händer" är den unga Betty från Hudiksvall är numera gift med sonen i doktorsfamiljen Molander där hon tidigare arbetade som hembiträde. Det är beredskapstider och ransonering men Betty tycks ha allt hon kan önska sig: en rar dotter, ett vackert hem i en av Stockholms nya villaförorter, tjusiga kläder och ett givande arbete på Småtrycksförlaget.

Men hon är inte lycklig. Äktenskapet med Carl-Axel knakar i fogarna och hon oroas över makens oförmåga att handskas med pengar och alkohol. Och hon grubblar också över vad som egentligen hände med dotterns verklige far, den judiska universitetslektorn Martin Fischer, som är spårlöst försvunnen. En dag är Carl-Axel också borta och Betty måste reda ut hans trassliga affärer. Oron är stor över att hon och dottern Martina ska ställas på bar backe. Att kombinera modersrollen med yrkesarbete är inte heller lätt, särskilt som Betty har svårt att förlika sig med tanken på att själv ha ett hembiträde i hushållet. Hennes vän Olof Morin hjälper henne att ta reda på att Martin lever - och bor i Gävle. Bara några timmars tågresa från Stockholm. Hennes ilska över hans svek är fortfarande stark, men ännu starkare är hennes önskan att återse honom.Men återseendet blir inte som hon föreställt sig. I den uppföljaren till den kritikerrosade "Räkna hjärtslag" får man återigen möta den levnadsglada Viola, doktorsparet Molander, den rekorderlige Birger och journalisten Olof Morin. Katarina Widholm skildrar livet i 1940-talets Stockholm på ett övertygande vis och med ett berättardriv som gör det svårt att lägga boken ifrån sig

Inte en memoar men...

Carina Rydberg debuterade år 1987 och slog igenom stort med den självutlämnande och provocerande romanen "Den högsta kasten", 1997, där hon skildrade Stockholms nattliv och diverse kända personer. Boken var en bomb då, idag är det många som skriver så och ingen bryr sig.

Nu återkommer Rydberg till den självbiografiska formen med "Vitt slödder", som på ett brutalt ärligt sätt skildrar en barndom och en uppväxt, men också händelser från senare år. Det är bok om familj och klass, om rasism. Boken är kort, drygt 140 sidor, och hoppar i tid. Rydberg har lätt för svenska i skolan och letar sig fram till språket. Utvikningarna i berättelsen är många och till synes slumpmässiga.Men författaren verkar inte bry sig, det blev som det blev.Boken är kort, drygt 140 sidor, och hoppar i tid. Rydberg har lätt för svenska i skolan och letar sig fram till språket. Utvikningarna i berättelsen är många och till synes slumpmässiga. När hon blir vuxen stagar berättelsen upp sig. Där kan hon ägna sig åt klass och kön på det sätt som är hennes hemmaplan – rått och brutalt. Pappans självmord och mammans tilltagande psykiska sjukdom beskrivs lika sakligt som allt annat. Likaså hennes väg in i Prozac, depressioner och vin. Hon hävdar att ”inte sedan 1995 har jag skrivit en bok i nyktert tillstånd.” Säga vad man vill men Ryber har inget självmedlidande. Men ibland önsklar jag att hon kunde se på sig själv med lite mer värme. Svårt att veta vad hon vill med verket. Memoar är det inte, kanske en skärva ur ett trasigt liv som visas upp.

Westö x 2

Det har nog med tidens oupphörliga gång att göra att författare som man upplevt som unga - beror på när man själv är född - börjar blicka tillbaka och fundera över åren som gått. Nyutkommen är bröderna Kjell och Mårten Westös

bok "Åren - två bröder berättar". Den består av 50 korta nedslag i brödernas liv, från 1967 tills idag. Stort och smått, minnesbilder och reflexioner. Ibland krokar de i varandra, brödernas berättelser, men mestadels är det solitära ögonblick. Det börjar med Kjells minnen I en röd Taunus. Det är hösten 1967, sen september eller tidig oktober. Jag sitter i baksätet i pappas nyanskaffade Taunus. Vi kör från Ulfsbyvägen, där vi bor, till den närliggande motorvägen - Finlands första - och vidare till en vårdanstalt i Veikkola några mil utanför stan. Där ute är himlen klar och hög, lövträden sprakar i rött och guld och vajar i vinden. Pappa kör fort, det gjorde han alltid. Och du finns med du också, min bror Mårten, i detta det första minnet jag har: du ligger i en bäddad korg där bredvid mig. En del minnen överlappar varandra, men lika ofta är det fråga om kompletterande berättelser från en värld i oavbruten förvandling. Åren är femtio nedslag i bröderna Westös personliga historieskrivning. Det handlar om att vara pojke, man, författare, son, far och människa. Det handlar om hur världen sett ut, om musiken, samhället och kärleken.Oavsett motiv är texterna djupt angelägna, och deras sammanbindande tema är tidens gång och tillvarons ständiga föränderlighet. Vad blir kvar, vad minns vi? Kan vi dra några lärdomar av våra liv, och i så fall vilka?

Sköra varelser

Viktoria Myréns romaner har jag inte läst tidigare. Men nu läser jag hennes fjärde bok, "Sköra varelser" och nånting fångar mig. I grunden finns en systerrivalitet men efter att allt i livet rasat för Nina flyttar hon till sitt barndomshem. På gångavstånd från systern Lisen som har en på ytan väl fungerande familj med tonårig son och mannen Matti. Men i mötet med storasyster Lisen kommer minnena från barndomens våld till liv. De som väcker både förtvivlan och skuld, och när en stark attraktion växer fram mellan Nina och Lisens man rubbas den bräckliga balansen mellan systrarna. Matti ska ju

bara hjälpa Nina renovera det gamla huset men allt medan sommarens värmebölja rullar in börjar alla relationer krackelera. Myrén har skrivit närvarande och övertygande om syskonskap, begär och motstånd. Och om hur viktigt det är att ta hand om en ullig kanin. Författaren själv älskar kaniner och har ett flrtal hemma.

När sorgen tar över

Jenny Colgan är tillbaka med en bok i serien om det lilla bageriet på strandpromenaden, "Soluppgång över strandpromenaden". Äntligen får läsarna återse Cornwall, många bekanta ansikten och såklart den charmiga lunnefågeln

Neil. Marisa Rosso kan inte förstå hur andra kan gå vidare med sina liv så snabbt, när hon fortfarande kämpar med sorgen efter hennes älskade morfar. Att förlora en morförälder borde ju vara det mest naturliga i världen, så varför tar hon det så hårt? Hon tar sin tillflykt till den lilla tidvattenön Mount Polbearne i Cornwall. Hon behöver vara ifred och tänker enbart ägna sig åt jobbet som registrator. Samtidigt som hon hanterar andras födslar, bröllop och dödsfall, isolerar hon sig allt mer från andra. Men att bli lämnad i fred visar sig inte vara helt lätt. Det ständiga plinkandet från hennes granne, en rysk pianolärare, tränger igenom väggarna. Hon lyckas inte heller undkomma öbornas ihärdiga arbete med att försöka rädda det lokala bageriet från att slå igen. Kan den livliga gemenskapen i det lilla samhället, hjälpa Marissa att hitta tillbaka till glädjen, där på den lilla ön vid världens ände?