Eva Braun i helfigur

Eva Braun ses vanligen som en naiv, ytlig ung flicka som bara spelade en obetydlig biroll som Hitlers älskarinna iiden skenbara idyllen på "Berghof". Men hur sann är den bilden?
   Det har den tyska historikern Heike B Görtemaker tagit reda på i "Eva Braun - kvinnan som älskade Hitler". Med gediget detektivarbete berättas i denna bok hennes levnadshistoria.

    Kvinnan vid Hitlers sida kom från en småborgerlig familj till den inre kretsen runt den högste makthavaren i Nazityskland. Hennes historia slutade en dag efter bröllopet i "Führerbunkern" i Berlin med det gemensamma självmordet den 30 april 1945.

   Men  vilken roll spelade Hitlers älskarinna i hans privata sfär? Hur stort inflytande hade hon och vad visste hon och de andra nazistledarnas kvinnor om sina mäns brott? Författaren tecknar här för första gången ett omfattande porträtt av "Berghof"-sällskapet.

   Och Eva Braun var ingen oskuld från landet, hon var väl insatt i den nazistiska ideologin och trodde på den.

Snö i trädgården - hu!

Nä, jag bara vill inte. Tjockt med snö på marken när man vaknar denna långfredag. Snödroppar och vintegäck står och huttrar, staren som kom tidigt har försvunnit.

     Fast ljuset är ju härligt och snön smälter fort.

   Jag tar fram Hannu Sarenströms "Rimfrost och trädgårdsdrömmar", som finns i mjukt och läsvänligt danskt band, och följer med på en resa genom ett trädgårdssinne och ett liv i full symbios med en trädgård.    

    Berättelsen börjar när den första rimfrosten kommit och löper  genom hela trädgårdsåret med tyngdpunkten förlagd till sommarens fröjder.Hannu tycker inte heller om vårsnö. Vad håller vädergudarna på med? undrar han.

 Här finns förstås handfasta trädgårdsfakta och skötselråd är inflätade i den poetiska texten. Som en trädgårdsmästares hemliga dagbok, fylld av inspiration men ständigt med ögat på det praktiska. Jord under naglarna är en bra trädgårdsförankring. Nu bara väntar jag på att marken ska torka upp så man kan "rydja" som vi säger på Åland. Kratta bort fjolårsgräs och löv och plocka bort kvistar och kottar.
   Det blir nog vår i år med. Det hoppet stärks av läsningen.
   Och så - glad påsk på er alla läsare. Hoppas ni har tid att njuta av helglugnet.

Upplevelser på en ö

   "Magdalenas bekännelser" av Else-Britt Kjellqvist är en tunn (128 sidor) men djup roman.

   En kvinna drabbas av cancer och överges helt kallt av sin man för en yngre kvinna. Hon flyttar ut till sin barndoms ö tillsammans med en hundvalp. Hon ska bara stanna över vintern tror hon men blir kvar mycket längre. 

   En stark och hoppfull historia om en människs förmåga att ta sig ur en kris.Om att våga minnas och möta även det plågsamma och att det, fast det låter som en floskel, alltid finns hopp runt hörnet. Även om man glömmer att titta efter.
   Den här romanen ska jag låta påsken börja med. Den är rofylld och engagerande.

Gamla ben som berättar

   Den fjärde deckaren med arkeologen och benexperten Ruth Galloway har kommit på svenska. "Känslan av död" heter den och det är Elly Griffiths som skriver dem.

    Fast originaltiteln är så mycket bättre - A Room Full of Bones". Säger precis vad det handlar om, att ett litet privatmuseum i Norfolk sitter med en stor samling av mänskliga ben. Ben som tillhört Australiens urbefolkning. Och nu finns en organisation som kräver de stulna benen tillbaka.

    Det lilla museet drabbas av oväntade dödsfall och kommissarie Harry Nelson har en stark känsla av att allt inte står rätt till. Men så drabbas han av oförklarlig sjukdom.

   Lägg så till att Ruth får en ny granne i stugan invid de ödsliga saltängarna och att han är av australiskt ursprung och intrigen dras åt ytterligare liksom fyndet av en medeltidsbiskop som definitivt inte varit man.

   Nog är det mycket som gamla ben kan berätta. Ska inte avslöja hur det går men som vanligt har Griffiths svarvat ihop en överraskande upplösning på berättelsen.

   Det perfekta påskekrimet, helt enkelt.

Det ljuva 60-talet

   Året är 1965 och platsen är Trondheim, författaren Anne B Ragdes hemstad.

   I nyutkomna romanen "Jag ska göra dig så lycklig" är allt tillrättalagt och välordnat. Hemmafruarnas arbete har blivit lättare, med indraget vatten, kylskåp och tvättmaskiner, och hemmen är anpassade till den nya tiden. Kvinnor har hempermanent i håret och kaffet hålls varmt i moderna tv-kannor.
    I en  bostadsrättsförening strax utanför Trondheim sjuder det av livslust. Åtta familjer bor tätt inpå varandra, övervakar varandras klädsel, uppförande och levnadsvanor . ch är man riktigt lyckosam får man en glimt av kvinnan i fyran som alltid sköter tvätten spritt språngande naken.Många människor passerar över romanens sidor.
    Anne B Ragde tecknar skickligt  upp en bild av en perfekt sextiotalsidyll. Men bakom gardinerna finns både ensamhet och längtan, men tron på framtiden är orubbad.
   Visst är romanen en flirt med nostalgi och 60-talstrender. Men Ragde har ett skarpt öga för detaljer och nog börjar man undra över vissa sprickor i fasaden.

Skicklig Bookervinnare

   Brittiska Bookerpriset är ett viktigt pris för alla som skriver på engelska, ett Nobelpris i miniatyr som brittiska tidningar hårdbevakar. När priset senaste höst gick till Julian Barnes för romanen "Känslan av ett slut" var det många som jublade. Barnes är en språklig virtuos som målar upp bilder som stannar kvar länge hos läsaren.

   Här är det Tony, nyligen pensionerad, som gör upp med sin ungdom och minnena av dem. Han får ärva vännen Adrian Finns dagboksanteckningar.Adrian som tog sitt liv i tjugoårsåldern efter ett drama kring kvinnan Veronica. Att läsa anteckningarna är att handlöst kastas tillbaka i tiden och smärtfritt är det inte för Tony.

Tony upptäcker att han har undertryckt händelser i det förflutna.

    Romanen handlar i hög grad om ordens makt och om oförmågan att förutse verkningarna av våra handlingar. Först i efterhand kan vi se helheten. Tony tvingas ompröva sin självbild och gräva i  sitt samvete. Men livet har redan runnit iväg och inget kan göras ogjort.

  En psykologisk thriller som inte letar efter en skyldig men som  utforskar det som finns i minnets mörkaste vrår.

Riktiga kaptenen?

   Fyra unga, entusiastiska tjejer som korsar Atlanten och seglar ett år på Cantare i Västindien och Bahamas. På vägen möts de av beundran, respekt och en och annan fördom. Som att gubbarna i hamn frågar: "Var är den riktiga kaptenen?"Och många var de fördomsfullt flinande gubbar som erbjöd sig att komma ombord och visa hur riktig segling går till.

  Därför heter Maria Ingerups bok just "Var är den riktiga kaptenen?

   Under hela den årslånga seglatsen bloggade kapten Maria om resan på: http://sailingcatare.blogspot.com/ så där finns skeppsdsagboken och det är på de noteringarna boken bygger. Förstås utbyggda och redigerade.
   Det var  på en långsegling med skolskeppet Gunilla, som Maria började drömma om att ge sig ut på det stora havet, men på en mindre båt där hon själv kunde besluta om rutten och om livet ombord. Hela tiden var tanken att segla med enbart tjejer. För tar man med en kille tar alla för givet att det är han som är ansvarig ombord. Hon ville visa både sig själv och andra att hon klarade det lika bra - om inte bättre.
   I juli 2009 lämnade fyra Skånetjejer mellan 20 och 25 år Sverige för en årslång segling. Båten var en B31:a, Cantare, som Maria hade fått låna av sin pappa. Rutten gick via Biscaya och Las Palmas till Västindien med julfirande på St Lucia i Karibien, och därifrån vidare till Bahamas och Bermuda.
 Mellan Kanarieöarna och Västindien deltog de dessutom i ARC (Atlantic Rally for Cruisers) som enda båt av 225 med helt kvinnlig besättning. Båten var dessutom den tredje minsta i tävlingen.
    Det är en fartfylld redogörelse och en bra seglingsbeskrivning som man gärna läser på torra land. Och någon tvekan om vem som är kapten har man inte när man läst klart.