Pappa i helfigur

I fjol utkom Adrian Perera med uppväxtskildringen "Mamma". Då ville kritikerna veta mer om pappan och det får man nu. I "Pappa" återvänder vi till 90-talets lågkonjunktur, till sensommaren samma år som romanen Mamma utspelar sig.
Constance och Reidars separation och dragkamp om sonen Tony utgör fond för berättelsen om en familj som kännetecknas av känslostormar, mångspråkighet och mycket kärlek.Reidar är en vanlig man som bor i ett höghus i en finländsk småstad. Han är frånskild, sjukpensionerad och sonen Tony är hans ögonsten.
Men att vara pappa är inte enkelt när sonen ömsom tiger som muren, ömsom gråter snoriga tårar. Samtidigt som Reidar försöker förstå sig på sin son ställer hans åldrande mamma krav på honom. Han antecknar om väder och vind, men i det som utelämnas sipprar känslorna in.
Perera skriver en omisskännlig prosa där karaktärerna djupnar genom ett träffsäkert gehör för dialog. Perera undersöker manlighet och mänsklighet, generationsskillnader och finländsk identitet.Och förstås vad alla skilsmässobarn ska göra av de känslor de lämnas med när förhållanden går i kras.