Ny historisk romanserie

"Uppkomlingen" heter första delen av Tomas Bloms romanserire som ska handla om Vasatiden.
Blom har skrivit både läroböcker och teve-serier och han är en god berä'ttare. Kanske han kan ta upp Olof Svedlids mantel?

   "Uppkomlingen" börjar med Stockholms blodbad och det kaos som skapades när landets mäktigaste män miste huvudet. Tre ungdomar görs till huvudpersoner här, Gustav Eriksson, Hans Lasseson oc Margareta Henriksdotter - alla berörs de av blodbadets konsekvenser och deras vägar korsas hela tiden.

   Vasatiden är ju en period då verkligheten överträffar dikten och Blom tar vara på dramatiken. Han berättar med snabba scenväxlingar och romanren tar tag i läsare.Nästa del, om Erik XIVs tid lär vara på gång.
   Perfekt lässällskap fötr några murriga höstkvällar.

På fin stadsvandring

   750 år av Sveriges historia på 42 hektar.
   Staden, Staden mellan broarna, Stan, eller Gamla stan som blev det officiella namnet på denna stadsdel år 1957 är en liten ö, Stadsholmen mellan Saltsjön och Mälaren. Nu finns en praktfull bok som Balkong förlag ger ut med bilder och text om just Gamla stan i Stockholm.

Anne Östman, som b r i Gamla stan står för texterna och Christers Löfgren har fotat livet på gator och i gränder och det finns massor av härliga bilder. 

   Den här boken vill ge en  översikt av livet i Gamla stan. En stadsdel där det förr var väldigt trångt, men där det i dag bara bor cirka 3 000 personer. Och trots att 8 600 personer kommer hit för att arbeta dagligen och att Storkyrkan har cirka 400 000 besökare per år, kommer vi aldrig i närheten av den trängsel som rådde här förr.

   En perfekt bok, som också har text på engelska, att ge bort till stadsromantiker, huskramare och inredningsbitna. Det finns någonting för alla här. Och tänk så bekvämt att kunna ströva i Gamla stan fast man sitter i soffan!

En bra omläsning

Det finns vissa böcker som klarar mjånga omläsningar. Emn sådan är Daphne du Mauriers moderna klassiker "Rebecca". De flesta har läst eller hört talas om boken. Första gången jag läste den var som tonåring och Rebecca gick som följetong i Damernas Värld som syrran prenumererade på. Gissa om man väntade på veckans avsnitt!

   Har läst om den sen, både på svenska och engelska, och den håller. Berättaren, som är Max de Winters unga hustru, bosätter sig på egendomen Manderley i Cornwall. Skuggan av Rebecca, den första frun som är död, finns överallt och hushållerskan Mrs Danvers der till att inget glöms. De är oförglömliga allihop.

   Man förstår precis vad berättare menar när hon skriver: Jag drömde i natt igen att jag kom till Manderley...
För Manderley och dalen med rhododendron, allt är borta.
   Har ni inte läst boken så är ni lyckans ostar. Annars rekommenderas omläsning.
   Och viste ni att det är du Maurier som skrivit berättelsen Fåglarna, den som Hitchcock gjorde film av?

Dags för ljus

   Allhelgona är ljuständartid, inte bara på kyrkogårdar. Det är nu man vill ha stämningskapande ljuslågor hemma, fast man får se upp med brandrisken, förstås. Obevakade ljus ställer till med mycket elände.Redaren Gustav Eriksons fina hus i Mariehamn förstördes av en eldsvåda som började i en adventsljusstake.
   Men passa på att titta på ljusen när de är tända, det ger sinnesro.
   Jag tänkte bjuda på en favoritdikt för november. Den är av Harry Martinson och heter just November.

Här i novembers tid och mörka landskap
där dagen inte mer mot natten rår
du lyssnar in mot knoppen, ut mot världen,
och tanken knyter sköna band i värdsmedusans hår.
För att stå ut förskönar anden tiden
fast själva drömmen som i vanmakt går.

Båtyxornas mörka tid

   Det var en värld av säljägare, svedjebönder, ishavsfiskare, gudadyrkare, stammar och bygder, väldiga palissadanläggningar, konstfullt stensmide, rödlysande hällbilder, barnadöd, människooffer, brutala strider, havsfärder till främmande stränder, invecklade ritualer och gryende hövdingadömen.

   Det var den sena stenåldern och båtyxfolkets tid. Om den tiden skriver Jonathan Lindström en thriller som vilar på faktaunerlag - "De dödas tempel". Precis som Maja Hagerman vill han locka fram det förflutnas själ.
    Arkeologen Jonathan Lindström ledde utgrävningen av dödshuset i Turinge och det blev ett vetenskapligt äventyr  men också en port till underjorden och nyckeln till den yngre stenålderns värld.
    När traditionella arkeologiska metoder kombineras med analyser av DNA ger det nya inblickar i stenåldern. Tänk om man kunde få liknade genombrott på Åland när det gäller akeologiska utgrävningar. Men här gör vi ju bara nödgrävningar numer...

   Lindström gav 2009 ut boken "Bronsåldersmordet" enligt samma koncept och han har belönats med titeln Årets folkbildare.

Under Afrikas sol

Men vad mörkt det blev, nu när klockan flyttades tillbaka till vintertid. Absolut kolmörkt redan vid sextiden på kvällen. Att man alltid glömmer hur mörk november är.

   Man kan behlöva förflytta sig till varmare breddgrader, till Botswana och Damernas detektivbyrå. En varm och vänlig värld skapad av skotten Alexander McCall Smith. När man tänker efter så är ju den "traditionellt byggda" Mma Ramotswe lite som muminmamman. Fast svart, om man nu kan tänka sig det.

   Hon har samma filosofi i alla fall, allt blir bättre med en kanna roibos-te och kanske en bit fruktkaka. En av de roligare böckerna i serien är "Vackra flickors lott" där assistenten Mma Makutsi, som inte är så vacker, får i uppdrag att granska några miss-kandidaters bakgrund. Det blir en del udda vändningar innan det är gjort.
   Och så får man ju tillbringa några inbillade timmar under Afrikas sol, också.

Om Ottos liv & skriv

Claes Anderssons nya roman "Ottos liv" sålde bra på Helsingfors bokmässa läste jag. Det förvånar inte, han har en trogen läsekrets och skriver med pulsen på nutiden, nära, nära.

    Som så ofta hos Andersson är huvudpersonen en åldrande man. Otto heter han här. Han är författare och han funderar över mycket som sker och kommenterar det. Här är han släkt med Jan Mårtenssons Homan, som också ser med viss avsmak på moderna fenomen.

     Romanen skulle vara ganska platt om det inte var för att den är så välskriven och för att Anderssons tankar kring skrivadet och skrivandets roll hela tiden finns med i romanen, - och kärleken till jazzen.

   Så här suggestivt beskriver han skrivandet: "Jag skriver mig en framtid. Jag skriver mig genom den dystra vintern, genom snögloppen och halkan, genom fukten och kylan, blåsten och stormarna. Jag skriver bort mitt tungsinne och min usla prognos. Jag skriver mig igenom väggen mellan varande och upphörande. Jag skriver mig in i kärleken. Jag skriver mig in i kärlekens famn."