Klokt om melankoli

   Idag nås jag av budet att Karin Johannisson avlidit, bara 72 år gammal. Ännu en viktig människa som rycks bort detta år. Johannisson var intresserad av mentalitet och känslor, skrev om vad som gör oss till dem vi är. "Melankoliska rum" är en av hennes bästa böcker. För när Karin Johannisson undersöker melankolin historiskt blir det också en samtidskommentar.
    Idag täcker ju depressionsbegreppet snart in varje mörker. Genom det långa perspektivet visar hon hur känsloregistren varierat, men också hur de mörka känslorna kunnat rymmas inom det normala. Ju mer sårbarheten benämns med diagnostiska namn, desto mer riskerar vi att krympa normaliteten.
     Johannisson använder språket på ett sätt som är få akademiker förunnat, på gränsen mot det poetiska. Formuleringar skjuter gestaltande ord  rakt in i minnesbanken för ovanliga stämningar. Johannissons text står för vetenskap när den är som bäst, nämligen som nyskapande nyanseringskonst. Kanske för att hon skriver lika bra som hon tänker.  Det är faktiskt också en utmärkt självhjälpsbok för den som gett upp genren i övrigt, med alla klatschiga råd, förmaningar och bannor. Den här boken sätter våra åkommor och brister i ett historiskt sammanhang och får en att förstå att en känsla som melankoli har drabbat generationer före oss. Den ger sammanhang och perspektiv.